RECENSION. Apan är 80 minuter ångest med en briljant Olle Sarri. Varken mer eller mindre.

Filmen Apan

Har man en gång skrivit och regisserat en film som ”Farväl Falkenberg” förtjänar man en plats i det rampljus som är svensk filmindustri. Tre år efter mästerverket som enligt en enad kritikerkår skulle få svensk filmindustri på fötter igen är Jepser Ganslandt tillbaka med en tung film om tunga ämnen. Den är inte helt lätt att till sig.

Huvudkaraktären Krister vaknar upp blodig i sitt hem, utan att veta varför han tvingas tvätta av sig intorkat blod på huden och utan att veta vad han ska göra. Ganska snabbt beger han sig till jobbet och går igenom den mardröm som innebär att veta att någonting gått fruktansvärt fel dagen innan. Som tittare får man ingen som helst introduktion till vad som hänt eller varför det hänt. Bara att det hänt, och att Krister går igenom en dag som är en enda lång och tung kamp mot det egna samvetet. Där i ligger grundpremissen för filmen.

Att se Apan blir till en konstig upplevelse. Funderingarna man sitter med övergår många gånger i ren förvirring och när kameran sitter fastnaglad bakom Olle Sarris sargade ansikte späs den allt som oftast på. Kameran ligger hela kusligt nära huvudpersonen och handkameraarbetet påminner mer om moderna krigsskildringar (tänk Band of Brothers och ni tänker rätt) vilket många gånger höjer upp känslan av att ligga väldigt nära händelsernas centrum, andra gånger blir det bara rörigt.

Varken Ganslandt eller någon annan i produktionsteamet gav ut något manus till Sarri under inspelningarna som under hela filmens gång fick snåla instruktioner om vad nästa scen skulle gå ut på och hur han skulle agera. Ett intressant stilgrepp och ett lika intressant sätt att få skådespelaren och publiken på samma förvirrade nivå.

Men Apan är inte bara ett förvirrat stycke film. Den bjuder i vissa stunder på briljans, som när Sarri får fritt spelrum att faktiskt agera mot repliker. Som när Sarri får spela ut sin ångest på ett annat sätt än att slentrianmässigt ta handen för pannan och luta sig mot någon sjukhusdörr. Sarri är fantastisk i sin roll, och lyckas med små medel förkroppsliga en tung tung känsla av den ångest som måste kännas just så.

Vill man ha 80 minuter ångest är Apan filmen att se. Vill man ligga dubbelvikt på biogolvet med popcornen hängandes i luften är det inte Apan >man kvitterar ut biljett på.

Namn: Apan
Genre: Drama
Regi: Jesper Ganslandt
Skådespelare: Olle Sarri, Françoise Joyce, Sean Pietrulewicz