Bodycombat. Foto: Jenny Hallström

– Alla kommer efter jul. Sedan försvinner de någon gång i april för att återvända igen i september med ”det nya livet”, säger ÖUIF:s gymansvarige Malin Lake.

Hon tycker att det viktigaste för att hålla uppe motivationen är att inte tappa bort träningen i vardagen, bland andra aktiviteter, plugg och extrajobb.
– Hitta tider och bestäm att ”då ska jag köra”. Den bästa träningen är den som blir av, säger hon.

Marianne Hilltorp-Johansson är gruppträningsansvarig. Hennes bästa tips är att skaffa en träningskompis för att lättare hitta motivationen och ha någon att kämpa tillsammans med.
– Men det viktigaste är att träna något som man faktiskt tycker är roligt.

Vilken typ av träning som är rolig är självklart en subjektiv upplevelse, men kanske kan något av de nya pass som ÖUIF introducerar i vårens schema passa en träningssugen student.
– För den som gillar box, men vill prova något annat och köra själv, kan Bodycombat vara något. Det är dansinspirerat med kampsportsrörelser, förklarar Marianne.

Campus cross är årets andra nyhet.
– Det är ett tufft, fysiskt pass med mycket styrka, men även kondition. Den egna kroppen används som motstånd, såväl som olika redskap som kettlebells. När vi provkörde det här passet var det extra kul, för det var lika många tjejer som killar, säger Malin och syftar på att det oftast är tjejer som går på gruppträningspassen.

När Marianne och Malin sagt sitt är det inget snack om saken. Det är bara att snöra på sig skorna och köra.

Campus cross

Efter första varvet på styrkestationerna, lite lagom varm i kläderna, är känslan att ”det här är ju ingen match”. Två varv senare rinner svetten och kroppen är ordentligt slutkörd, men sista varvet är det bara järnet som gäller.

Campus cross är ÖUIF:s egen version av crossfit, med en minuts intensivt arbete vid sex olika stationer där olika delar av kroppen tränas. Det är blandade övningar: situps, utfall, rusher, kettlebells, gummiband, medicinbollar. Vid stationerna används både redskap och den egna kroppen som motstånd. Hur jobbigt passet blir är upp till var och en. Kul är också att många killar verkar dyka upp när det vankas styrkepass.

Musiken är hög och får en att ge det lilla extra samtidigt som de kunniga instruktörerna blandar tekniktips med peppande ord. När fjärde och sista varvet är avklarat är det trötta, svettiga kämpar som startar nedjoggningen.

Nöjda och glada, med den där känslan som bara tittar fram efter ett hårt pass. Träningsvärken är en annan historia, den kommer först imorgon.

Bodycombat

– Välkomna till min förfest!
Instruktören hoppar upp och ner. Vi träningssugna framför henne undrar med skräckblandad förtjusning vad den närmsta timmen egentligen kommer innebära för våra kroppar. Fast det är fredagskväll är det fullt i G-husets gymnastiksal, där Bodycombat står på schemat.

Cross, uppercut, kick, knä. Olika kombinationer byggs ihop av boxningens slag och sparkar. Samtliga avfyras mot en individuellt uppmålad motståndare. Även om det i början känns något underligt att slå rätt ut i tomma luften infinner sig så småning om rytmen. Men det behövs nog några pass innan tekniken kommer och fokus kan läggas på att verkligen ta ut rörelserna. Nu handlar det mer om att hänga med på allt som händer. Kroppens olika delar får sig i tur och ordning rejäla omgångar, det är ordentligt jobbigt.

– Jag tänkte döda era ben. Är det okej?
Jaha. Det är bara att bita ihop och göra som hon säger. Det är ju trots allt fredag, det är förfest och det är dags att gå all-in.

Foto: Emma Melkersson

Black Jacks inledde nyligen vårens satsning: svenska studentligan i amerikansk inomhusfotboll.

Deras väg mot SM-titeln, som kan landa i Örebro i mars, ska bevakas av ett filmteam med Denize Nilsson, som läser digital mediedesign, i spetsen.

Denize Nilsson. Foto: Emma Melkersson

– Syftet är att följa deras säsong, deras uppladdning, deras deltagande, hur de är som lag, hur de är som vänner och förhoppningsvis filma deras eventuella vinst.

Denize har hjälp av juriststudenterna Klara Rolfart och Cathrine Henriksson i arbetet med att dokumentera vad som ska bli i en promotionfilm för laget.

Startskottet för projektet kom när Denize och Black Jacks ordförande Jimmy Palmborg sprang in i varandra i höstas. Denize berättade att hon för tillfället höll på att göra en kortfilm, vilket verkligen fångade hans intresse.
– Jimmy hade haft idén om en film ett tag och jag hade kunskapen, så vi slog ihop våra kloka huvuden, säger hon och skrattar.

Tillsammans fortsatte de att spåna och fundera på hur ett genomförande skulle kunna se ut och mot slutet av förra året hade ett konkret projekt växt fram. Fler personer blev intresserade och ville delta.
Nu startar filmandet som förväntas pågå mellan januari och mars.

Filmen är tänkt att fungera som promotion för laget och användas vid mässor och introduktioner. Förhoppningen är att den ska skapa mer intresse för klubben, locka nya spelare och mer publik till matcherna. Sedan kommer den att främst att finnas på lagets hemsida.

Foto: Emma Melkersson

Spelare och engagerade kring laget tycker att det är kul att deras säsong ska förevigas på film.
– Reaktionerna har varit jättepositiva och de tycker att det är jätteroligt, säger Denize som arbetar med filmen vid sidan av studierna.
Hon ser det som ett tillfälle att få praktisk användning för allt hon lärt sig under utbildningens gång.

Efter SM-ligans avslut i mars kommer projektet ligga vilande fram till sommaren, då det är dags för Denize börja klippa, redigera och sammanställa allt material.
Sedan är det bara att vänta till hösten. Då är det premiär för filmen om Black Jacks.

Det planlösa surfandet har nått sin återvändsgränd; sensationsrubriker avbyter varandra och kokas ner i en kittel av verbalt exkrement. Zlatans karaktäristiska Z känns som grundbulten i det som utgör Sportbladets urmjölkande diskurs. Zlatans tio bästa frisyrer! Zzzzlatan grillar vildsvin! Zzzzzz…

Vore jag radikalist skulle jag sluta duscha, spara ut Allen Ginsberg-skägg och matstrejka i Aftonbladets lobby. Kanske skrika ”SPORTJOURNALISTIKEN ÄR DÖD. REAGERA!” med allsångskompatibel melodi.
Men det gör jag inte.

Istället vänjer man sig, som Kjell Höglund sjunger om den monotona cykeln vi kallar vardag. Till slut vänjer man sig. Med rutten versaljournalistik och innehållslösa bloggar är detta vad som utgör det som karaktäriserar sportjournalistik 2012.

Sen hittar jag en artikel om Marit Björgen. Marit Björgen, norskan som tog till vara på Björn Dählies arv och levererar guldmedaljer till hemlandet med skidor vallade med olja och fiskrens. ”Marit Björgens biceps skapar twitterstorm”, heter det.

Rubriken väcker frågetecken. Jag gnuggar ögonen och tittar igen. Försöker hantera och bearbeta informationen. Men det går liksom inte. Och vad jag fascineras av bilden på Björgens biceps, det gör jag. Herregud, vad man fascineras. Hade ett ”Alive”-scenario uppstått, då hade Björgens biceps offrats. En marinad och sköna kryddor och Björgens biceps hade mättat hela klientelet i första klass. Hade en nyfödd nakenhund planterats på insidan av skinnet på en överarm hade det sett ut som Björgens biceps.
Jag tittar på bilden i flera minuter. Granskar varenda pixel, läser varje stavelse och alla kommentarer.

Jag försöker finna någon sorts sanning, när jag inser att jag än en gång fallit för greppet.
Skammen, mina vänner. Skammen!

Rävsaxen har slagit igen för längesen när jag fattar att jag ingår i den lättlurade massa Sportbladet fintar bort varje dag.

Matchen i fråga var Manchesterderbyt, United mot City. Vi håller båda två på United och det var så vi möttes. Efter några fraser skiljs åt, men när jag ser att han har problem att beställa hjälper jag honom. Sedan skiljs vi åt.

Två månader senare, står han helt plötsligt där i baren och vinkar igenkännande. Han beställer en kopp the och slår sig ner på den bombastiska läktaren som utgör kittet och hjärtat i sportbarens innanmäte. Vi börjar snacka och sakta börjar ett band att byggas upp mellan oss. Man kan inte kalla oss vänner, men där finns ett samförstånd och en gemensam förhoppning om att matchen ska sluta med seger. Denna gång är det Arsenal mot United. Stormatch med andra ord. Matchen kommer igång. Min vän sätter genast igång att kritisera nummer 19 i United (Danny Welbeck för den uppmärksamme). Han menar att denne inte är en bra anfallare. ”No Powah” skriker han flera gånger.

Matchen närmar sig slutet då nummer 19 dyker upp och petar in segermålet. Båda flyger upp och omfamnar varandra, berusade av glädje. Jag skriker ”Nineteeeeen” och pekar på honom. Han svarar trumpet ”Even a woman could have score there”. Jag drar till ett nervöst skratt och hoppas att ingen har lagt märke till hans politiskt inkorrekta uttalande. Och det är då tanken slår mig: hade jag någonsin träffat den här mannen om jag inte haft mitt idrottsintresse? Hade våra vägar korsats, om vi inte delat passionen för ett fotbollslag från England? Idrottens storhet och magiska kraft slår mig med sin fulla arsenal. Här sitter vi som bröder, två män från helt olika världar, från olika generationer och omfamnar varandra tack vare ett fotbollsmål. Det är en rörande tanke och ett bevis på att idrotten skapar sådana band mellan människor att den skapar förhoppningar om en bättre värld.

Domaren blåser i sin pipa. Matchen är slut. Min vän viskar ”Bye” och försvinner snabbt ut i vinterkvällen. När vi ses, eller rättare sagt om vi ses igen, är än så länge oklart. Men om vi gör det så vet jag att vi åter kommer att vara samma bröder som senast, och vi kommer båda att vara lika förtrollade av idrottens värld, trots våra olika verkligheter.

Klubbfenomenet i idrotts-Europa är något i just Europa. Nordamerika har inte samma kultur. Vill du ha ett lag i en nationell högstaliga? Ja, då är det bara att öppna spenderbörsen.

Att köpa ett lag eller en klubb är inget som är unikt i Europa men vägen till det sportsliga finrummet går fortfarande genom avancemang i nationellt ligasystem och inte genom plånboken. I Nordamerika följs inte en klubb utan ett lag eller än mer hårddraget, ett företag. Ett företag som precis som vilket företag som helst kan drabbas av ekonomiska problem, köpas upp, flyttas flera hundra mil och byta namn. Detta gäller alla de största lagidrotterna i kronologisk ordning: amerikansk fotboll, baseboll, basket, ishockey och fotboll.

Som en följd saknas i många fall en utbredd ungdoms- och supporterverksamhet. Självklart beroende på idrott och liga. Men det är inte tillåtet att värva ungt och klackar existerar inte, med ett visst undantag för den nordamerikanska fotbollsligan MLS. Men även där är det invandrade européer som står för majoriteten av supportrarna.

Den professionella idrotten i Nordamerika blir girig och kommersiell. Med idrotter som just amerikansk fotboll och baseboll som mer eller mindre uppkommit ur en kommersiell synvinkel med ständiga spelavbrott och därmed reklaminslag. Lägg därtill spelarstrejker kring löner med lockout som följd så får helhetsintrycket en moralisk törn. Senast nu i NBA där spelarna till viss del fick ge upp. Nu verkar ändå ligan ändå komma till spel innan året är över.

Europa eller Nordamerika är då frågan? Det finns underhållningsvärde på båda sidor Atlanten men jag föredrar att följa en klubb med egna ungdomsförutsättningar i ett sportsligt och hierarkiskt ligasystem.

Foto: Martin Jonsson

Tidigare kastades där granater av Försvarsmaktens stolta grenadjärer. Beväringarna fick lära sig att inget annat än välputsade skodon, väldrillade formeringar och disciplinerad vapenhantering var att förväntas av Hans Majestäts vapenföra män.

Idag står förvisso inga explosiva sprängämnen att finna vid det gamla kasernområdet i Örebro, men en trappa upp i kasernen Kliszów hittas istället en hel våning intagen och befäst av Örebro Kampsportförening.

– Jag kan inte tänka mig en annan sport där det finns en sådan här gemenskap, säger Elin Persson, en av studenterna.

Till vardags läser hon första terminen på civilekonomprogrammet. Hon har bred erfarenhet från andra idrotter.

– Det roligaste är ju själva klubben och gemenskapen, flikar framtida biologen och tillika pojkvännen Victor Sunneborn in.

Även han bedriver sina studier vid Örebro universitet.

Martin Johansson. Foto: Press/mmanytt.se

MMA är relativt nytt i Sverige. Enligt Martin Johansson, en av grundarna av mmanytt.se, har matcher kunnat anordnas sedan 2007.

Han menar att MMA-scenen växer kontinuerligt, med bredare medial bevakning som följd. Lobbying från privata instanser ligger till viss del bakom denna utveckling enligt Martin.

– Mediaexponeringen i traditionell media har än så länge varit relativt låg, och har främst kommit ifrån privata sidor såsom mmanytt, konstaterar Martin.

Rörande MMA som sport i Sverige verkar alltså en förändring vara nära förestående. Bland annat lyfter Martin fram att världens största MMA-organisation UFC kommer till Sverige under 2012 vilket oundvikligen kommer lyfta fram sporten i journalisters alster och sportfotografers smattrande blixtar. Internationellt har sporten däremot en betydligt anrikare historia och det är även utanför Sverige större mästerskap anordnas.

Både Elin och Victor har erfarenhet från större internationella mästerskap. Elin har bland annat ett VM-silver i kickboxing och total combat från VM 2010, vilket samtidigt vittnar om MMA:s mångsidighet.

Victor Sunneborn. Foto: Martin Jonsson

För att bli en bra MMA-utövare krävs en stil som kan betecknas som allsidig, där både brottning, slag och sparkar är permanenta inslag i en match.

Beroende på säsong anpassar både Elin och Victor sin träning till den satsning som föreligger.

– Jag har kompletterat med boxning och taekwondo för att bli en allround fighter, säger Victor som i yngre ålder mestadels skolades i brottning och kast.

För det otränade ögat kan det hela se brutalt och högst farligt ut, men faktum är att allvarliga skador inte är överdrivet vanliga.

Detta ämne behandlas bland annat i en artikel skriven i tidningen Fokus som jämför skaderisken inom kampsport med andra etablerade sporter.

Elin Persson. Foto: Martin Jonsson

– Det är väl inte mer skador än i någon annan sport, säger Elin och Victor förkunnar att han bara har en allvarlig skada på sitt konto under 14 års aktivt utövande.

Victor tror att låg skadefrekvens kommer med rutin och en självkännedom om den egna kroppen och den existerande respekten mellan utövarna att medvetet inte skada varandra.

– Personer som är här för att lära sig slåss på stan sållas snabbt ut, säger Victor.

Detta torde ligga som grund för den gemenskap och respekt som existerar mellan utövarna som tränar och tävlar i MMA av ädlare syften än att kunna hävda sig i krogkön. Allt som krävs för att avbryta en match är att klappa upprepade gånger i marken, så går vinsten till motståndaren som släpper sitt grepp.

– De flesta skador sker på nybörjarnivå, avslutar Elin i ämnet om skador.

Under intervjun kommer och går utövare i alla åldrar i den stora träningslokalen där det vilar en trevlig stämning och skratt blandas med utvecklande tips och knep mellan utövarna. I lokalen finns en värme som är ingrodd i klubbmärket, golvmattan och väggarna.

Med diktafonen avstängd och kameran nedstoppad i väskan, fick Victor visa Lösnummer vad som är att vänta vid felaktig citering. Medelst ett triangelformat stryptag fick Lösnummer liggandes på rygg en kraschkurs och snabbintroduktion i vad tillit, kroppskontroll och vänskap egentligen handlar om.

Foto: Martin Jonsson

Fakta

De vanligaste stilarna inom MMA, Mixed martial arts, är brottning, brasiliansk jiu-jitsu och boxning.

De som utövar MMA idag tränar oftast en sammanställning av alla tekniker från respektive sporter.

Källa: Martin Johansson, mmanytt.se

Fotnot. Fokus artikel om idrott och skador heter Ridtur farligare än käftsmäll och hittas på deras webbtidning.

Läs mer
Robert Salmelas krönika om kampsport: ”Jag tror inte kampsport överlag föder och formar våldsbenägna individer”

Begreppet kampsport som sådant är dock värt en definition innan vi arbetar oss vidare i debattdjungeln. Att bunta ihop samtliga sporter som omfattar de sporter som kanske klassiskt ses som kampsport, vore lika befängt som att samla samtliga bollsporter under en och samma banér. Jag kommer främst rikta mig in på MMA och proffsboxning, två av de sporter som debatterats flitigast under senaste tiden.

Både proffsboxning, om än med vissa restriktioner, och MMA är lagliga att utöva i Sverige. Innan min MMA-osande intervju som står att finna i pappersupplagan av denna månads Lösnummer var jag tämligen vagt insatt i den debatt som fanns visavi kampsport i Sverige. Jag hade vaga aningar om vad som diskuterades och naturligtvis kan jag inte säga att jag är någon ämnesexpert i dagsläget heller, men en hel del intressanta texter har lästs igenom och jag har min uppfattning klar: låt kampsportare fortsätta utöva sina sporter.

Min hållning i frågan har ett grundfundament av moraliskt snitt. Jag anser nämligen att varje enskild människa har rätt att leva livet på ett sätt som faller individen i smaken så till vida det inte på ett negativt vis inverkar på medmänniskors förmåga att göra det samma. Och, ärligt talat, har jag väldigt svårt att se hur kampsport kan inverka på någon annans liv än just de som engagerar sig i det.

Motargument är ofta att det är farligt och att skaderisken är hög, vilket dock sällan följs upp med någon tillförlitlig statistik.  Skador förekommer givetvis, men vilken sport är inte drabbad av skador? Ska ishockey förbjudas? Inom hockeyvärlden, både internationellt och i Sverige, förs en eldig debatt denna höst rörande huvudskador, vilket bör vara den typ av skador vi bör ringakta allra minst i alla idrottsliga sammanhang. Här kan givetvis frågan gällande kampsportens inverkan på samhället i stort dras till sin spets, genom at ta upp sjukhuskostnader och så vidare. Däremot faller hela resonemanget i och med att det inte är något specifikt för just denna sport vilket diskvalificerar och förintar argumentet redan i dess embryostadie.

Efter samtal med MMA-kunniga individer har jag fått uppfattningen att det är frågan om en sport präglad av fair play och respekt. Domarna är skickliga yrkesmän som tillser att säkerheten når höjder som är så höga som bara är möjligt utan att ta udden av sporten och dess grundidé.

Ett annat argument för att förbjuda kampsport är att människor som utövar detta lär sig bruka sig själv som dödligt verktyg, redo att släppa lös sin kraft och sin dödliga kunskap på Sveriges gator, krogar och torg. Återigen känns det väldigt inskränkt. Förbjud då i samma veva samtliga sporter där ett fysiskt övertag är resultatet av träningen. Lägg ned samtliga skytteföreningar. Förbjud fotboll, det föder ju huliganism. Eller varför inte se nyktert på situationen och anta att alkohol troligtvis är det som oftast ligger bakom kroggruff. Eller psykiska sjukdomar. Eller annat, som inte går att relatera till sport över huvud taget.

Jag tror inte kampsport överlag föder och formar våldsbenägna individer. Jag tror inte kampsportare överlag utövar sin sport för att bli bra gatukämpar, i motsats till kombattanterna i Siw Malmkvists sång, som tågar hem utan att utdela ett enda slag. Jag tror snarare att andra element ur samma sång är vad som återfinns, bland annat gemenskap. Gemenskap och även självdisciplin, då sporten som sådan både fysiskt och psykiskt kräver mycket av utövaren.

Dubbelmoralen i debatten är för mig tydlig och möjligtvis kan det med rätta påstås att motsättningarna grundar sig i bristen på kulturell förankring i samhället och tradition för kampsporten i stort. För oavsett hur mycket siffror och hur många argument som presenteras är det få sporter, om ens någon, som för det otränade ögat ser lika brutalt och farligt ut. Detta är dess största last i ett snabbt dömande samhälle.

Foto: Emelie Bröms.

– Imorgon blir det lagfest, då ska vi fira vinsten, säger retorikstudenten Anna Bergman och ler stort.

I GIH:s korridor väntar ett gäng vinnare på att få komma in i träningshallen och kicka igång eftermiddagens träning. Tjejerna i Pars FC dam har nämligen vunnit sin serie, division 2 norra i futsal, inomhusfotboll. Sista matchen spelades förra helgen och det blev en kamp ända fram till mållinjen.

– Vi fick lov att vinna. Det var verkligen ett sista avgörande, säger Sofia Carlsson som när hon inte agerar back för Pars räkning pluggar till beteendevetare.

Men matchen vanns och tjejerna i universitetslaget kan lagom till jul summera en minst sagt lyckad första säsong.

– Det har gått riktigt bra, långt över förväntan. Vi har vunnit fyra av fem matcher. Att vi fått en tränare under hösten har lyft laget mycket, fortsätter Anna.

Just den nyfunna tränaren Emelie Värja är nyckeln som tjejerna i laget anser tagit dem till framgång.

– Det är hon som har hjälpt oss till seger. Med tanke på att vi är ett nystartat lag är det hon som har fått ihop allt, fått oss att samarbeta, säger Sofia.

Hon får medhåll av backkollegan och blivande idrottsläraren Beatrice Gustafson.

– Just i struktureringen av laget har Emelie haft en viktig roll. Att vi fick våra positioner och flyttade runt oss om det inte fungerade. Det blev mer tanke bakom.

Anna sammanfattar:

– Vi är ett lag med många bra spelare men vi behövde hjälp att bli just ett lag. När vi fick en tränare och började funka ihop, det var då vi började vinna.

Nu laddar de inför det kval som förhoppningsvis ska ta dem upp till spel i division 1 nästa år. Om allt går vägen väntar där betydligt tuffare motstånd.

– Det är bra lag däruppe, säger Beatrice.

I division 1 spelar bland annat lag från ÖSK och Sturehov, mer etablerade lag som har en stabilare grund och organisation bakom sig. Men tjejerna i Pars är positiva och fulla av självförtroende inför framtiden. Förutom seriekvalet i början av nästa år, väntar även universitets-SM i Göteborg. Med till mästerskapet åker Pars herrlag, som också de kan stoltsera med en serieseger på hemmaplan efter höstens omgångar. Men redan nu är målsättningen inför mästerskapet klar.

– Pars herrar vann förra året, så de har en vinst att försvara. Sen tänkte vi ta den andra, säger Anna och skrattar.

Samtidigt plockar tjejerna upp träningsväskorna och traskar in i hallen. Snart avtar pratet och allt fokus ligger istället på bollen. Seriesegrarna ska träna för att nå nya höjder.

Tidigare artiklar om laget:

Nystartat fotbollslag siktar mot seriespel

Zumba är en av danserna som ingår i passet Let's Dance. Foto: Rebecka Boman.

Föreningen vill göra något extra roligt vid juletid.
– Vi tycker att det är jättetrevligt med advent och även deltagarna tycker att det är roligt när vi har ett visst tema, säger Marianne Hilltorp-Johansson, instruktör på ÖUIF.

Marianne Hilltorp-Johansson. Foto: Rebecka Boman.

Hon instruerar bland annat i zumba, en dansbaserad träning som har blivit mycket populär det senaste året.
– Under adventspassen tränar vi till julmusik, sedan bjuder vi på fika och lottar även ut presenter, vilket deltagarna tycker är riktigt kul, fortsätter Marianne.

Prova på olika pass
Marianne berättar också att adventspasset har en stor variation av olika typer av träning som folk kan prova på.
– I vanliga fall vill vissa bara prova en träning och de vågar inte riktigt testa nya saker, men under detta pass får de faktiskt göra det. Då har man möjlighet att hitta nya, roliga träningssätt, menar Marianne.
Det kommer att finnas ett danspass, Let’s Dance måndagen 28 november, och ett styrkepass, Push It tisdagen 29 november. Marianne tror att de kommer att få många deltagare i år.
– Till danspasset finns det högst 100 platser och till styrkepasset högst 50. Priset ingår i gruppträningens avgift.

Jag löper på hobbynivå. Långa pass, längs landsväg, i elupplysta skogsspår, i oupplysta skogsspår och ibland även på bana. Inte sällan funderar jag under mina turer kring varför jag egentligen håller på med något så urbota dumt som att totalt trötta ut mig själv, mil efter mil. Varför ge mig själv krämpor i både fot och ben? Varför köra förebyggande benträning på gymmet med tunga knäböj som främsta yrselskapande övning. Är det för att jag just får tid till reflexion över dylika ting i en annars rätt fullspäckad vardag? Är det för att kroppens vitala beståndsdelar mår bra av motionen? Är det för att energin behöver få utlopp på något vis? Är jag endorfinjunkie? Är det för a…? Jag vet inte, men vad jag däremot vet är att idrott överlag är något vackert. Vackert i all sin enkelhet, i all sin komplexitet. Enkelt i sin anonymitet, i all sin glamour. Kanske är idrott vackert i sig självt.

Det finns tillfällen när jag förundras över hur mänsklighetens generella fysiska välstånd ser ut. En tragisk propaganda för halv- och helfabrikat, fulla med diverse E-ämnen och annat jag troligtvis inte vill veta vad det är, i kombination med den passivitet många människor försätter sig själva i, kan och kommer nog inte leda till något gott. Istället för att ge kroppens viktigaste muskel lite stimuli, väljer många en enklare utväg för att koppla bort stressen de allra flesta känner i dagens samhälle: TV. Fysisk aktivitet och TV har nämligen många gemensamma nämnare, där lågt ställda krav på hjärnaktiviteten och någon sorts avkoppling från vardagen är de största.

Få saker i samhället berör som idrott. Idrott kan verka för att folk enas, eller för den delen tar avstånd från varandra. Den kan göra människor omåttligt rika, glada, galna, ledsna, förbannade, förstörda eller varför inte något så basalt som hälsomässigt sunda individer. Den ger ungdomar och barn möjlighet att få känna delaktighet och få utlopp för sin överskottsenergi. De får även öva sin koordination, lära sig vikten av lagarbete, utveckla sin personlighet och kanske i den finna sin framtida profession.
Det finns givetvis en mörk och smutsig baksida även av detta, idrottens, mynt, som inte heller har en perfekt cirkulär form utan har en kant naggad av skandaler, skador, dödsfall, dopning, fusk, mord och allehanda otrevligheter. När jag vänder på myntet ser jag en påträngande patetisk machokultur. Jag ser barn sitta frysande, bänkade av tränaren som om de vore professionellt betalade fotbollsspelare. Jag hoppas och tror att människor och ansvariga på samtliga plan verkar för att båda sidorna av myntet skall vara blankt och skinande rent. Att alla strävar efter att kanterna skall vara runda och lena.

Fascinationen jag ibland känner inför idrottens enande krafter är dock enastående. Få saker kan förena ett folk på samma vis. Jag har sett fotbolls-VM -94 på Öland och kommer aldrig glömma stämningen. Jag har sett annars rätt bleka och flata tjecker gå ihop som om de vore en enhet under varje hockeymatch Jagrs hockeykalufs fladdrat i vinddraget. Jag har själv upplevt en gemenskap i mitt eget idrottsutövande jag antar bara står att finna i riktig nationalism och religiositet. Och sport är ju många gånger religion, på gränsen till fanatism.
Den absolut största fördelen med idrott, är att begreppet i sig innefattar så många olika typer av fysisk aktivitet. Det finns något som passar alla, oavsett om man är rullstolsbunden, blind, döv eller en fullt fysiskt frisk individ. Att ta den långa promenaden till mataffären istället för att ta bussen är både en ekonomisk och fysisk vinst, så till vida man ser både till höger och vänster och över axeln innan man passerar övergångsstället… Blodsmak i munnen efter ett stenhårt intervallpass är faktiskt inte nödgat i de allra flesta fall alltså.