RECENSION. Projektgruppen bakom It’s SÅ 09 ska vara nöjda. Slutsålda biljetter och en stark uppställning på scen fick studenternas årshögtid att gunga skönt. Promoe, Moneybrother, Millencolin och Familjen uppträdde – och såg till att det fanns något för alla musiksmaker.

Lokalen är inte ens halvfull, och i jämförelse med den trögflytande klumpen framför baren är det ganska tunt vid scenen när Promoe, ackompanjerad av Spiderdogs, drar igång sin strålande repertoar. Nya skarpa låtar blandas med Looptroop klassiker. Men det blir alldeles skevt när publiken består av oförstående killar och tjejer, i höstkollektionens senaste, som suger i sig alkohol. Samtidigt som gänget på scen (som verkar ha gjort sig fina genom att plundra en klädinsamlings-container från åttiotalet) framför låtar med kritik mot konsumtionssamhället och droger. Men ett betalande gig är ett betalande gig, och Promoe presterar rutinerat. Och hur kan det egentligen gå snett när tillbringaren med ginger & lemon finns till hands, precis som vanligt?
Jerre, gitarristen i Spiderdogs, ironiserar i ett mellansnack över att han gått från att vara ”gitarristen i Promoe” till ”gitarristen i Svennebanan”. En poäng som för de flesta passerar under radarn.

Ändå lirar bandet plikttroget så småningom ”Svennebanan”. Något som lockar intresset från Conventums alla våningar. Högklackade tjejer i tighta klänningar snavar springande från baren till scenen, och flickorna längst bak videofilmar med sina mobiltelefoner flickorna som var snabbare och står framför och videofilmar ”Svennebanan” med sina mobiler. Lyckligtvis håller Promoe sin rebelliska stil och kväver allsången genom att hacka sönder låten med en utdragen presentation av bandmedlemmarna.
Sista låten blir istället ”These walls don’t lie”. Lamporna släcks, och bakom sig lämnar Promoe klasar av lyckligt omedvetna svennebananer.

Lägger sig rätt skallen
Redan när Pengabrorsan minglar under Promoes spelning är hans popularitet uppenbar, och på ett gäng bloggar finns numera ett ”Jag och Moneybrother i lördags”-inlägg. Samtliga med ett typiskt fotografi av Anders Wendin med en arm över axlarna på sitt leende fan.

Inledningsvis lirar bandet ”Born under a bad sign” som lägger sig alldeles rätt i skallen.Anders Wendin sjunger tills ådrorna i halsen ser ut som rötter, och de taktstampande bläckblåsarna i bakgrunden lägger sina fanfarer och körsång på rätt plats.
Moneybrothers enda snedsteg är att mitt under framträdandet välja att svepa snyftaren ”Showdown” som en kvävande brandfilt kring den dansande publiken. Vilket är en riktig miss – särskilt när det finns så mycket bättre partymaterial i repertoaren.

Fylld lokal
Bandet med ursprung i Örebro hissar en enorm turnéflagga som för att markera att Millencolin nu annekterat scenen. Publiken jublar av förväntan. Det är uppenbart att det blivit dags för kvällens publikmagnet att lira. För första gången ikväll är lokalen på väg att fyllas.
Millencolin har fyllt sjutton år som band, och nyligen avslutat en världsturné med senaste skivan Machine 15, men visar inga tecken på avmattning. Stroboskop-lampan i bakgrunden flämtar och gör sitt bästa för att hålla jämn takt med bandet och sångaren Nikola Sarcevic. Millencolin levererar och framträdandet är professionellt. Åskådarna blir ett böljande hav av dans.

Dessvärre behöver jag uttrycka min besvikelse över att Millencolin drivit ifrån det aggressiva, smutsiga punksoundet, som finns i till exempel ”Da Strike” (Same old tunes -94). Millencolin har förändrats, utan att förbättras, och är just nu lika mycket punk som de poserande kastratsångarna i Good Charlotte.

Snurrar i skallen
Johan T Karlsson måste vara ett geni. Hur lyckas någon annars överleva som artist och bli bokad runt om i landet – med ett så urvattnat material? Killen har två anständiga låtar i sitt artilleri. ”Det snurrar i min skalle” och ”Huvudet i sanden”; båda vilka har remixats bortom all igenkänning i senaste ”skivsläppet” som består av 11 versioner av samma låt. Till och med Basshunter lyckas snyta ur sig nya smurfhits med jämna mellanrum.
Oengagerat står Familjen på scen och lassosnurrar mikrofonen, för att utbrista i ett skrik när den åter landar i handen. Han virar kabeln runt huvudet, dansar och skriker.
Den här sortens musik fungerar endast om man är lika alkoholförgiftat, som sångaren ser ut att vara. Familjen, borde tillsammans med Slagsmålsklubben, och övriga blip-blop-band göra mänskligheten en tjänst och återvända till pojkrummet för att spendera ensamma timmar åt att besudla sig själva till åsynen av Lara Croft.

De av oss som vill lyssna till kompetenta synthmusiker matar skivspelaren med New Order och Depeche Mode (även om jag personligen gör Depeche Mode en tjänst och bortser från den senaste och alldeles eländiga skivan ”Sounds of the Universe”)
Första gången jag såg Familjen var det som förband åt Kent, under deras vinterturné 2008. Något som nästan fick mig att bojkotta hela konserten.
Att placera Familjen sist ut var däremot ett genidrag – bara ett brandalarm skulle utrymt lokalen fortare.