Krönika: Jenniina Martikainen: ”Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att se inkommande trafik från bakom hörnet på dagiset, vilket jag vet om. För ett knappt halvår sedan kom jag cyklandes mot gatan i hög fart och struntade i att bromsa in för att försäkra mig om att det var fritt fram att korsa. ”Kommer det en bil, så kommer det en bil”, tänkte jag. Den tanken var bara en droppe i den flodvåg av skadliga, förlamande och panikframkallande känslor som länge härjat inom mig, och som jag nu var skrämmande nära att drunkna i på riktigt.

Det kom ingen bil. Inte den här gången, och inte gångerna efter heller. Inte en enda gång kände jag lättnad över att ha kommit hem hel. Det blöta, tunga täcket av ångest och självtvivel som fick hela mitt väsen att värka så hade tagit över hela min tillvaro. ”Jag klarar inte av det här”, ”Tänk att få upphöra”, ”Jag vill inte leva” – tankarna eskalerade. Den som skrämde mig allra mest kom när jag byggde legotorn med min två-åriga systerson i knät. ”Det här är kanske sista gången jag får se dig”, viskade jag i mitt huvud till den person som jag älskar på ett sätt jag två år tidigare inte visste var möjligt.

Så långt fick det gå innan jag vågade. Med hjälp och uppmuntran från vänner fick jag till slut samtalsstöd. Stora förändringar i kombination med kontinuerligt hög stress och, till råga på allt, det enormt skadliga sättet att basera hela sitt människovärde på prestationer. Dessa faktorer hade byggt upp den där ökända väggen som jag nu hade traskat rakt in i. När samtalsstödet inte längre räckte till och den akuta paniken slog ned mig hyperventilerande på golvet än en gång tog jag till min stora förvåning nästa ostadiga steg.

Efter det svåraste samtalet jag hittills ringt satt jag gråtande i ett undersökningsrum på vårdcentralen och läste upp ett klotter av ord som skulle beskriva hur mitt liv sett ut den senaste tiden. ”Tror hon på det här?”, ”Jag är väl inte alls sjuk”, ”Vem försöker jag lura?”, tänkte jag. Men mina tankar motbevisades då jag lämnade mottagningen med ett recept och en telefontid inbokad till två veckor senare.

För tre veckor sedan hämtade jag ut sista förpackningen antidepressiva som jag får med receptet som läkaren jag fick träffa akut i november skrev ut. Milt sagt ser min vardag väldigt annorlunda ut idag. Jag är på många sätt förändrad efter utmattningen. Mitt minne svajar, den fysiska orken är inte riktigt där än och emellanåt har jag förbaskat svårt att fokusera och prioritera. Men jag har successivt accepterat det, och slutat be om ursäkt. Jag lever igen, och inte mot min vilja.

Att möta sig själv och sina orimligt höga förväntningar någonstans halvvägs har varit min absolut största utmaning. ”Inget i naturen blommar året runt, var snäll mot dig själv”, och andra quotes man hittar på Pinterest och Instagram, ni vet. Det tog mig många år att sluta tolka mina känslor som svaghet. Att inse att jag aldrig skulle kräva av någon annan allt det jag så länge krävt av mig själv.

Kanske svamlar jag, kanske blev detta långt. Men det är okej. Det jag vill få fram är att det alltid lönar sig att våga ta emot hjälp. Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Ett nej är inte alltid ett nej”

2 december, 2019, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

”Ett nej är alltid ett nej” – det är tydligt och självklart. Men till skillnad från alla de som säger detta…


Notis: Studenthälsovården i Sverige ska kartläggas

29 november, 2019, 11:16 #sjuktvanligt, Universitetet Lämna en kommentar

Under veckan publicerade Lösnummer en granskning av Campushälsan på Örebro universitet. Under morgonen lät Utbildningsdepartementet meddela att en kartläggning av…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Det är faktiskt helt okej”

16 oktober, 2019, 11:28 Krönika Lämna en kommentar

En dag slutar ni att prata. Ni har pratat varje dag i flera månader, kanske till och med flera år….


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Kärlek börjar alltid med bråk”

17 september, 2019, 11:45 Krönika Lämna en kommentar

”Kärlek börjar alltid med bråk”. Det har vi nog alla fått höra under vår uppväxt då vi retats med eller…


KRÖNIKA: Rebecca Stråhle-Wolke – ”Det finns farligare saker än att vara tjock”

17 maj, 2019, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det är snart sommar. Rubrikerna skyltar med de 10 bästa bantningstipsen, hur du på 2 veckor får bikinikroppen och hur…


KRÖNIKA: Julia – ”Kvinnliga karaktärer i tv-spel”

10 maj, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Jag såg inte upp till några kvinnliga karaktärer i TV-spel när jag var liten. Den enda anledningen var för att…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Från polis till statsminister – eller från sjuksköterska till författare”

3 maj, 2019, 11:14 Krönika Lämna en kommentar

Det stormar i min hjärna. Livet svänger och på en timme kan jag ha upplevt hela känsloregistret. Jag vill känna…


KRÖNIKA: Jenniina Martikainen – ”Det vänder”

25 april, 2019, 16:57 Krönika Lämna en kommentar

Det kommer en ny dag. I det här fallet en lördag. Det blåser ute, men solen lyser starkt. Jag kliver upp…


KRÖNIKA – Malin Karlsson: ”På en plats där du känner dig allt annat än hemma”

17 april, 2019, 12:30 Krönika, Maxa studierna, Resa Lämna en kommentar

Mitt namn är Malin, jag är 23 år och läser sista terminen på programmet Medier, kommunikation och PR vid Örebro…


KRÖNIKA – Sofia Lund: ”Lucy in the sky – till minne av världens finaste katt”

16 april, 2019, 11:34 Krönika Lämna en kommentar

Veterinären ser mig i ögonen och frågar med låg röst om det är dags nu? Jag nickar och känner hur…



Instagram