KRÖNIKA. Jag har alltid haft en förkärlek till trevliga, artiga människor. De som säger ”tack” och ”hej” utan att jag nödvändigtvis behöver känna dem.

Utanför mitt hus på Studentgatan står det ofta en kille och röker. Han hälsar alltid på mig och jag tillbaka. Men jag har ingen aning om vem människan är. Så nu hälsar vi hela tiden på varandra, för vi kan ju inte sluta när vi en gång börjat. Jag finner det lika fascinerande som trevligt. Nästa gång han hälsar kanske han lägger till ”bra krönika sist” eller någonting? Det borde han, det är dags att utveckla denna relation.

Man kan tycka att alla de som jobbar i butik borde inneha denna egenskap (eller i alla fall låtsas som att de har den) men vi vet ju alla att detta inte är fallet. De flesta ler och spelar glada när vi stegar in i butiken. Frågar slentrianmässigt om de ”kan hjälpa till med något”, när deras ögon och tonfall egentligen säger ”kan du försvinna ut ur min butik så jag får dricka mitt kaffe i fred”. Det märks så tydligt att de gått kurser i mötet med kunden. Det är allt från de små tonartsbytena i slutet av varje mening ”Det blir 149,50 TACK” till de fåniga tacksamma leendena när man mot förmodan köpt något.

Mest tydligt blir detta i de stora kedjorna där de inte ens behöver le eller säga tack då alla vet att ingen kommer sluta handla där för den sakens skull ändå. De är som robotar som likt radiostyrda bilar åker fram och tillbaka från kassan tillgolvet. De behöver inte ens titta ner längre när de tar bort larmknappen på plaggen. Det som ser så pilligt ut. Och de har inte ens en antydan till glädje eller entusiasm i sina blickar. Om jag skulle stå där och gråta och säga att jag blivit misshandlad eller tappat bort min mamma skulle de titta på mig och fråga om jag har H&M Clubkort?

Går man dock in i en liten pluttig butik i någon ännu pluttigare gränd kommer man heller inte därifrån för att de är så inåthelvete trevliga. Bara för att jag var den enda som dum nog stegade in i butiken den dagen, ska de nagla sig fast och prata om allt mellan himmel och jord. Till slut har man ju fått en så stark relation till biträdet att det skulle bli ett personligt påhopp om jag inte skulle köpa någonting. Pest eller kolera?

Jag antar att vi bara får inse att det inte krävs charmkurser för att få jobba i butik, vi får handla det vi ska och acceptera faktumet att alla butiker inte kan vara som Pressbyrån på campus.