TEATERRECENSION. Det första som slår mig med uppsättningen av Tant Blomma är att den känns väldigt familjär. Inte bara på grund av att den utspelar sig på lilla scenen och den avslappnade stämningen, utan mer med tanke på rekvisitan och den första akten där Tant Blomma, spelad av Anders Hambreus, sjunger någon sekund efter inledningsmelodin.

Tant Blomma. Foto: Länsteatern

Om detta är avsiktligt eller inte är oklart. Fast med en sådan enkel sak som Tant Blommas osäkra sjungande känns det som att man hamnat mitt i mosters vardagsrum där hon blint tror och utger sig för att vara en lycklig, ensamstående dagmamma. Pjäsen, skriven av Kristina Lugn, handlar om den ensamstående dagmamman och dagbarnet Gugge som båda väntar ivrigt hela föreställningen på att Gugges mamma ska hämta honom. De går snart varandra på nerverna och ett obekvämt ställningskrig bryter ut.

Nästan varje ansiktsuttryck i både Hambreus två roller som Tant Blomma och fastighetsskötaren sitter perfekt. Men ännu bättre passar Niclas Ekholm som babyn Gugge, som har många kopplingar med karaktären Stewie i den populära tv-serien Family Guy. Där Gugge på vissa plan är ett skrikigt barn och på andra en intelligent ensamvarg och det är inte bara till utseendet som Niclas Ekholms karaktär är lik Einstein.

Det andra som slår mig med uppsättningen är att den är rolig, inte bara på ett svart sätt, men att humorn ligger mer i skådespelarnas miner än någon annanstans . Tant Blommas påtryckta leende, fastighetsskötarens avslappnade nyfikenhet och Babyns otroliga humörsvängande upprymdhet. När pjäsen börjar lida mot sitt slut känns allt väldigt klaustrofobiskt. Endera är detta för att scenen är alldeles för liten eller så har de lyckats med en oerhört bra beskrivning av Tant Blommas och Gugges frustrerande förhållande och Tant Blommas oerhörda vilja att komma bort.

Titel: Tant Blomma
Författare: Kristina Lugn
Regi: Adam Stone
Med: Anders Hambreus & Niclas Ekholm
Var: Örebro teater, lilla scenen, 17.30 t.o.m 19:e mars