Pär Extor om en legends bortgång:

MATKRÖNIKA. Keith Floyd är död. Frid över hans minne. Jag läste någonstans att han kan vila ut nu, för att i himlen behöver ingen oroa sig över varken kolesterol eller bakfylla. Lite cyniskt kan tyckas. Keith Floyd var en pionjär inom mat-tv med häftiga rörelser, slevar i taket och inte sällan med ett glas vin i handen. Utan Floyd ingen Per Moberg, ingen Bengt Frithiofsson, ingen Jamie Oliver men kanske Gordon Ramsay och säkerligen Tina. Att nämna till exempel Leila i sammanhanget vore förmätet, men ni fattar var jag vill komma. Och varför jag vill komma dit? Jo, för att mat på tv har just förlorat en sund hedonist i en tid där den upptas av allt annat än detta.

Jag har tidigare redogjort för min sorg över nedläggningen av BBC Food. Och med Keith Floyd går verkligen en era i graven.
För tv med Floyd handlade aldrig om förnedring, hälsokost eller att få så många svennar som möjligt att laga lax på en och samma gång.
Så mat på tv kanske är över nu, för den här gången åtminstone. För jag orkar i alla fall inte se fler gormande kockar med komplex, eller en till hojtandes kock med käcknoja. En till chokladmousse eller grillad grönsak. Missförstå mig rätt här, jag menar inte att chokladmousse eller grillade grönsaker på något vis skulle vara fel, det är dessvärre sammanhanget de befinner sig i.

Att skapa mat, för det är en konstnärlig process det här handlar om, speciellt på tv, måste vara mer än tittarsiffror och skandaler. Mer än upplagor och succéer. Något större än ett happy meal, om ni ursäktar ordvitsen. Att laga mat måste få ta tid var det någon som sa, eller det borde åtminstone sägas.
Kanske lika bra att stänga av tv:n istället, äta lite fett och dricka lite vin. Umgås i sann Keith Floyd-anda, inte oroa över svininfluensan, kolesterol eller bakfylla. Och vara garanterat fri från såväl Gordon Ramsay som cook-along! Det hade nog Floyd velat.