SPELRECENSION. Yakuza 3 är ingen GTA-klon, det får man nästan börja med att säga (eftersom jag hört många slänga den liknelsen omkring). Likheterna finns naturligtvis: båda spelen utspelar sig i mer eller mindre öppna städer där spelaren är förhållandevis fri att ta sig fram, utföra uppdrag och ägna sig åt diverse fria nöjen. Men där slutar likheterna – Yakuza 3 är nämligen inte ett actionspel per se, utan snarare ett rollspel. 

Låt mig utveckla. Spelet rör sig kring huvudrollsinnehavaren Kazuma Kiryu, en föredetta maffiaboss som lagt kriminaliteten åt sidan och numera ägnar sig åt att driva ett hem för föräldralösa barn. Efter ett antal upptäckter och förvecklingar gällande hans tidigare yakuza-familj dras han dock in i det livet igen. Centralt ligger först och främst handlingen och karaktärernas utveckling och relation till varandra. Ett stort antal uppdrag man gör i början av spelet rör sig runt barnhemmet, vilka både bygger upp Kazuma som karaktär och spelets hållning som rollspel. Det kan dock, i brist på bättre uttryck, bli ganska lökigt ibland, med en ganska typisk japansk fokus på dramatisering och tårdrypande försoningar mellan barnen på hemmet, men det bidrar också till en rätt skön stämning där inte allt måste vara häftigt och hårt. Kazuma visar sig många gånger vara en ganska mjuk hårding, alltså.

Striderna i sin tur kan mest liknas vid ett fightingspel, där kombinationer och uppgraderade specialattacker utgör kärnan. Likt klassiska japanska fantasy-rollspel är striderna något separat: man tas från de vanliga stadsscenerna till en sluten slagsmålsscen genom en kort sekvens, där man sedan slåss tills sista fiende blivit nedslagen. Det hela låter kanske både märkligt och onödigt bökigt, men det fungerar förvånansvärt bra och det gör också striderna – i likhet med exempelvis Final Fantasy XIII – till något speciellt att se fram emot, något man kan förfina och bli bra på. Också i likhet med det spelet har man alltid möjlighet att starta om en strid om man misslyckas, något man kan behöva göra några gånger.

Det har varit en del kontroverser gällande den amerikanska och europeiska utgåvan av spelet, gällande en hel del borttaget material. Nu recenserar jag naturligtvis inte saker som inte finns med, men det bör ändå nämnas eftersom man kan finna det märkligt. Dels har man tagit bort hela minispelen rörande hostessclubs och en quiz-frågesport, med motiveringen att de inte skulle vara speciellt förståeliga för västerlänningar. Här kan jag inte låta bli att undra om de verkligen tänkt igenom vilka det är som potentiellt köper ett spel med en stark grund i den japanska kulturen och samtiden, om inte just folk som vill ta del av precis allt som rör den kulturen. Dessutom har det visat sig att man tagit bort ett antal andra uppdrag och karaktärer, av okänd anledning.

Både grafiken och stridssystemet kan kännas föråldrat, och mer likt sina PS2-föregångare än samtida spel, men jag vågar påstå att det inte spelar någon större roll för den som är intresserad av yakuza-världen eller Japan i stort: det här är ett både spännande och involverande spel man ogärna lägger ifrån sig när man väl kommit förbi den första skepsisen.  Atmosfären och alla sidouppdrag och avstick man kan företa sig gör den tredje delen i Segas maffia-serie till ett givet köp för inte bara japanofilen. Efter föregångarnas dåliga försäljningar i väst kan man misstänka att Sega tappat tron på seriens potential här. Gör som jag och visa dem fel, och ge dem en anledning att ge ut Yakuza 4 här snart – utan borttaget material.

Spel: Yakuza 3
Konsol: Playstation 3
Utgivare: Sega
Släpps: Ute nu!

Yakuza 3. Foto: Press.