KONSERT. Jocke Berg skrattar. Det är inte vanligt det. Frågan är om anledningen är att han gillar oss örebroare, eller om han är lättad över att den sista spelningen på Kents höst-vinter-vår-turné snart är över.

Foto: Johannes Westman

Förväntningarna på en elektronisk fest med en Röd massaker infriades till en början, med Taxmannen som partystartare, men gick sedan över till en tisdagsspelning med blandad kompott – där både nostalgiska sjuttiotalister och nyfrälsta fjortonåringar kunde enas.

Foto: Johannes Westman

Och det är väl lite det som är grejen med Kent. Vilka påhitt Jocke Berg än kommer upp med finns det alltid en publik. Att sen tidigare nämnda sjuttiotalister sjunger med och dansar som besatta till Töntarna stärker väl egentligen bara det jag tidigare anat: Kent utvecklas åt rätt håll.

Kontrasten mellan de äldre, gitarrbaserade låtarna, och de nya syntfokuserade fungerar bra, men ger inte den där underbara känslan man hoppats på. Den elektroniska, tempohöjda versionen av Dom Andra gör däremot ingen besviken. Ändå känns Kent lite mätta och själva inramningen i Conventum sänker indirekt betyget. Det här är ingen ultimat konsertlokal – det här är en gigantisk grå skolåda av betong – för en trädgårdsmässa. Jag saknar också ljuseffekterna och arrangemanget som lades på det när de var i Örebro för två år sedan. Allt känns rutinmässigt.

Det här är ingen sågning. I och med Kents storhet får de vara beredda på kritik, rättfärdigat eller ej. Jag går absolut inte ut i tisdagsnatten missnöjd, jag hade bara hoppats på mer.

Bästa låten? För att tala studentspråk: Mannen i den vita hatten var epic.

Foto: Johannes Westman