Marcus Jarl om vad livet på Studentgatan går ut på

KRÖNIKA. Nu börjar det igen. Det som händer varje år, som kryper fram så fort solen eliminerat den sista snön och som nästan går att sätta klockan efter. Jag pratar varken om våren eller för den delen, slutterminsångesten, utan någonting helt annat: Fenomenet Studentgatan-myset.

Det är som att Studentgatan är en egen liten förort med röda tegelhus som likt inget annat ramar in det lilla samhället av ångestfyllda, lyckliga och soltörstande studenter. Under vintern får den vila upp sin asfalt så att den orkar bära upp alla studenter och deras upptåg till våren. Fönster öppnas och skapar en slags kanon av olika schlagers och reggaeton låtar. En remix av vad livet egentligen går ut på (enligt Studentgatan): Musik, fest, relationer och mys. Ingen lagar längre mat i de stora, halvskitiga kollektivköken. Alla drar till ÖoB och köper engångsgrillar, sätter sig på en gräsfläck, öppnar en öl och myser.

Studentgate-dietens frukost består av ett mariekex, en kopp kaffe och en shot. Lunchen, för det kan väl kallas lunch även fast den intas efter klockan 17? Allt är ju i förhållande till när man kliver upp, består av tre hotdogs med bröd, snodd ketchup av hyllan under i kylen och detta sköljs ner av en tvåliters Cola inköpt på den närliggande livsmedelsbutiken. Två öl på gräsplätten nedanför 12:an och en halv påse chips från helgen får stå för middagen, som kvällsmat intas en torr smörgås och lite Pepsodent som oturligt slank ner vid tandborstningen.

Det som händer nu, till skillnad från innan är att vi får se vad som händer. Vi får se alla komma ut ur sina rum och ”studenta” helt öppet, helt utan att skämmas. Underbart. Som nyvakna björnar som går ur sitt ide. Vi lämnar våra spår efter oss i form av burkar, aluminium-folie och tomma Max-påsar. Vi ligger där som skändande lik längs Studentgatan och påminner oss själva om att vi är speciella. Vi människor som lever som att det inte finns någon morgondag. Vi som planerar vårt liv utifrån helgen och tentor.

Studentgatan är fascinerande i sin helhet och när vårens solstrålar träffar den, blommar den upp och visar sitt rätta jag. Det är mysigt. Och nästan magiskt.