KULTURKRÖNIKA. Åsikter förenar, och skyltningen med dessa formar ens identitet inför omvärlden. Saker som politisk läggning, ställningstagande i upphovsrättsfrågan och förhållande till fiskbaserade maträtter hamnar i den meningen i samma bytta som klädstil, favoritfilm och favoritsymfonirockband.

Att du är sosse, liberal eller borgare är alltså en identitetsfråga och så fort denna identitet ska befästas ute på den sociala arenan, låt vara Facebook, föreläsningen eller förfesten, blir det särdeles viktigt att betona alla dessa ställningstaganden. Möjligen för att undvika missförstånd, men mest sannolikt för att utröna vilka man vill och kan liera sig med. Tribalisering kring en hjärtefråga – antingen är du en av oss eller en av dem.

Det märkvärdiga är hur denna hjärtefråga allt oftare är av anti-karaktär, alltså att anhängarna uttryckligen tar avstånd ifrån något: ”Vi som hatar X”, ”Vi som inte X” ”Vi som är emot X”. Visst, vi är alla emot ditten och datten, men det är alltså återigen en identitetsfråga som styr ens skenbara motstånd. Är du A så förväntas du vara emot B.Vi har trätt in i någon slags anti-kult där det är viktigare än någonsin att visa vad man tar avstånd ifrån, föraktar, hatar, torkar sig därbak med.

Visst, jag är inte bättre jag. Bland större saker som folk hänger sig åt avskyr jag själv såväl sport som film och spel, men nöjer mig med att vända ryggen till. Det verkar dock vara en allmän trend att med illa dold stolthet visa omvärlden hur ointresserad av och hur okunnig man är om vissa saker. Märklig trend, inte sant? Varför vill man lägga ner så mycket energi på att uttrycka sitt förakt för valda delar av sin omvärld och varför vill man skylta med sin okunskap inför ämnet?

Den bästa förklaringen jag har är detta eviga identitetsskapande och strävan efter tillhörighet. Vi som inte gillar film, låtom oss samlas en kväll i veckan och aktivt undvika film.Varför inte istället investera denna energi i det man faktiskt brinner för istället? Bara för att vara lite anti, liksom.