Foto: Neringa Öhrström

Berättelsen i sig är ganska enkel och handlar om en tävling mellan den otroligt skarpsynta professorn Sonja Kovalevsky och den självgode prinsen Eugen som anordnar en tävling för att reda ut om skönhet föds genom det gyllene snittet eller genom skönhet. I denna tävling deltar primadonnan Jenny Lind och revolutionären Kata Dahlström som i rivalitetens hetta bestämmer sig för att ta till en del otillåtna medel för att säkra segern.

Det är så det hela börjar och under berättelsens gång får vi bland annat stifta bekantskap med den timida Selma Lagerlöf, blåsta Larsa, bittra August Strindberg och hans antagonist Viktor Rydberg, skönsjungande dalmasen Anders Zorn och prinsens enormt plikttrogne och stumme adjutant Oskar. En brokig skara karaktärer som sjunger, improviserar och svänger på sina lurviga i både seriösare och mer YMCA/yogainfluerade danser.

Låtarna är baserade på kända musikstycken och det musikaliska smörgåsbordet bjuder på schlager, KENT-komplex, 70-talsrock, hiphop, britpop och Winnerbäck-hybris. Det är galet oförutsägbart och väldigt roligt med variation som ger publiken allt vad de vill ha och lite till. Texthäftet hjälper mig att hänga med och orkestern gör ett bra jobb trots att ljudet strular vid något tillfälle.

Texterna utgör en kavalkad av nödrim, och om det är så det ska vara så är allt i sin ordning. Det är texterna i samspel med musiken och skådespeleriet som får publiken att brista ut i gapskratt eller ropa omstart. Och jag instämmer i ropen, även om föreställningen i vissa fall hade fått bättre flyt om man strukit ett sångnummer här och där.

De vackra dekorerna, dansarna, musiken och ljussättningen i all ära, men spexet bärs upp av de duktiga skådespelarna som lärt sig kilometrar av verser och repliker. Improvisera, sjunga och agera det kan de allihopa även om vissa glänser mer i skådespeleriet än i sången och vice versa. Erik Särner visar på perfekt komisk timing i sin tolkning av Larsa. Joacim Carlsson gör en perfekt prins som man inte kan låta bli att hata. Stefan Matsson är August Strindberg och Jonna Juniwiks sånginsats vid ”Bered en väg för Jenny Lind” är nog min favorit i hela föreställningen. Ja, förutom de extremt låga skämten som det bjuds på det vill säga.

Oh-boy vad fanta-stiskt säger Viktor Rydberg vid ett tillfälle. Vilken punchline att avsluta en recension med. Och den hembryggda punschen som det bjöds på i pausen. Ja, den var spexig den med.