Pär Extor om grönkål:

MATKRÖNIKA. Det är november och höst och således säsong för det gröna guldet. Varje säsong har sitt eget guld, i varierande färg. Det röda guldet ligger nu i frysen och trängs med det blå. 

Samtidigt som det gula guldet är förvällt och ständigt redo. Att prefixera guld åt alla bär, frukter och svamp som plockas gör dem inte mindre värdefulla. Det är mer en typ av kvalitetssäkring. Hursomhelst, nu står novembers gröna guld som stolt obesegrad kålkung en dryg decimeter över marken i prydliga rader och väntar på första frosten. Den moderna myten förkunnar nämligen att grönkålen inte får skördas förrän snön har lagt sig. Har den inte det går det lika bra att lägga den i frysen före användning. Lika bra att börja förlita sig till sådana knep när klimatet kollapsar. Historiskt sett bidrar den här frost-traditionen förmodligen till varför grönkålen är så vanlig på det halländska julbordet. I Halland går grönkålen till jul under namnet långkål och serveras efter sillen men före prinskorven.

I sin rena form har grönkålen tydliga drag av all annan kål. Nötig, gräsig och saftig. Processad till långkål är den inte heller svårflörtad precis, man kan misstänka att mängderna med grädde och sirap gör sitt. Men vad gör det? Fram till julfesten som sedan får fart på fastan går det såklart utmärkt att behandla det gröna guldet till annat.

Para ihop med klassiska tillbehör som salta ostar och feta nötter. Eller med söta såser och fyll med klassiskt inkråm. Servera med blåmögelostar eller som kålpudding. Spänstigheten hos kålen är nästintill orubblig och tål att mörbultas och misshandlas intill oigenkännlighet, utan att för den delen tappa charmen. Så nog är det gyllene prefixet befogad i fallet grönkål.
Ut och köp, guldet är vaskat och klart.