Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har Swish gör att jag undrar om jag inte borde resa tillbaka åtminstone tio år i tiden. Kanske stämmer det inte, men det känns som att man inte behövde skämmas lika mycket då om man köpte de här skönhetstidningarna med rubriker i neonrosa om hur du ska sminka dig, klä dig och träna för att vara perfektion. Idag känns det som att de är bara någon dag ifrån att vittra sönder på hyllan. Och ändå går jag förbi dem nu och känner det där vidriga suget efter kunskap om hur jag kan bli så där… självklar på något vis. Få den där orubbliga blicken i mina ögon. Vacker känner jag faktiskt att jag är relativt ofta. Men jag känner mig mer än bara sällan som att jag kommer att trilla bara någon petar mig på axeln. Som att min plats här bara är lånad och att jag håller den för någon annan. Jag står ständigt väntandes på att den här någon ska komma, redo att akta på mig. Vill inte vara till besvär.

Jag vänder bort blicken från tidningsomslagen och betraktar kassören i kassan i stället. Men det känns ju lite konstigt efter en stund så jag kollar ner i golvet. Jag önskar att jag kunde lägga mig ner där. Jag älskar att ligga på golvet. Det känns som att man får vara sig själv där. Efter en lite för lång dag, till tonerna av någon cynisk raplåt så brukar jag bara placera mig själv i mitten av rummet och stirra upp i taket med en hård yta under mig och bara pusta ut. Det är kanske underligt. Men jag tror att det är därför jag gör det, om jag ska vara ärlig.

Här ligger jag och är ingenting förutom en konstig kropp på ett golv. Jag är ingen som behöver vara bra. Ingen som behöver vara fin, eller ens acceptabel. Jag känner ingen press på att vara duktig på att prata med människor eller säga lagom intelligenta saker. Jag kan dra handen över ansiktet och låta mascaran och läppstiftet följa efter utan att fundera på om jag ser ut som någonting från en skräckfilm. Det känns tryggt att bara få vara en hög med tankar som får lunka omkring lite som de vill där uppe. Men det är ju inte som att jag kan åka liggandes på ett rullband genom livet. Och det skulle verka lite märkligt kanske om jag bad folk att frakta omkring mig i en kundvagn med motivationen att ”jag får bra självkänsla när jag ligger på hårda ytor”.

Och jag kan definitivt inte bara lägga mig på golvet vid kassan på Ica Maxi. Vilket bara gör att jag vill göra det ännu mer. Men jag står kvar i kön och nu sneglar jag på hon framför mig. Sättet hon står på, eller något annat som jag faktiskt inte kan sätta fingret på, bara vibrerar självsäkerhet. Hennes utsvängda byxor är lika svarta som hennes kappa, som hänger löst, men inte för löst över hennes figur så att resultatet blir det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för ibland. Just nu, definitivt.

Jag står och tittar på en identitet, slår det mig efter en stund. Någon som vet vem det är som står där. Jag vet inte vem det är som står här. Jag vet äntligen vem jag vill bli. Men jag vet också att jag kan förlora den vetskapen imorgon. Och jag vet inte vem som står här nu, på Ica Maxi och strax ska betala för gröna linser som jag faktiskt inte är säker på om jag egentligen gillar.

Ingen vet vem de egentligen är, har jag hört massvis med gånger. Och det stämmer nog. Men vad jag tror att folk menar med det är att ingen vet egentligen vem de är, även om de litar på att de gör det. Det gör inte jag. Det har jag inte gjort på ett tag. Och det känns som att det är det viktigaste som finns idag. Kanske har jag fel. Men det känns som att man är omringad av människor som vet eller åtminstone litar på att de gör det. Världen kräver det av oss idag, och jag har en tanke om varför. Men det här skulle inte vara en samhällsanalys som alla ändå har läst hundra gånger om. Det här handlar om hur känns att vilja hålla hemligt att man med jämna mellanrum undrar var fan man hör hemma någonstans. Att vara rädd för att andra skulle se en som en blek och trist pastellmålning mitt ibland expressionistiska, färgsprakande konstverk om de visste.

Det konstigaste är nog att jag faktiskt vet en jävla massa grejer om mig själv. Skulle jag skriva mig som en karaktär i en bok så skulle jag veta exakt hur den karaktären skulle se ut. Men det är uppenbarligen någonting som saknas. Kanske är det ett inbyggt golv att lägga mig själv på. Jag vet inte. Men berätta gärna hur man kan fixa ett så kan jag ju testa det. Nu har jag slutat att be om ursäkt till folk som går in i mig i alla fall. Det känns som ett steg i rätt riktning.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Anonym

Skribent

Jenniina Martikainen

Fotograf

Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…


Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…



Instagram


Twitter