KULTURKRÖNIKA. ”Jag lyssnar inte på kommersiell musik.” Alla alternativmänniskors credo: ingen hårdrockare eller indiespoling vill ertappas lyssnandes på artister som sålt sig, allt för att markera sin kulturella särställning.

Okej, det kanske är något som avtar med ålder och kanske utbildningsnivå men någonstans lever det kvar en strävan att hålla inne med ens preferenser för musik som sålt lite mer än annan, i alla fall bland de mer medvetna konnässörerna. Men då har man anammat en ganska märklig ekvation, nämligen att kommersiell musik per definition skulle sakna artistiskt värde.

Det är sant att bara för att musiken är kommersiell, alltså ekonomiskt gångbar, innebär det inte att den nödvändigtvis har ett artistiskt värde. Många är dagsländorna som snurrar ett par veckor på radio för att sedan glömmas bort, men om det nu är så att kommersialism inte har någon nödvändig koppling till musikens kvaliteter, hur kan vi då ranka musiken utifrån det?
Svaret är enkelt: Det kan vi inte.

Ta Beatles, kanske historiens största (och i mitt tycke bästa) band, var inte de kommersiella? Eller ABBA, höjden av slätkammad europop och 70-talets främsta symbol för skamlös sellout men fortfarande efter 30 år lika populära ute i världen. Pekar inte det på att det finns något bakom musiken mer än bara dollartecken? Björn och Benny är förstklassiga låtmakare oavsett vad man tycker om musiken, och det är här kärnan ligger. Artisteri.

Skriver man musik enbart för att sälja har man missat något vitalt, nämligen själva anledningen till att musiken säljer. Musik kan bara mätas rättvist utifrån dess musikaliska och artistiska kvaliteter. Utan det musikaliska värdet försvinner anledningen att betala för musiken helt enkelt.  Kommersialism är i sig inget mått på musikens värde, det är endast en möjlig följd av det som i bästa fall gör det möjligt att leva på musiken. Lyckligtvis inser även alternativfolket detta och sällar sig till kommersen, om än på gräsrotsnivå, när de stödjer alla okända indieartister. Fast säg det inte till dem.