SPELRECENSION. Att Heavy Rain har ambitioner råder det ingen tvekan om. David Cage – hjärnan bakom titeln – har själv sagt att det här inte är ett spel alls, utan mer ett ”interaktivt drama” – ett drama ämnat att få spelaren (?) att känna för karaktärerna mer än något annat.

Screenshot från Heavy Rain

Premissen är att en massmördare kidnappar och dödar barn runt om i stan. Mördaren skickar ut diverse ledtrådar till föräldrarna och ger dem så en chans att rädda sina barn, under förutsättning att de går igenom ett antal tester. Orden som cirkulerat innan spelets release har varit ”hur långt är du beredd att gå för att rädda någon du älskar?”.

Så hur fungerar det här som ”interaktivt drama”? Med ett sådant uttryck är det omöjligt att inte dra jämförelser från film lika mycket som från spel, och det är här det tyvärr inte håller för granskning. Storyn i sig är det inget fel på; det är till en början riktigt spännande och nervkittlande. De ”långsamma” scenerna mellan fadern Ethan och hans familj gör ett bra jobb med att bygga upp ett förhållande till dem, men ju längre storyn fortlöper desto svårare blir det att förbise det faktum att det faktiskt är ett spel vi sitter och tittar på. Röstskådespelarna gör ett godkänt arbete, med både några riktigt klockrena karaktärer och lika många mindre bra.

Det är nämligen i huvudsak speldesign som fäller krokben för de starka känslorna. Mellan varje scen bjuds man på en laddskärm föreställande en av spelets huvudkaraktärer. Dels gör detta att man kommer ur stämningen när man inte längre är ”inne” i storyn då mekaniken bakom spelet blir alltför synligt, och dels skapar det lite förvirring när storyn sedan kommer tillbaka: direkt efter laddningen hamnar vi direkt inne i nästa scen, oftast helt utan förklaring till vart vi är eller vad vi gör där – något till och med medelmåttiga filmer och tv-serier får med. Varför man valt att lösa inladdning av data på det här viset förstår jag inte, man kan tycka att det borde finnas åtskilliga smidigare lösningar.

Även animationerna ställer till det; istället för en känslosam scen mellan en förtvivlad mor och privatdetektiven får vi se livlösa ögon som inte riktigt möter varandra, och händer stela som trä som försöker trösta. Det hela blir än mer uppenbart med så realistisk grafik som detta, och avståndet mellan mig och de berörda ökar tyvärr genom hela spelet.

Nu tycker jag inte att det här är ett i grunden dåligt spel. Det omdiskuterade kontrollsystemet med idel Quick Time Events fungerar förvånansvärt bra, och det är ett av få spel jag faktiskt kunnat sitta med en spänd flickvän bredvid spelet igenom, vilket bara får ses som ett gott betyg. Det är synd att man inte blir mer känslomässigt involverad, och att handlingen känns ryckig och klumpigt berättad, för det här är ett intressant sätt att se på spelmediet och dess potential som uttryck av mer än våld.

Alltså: köp spelet och främja modet att göra något nytt, men var beredd på en del underligheter och irritationsmoment.

Plattform: PS3
Utvecklare: Quantic Dream
Utgivare: Electronic Arts
Utgivningsdatum EU: 24 februari 2010