- Att kårhuset blir ett nav i ett blommande studentliv i Örebro efter att Örebro studentkår tar över. Och att stället döps om till något nytt och fräscht som kidsen gillar.

- Att alla studenter även fortsättningsvis får lika studiemedel oavsett studieinriktning. Skämmes Svenskt näringsliv!

- Studentrabatter på stadsbussarna. Andra städer har det och visst har väl kommun och andra visioner för studentstaden?

- En mobil publikläktare till fotbolls- och rugbyplanerna på campus. Helikopterflygande eller hjulburet beroende på ekonomi?

- Att en kanelbulle inte ska kosta 25 kronor på campus. Vi sätter vårt hopp till kårhuset.

- Att McSub Burgermax öppnar snabbmatskiosk på parkeringen mellan Studentgatan och universitetet. Om vi inte får studentrabatter på campus, alltså.

- Att reglerna för nominering till utbytesstudier i England från Örebro universitet blir tydligare. Problemen kan bli stora.

- Att våra lärare släpps ut från sina kontor! Vi vill ha undervisning! Mer lärarledd tid, helt enkelt.

- Att vi får en julbonus från CSN istället för mer i lån.

- Att även vi studenter får möjlighet att äta trerätters lunch på Fakultetsklubben. Om vi får den där julbonusen från CSN, alltså.

- Studentvänliga hyror för de nya studentlägenheter som ska byggas under år 2012. Vi vill leva också.

- Att vi får tillbaka en riktig bokhandel på campus. En med konkurrenskraftiga priser, som kan överleva.

- 10 000 medlemmar till studentkåren och att alla röstar i fullmäktigevalet på våren.

- Att handledare och examinatorer pratar ihop sig om vad som gäller för uppsatser. Alternativt att vi får försvara oss med ”Men min handledare sa…”.

- Mindre krig och mer diskussioner i världen över lag.

Det är mycket som ska ordnas med det praktiska. Det är papper som ska fyllas i, med underskrifter från olika håll, kurser ska ansökas om och boende i landet ska ordnas. För mig var det också omtumlande på andra sätt. Jag kände oro, förväntan, glädje och separationsångest på samma gång. Att de praktiska arrangemangen går smidigt underlättar inför avresan. Jag vill minnas att jag fick mycket hjälp av internationella kontoret, med det som gällde utbildningen och utbytet. All hjälp jag behövde och det var ganska mycket.

I det senaste numret av Lösnummer skriver vi om studenter som nominerats till utbytesplatser i England, men sedan inte antagits av värduniversitetet. Anledningen är att deras tidigare studier inte bedöms vara på tillräckligt hög nivå. Med bara ett par månader kvar får de alltså veta att de inte kommer att kunna åka. Besvikelsen är förstås stor. Vart vår-terminen ska spenderas är osäkert. Även om internationella kontoret nu försöker lösa situationen så har kontakten med ansvariga inte alltid varit lika bra.

Jag har svårt att se att det inte gick att förutspå avslaget som drabbat studenterna. Att Örebro universitet och partner- universiteten diskuterar och kommer överens om vad ”avancerad nivå” innebär innan utbytesplatserna utlyses borde vara grundläggande. Att svara på studenters mail med frågor utan att det tar för lång tid borde också vara det. Det är synd att studenterna inte har bemötts med samma stöd som jag fick av internationella kontoret, förrän efter avslaget.

Lyckligtvis är situationen ovanlig. Det är sällan en student som nominerats till en plats sedan får avslag av det mottagande universitetet. Problemen som uppstått nu kommer förhoppningsvis leda till att behörighetskraven för studier också vid det aktuella universitetet klaras ut ordentligt.

Jag är stolt ägare av en Sjösalacykel med belysning med navgenerator. Just idag hade jag dock inte ett fungerande lyse, eftersom kabeln till belysningen tidigare under dagen fastnad i framdäcket och slitits av. Något jag var fullt medveten om och hade planer på att laga med verktyg så fort jag kom hem. Inte trodde jag att jag just denna kväll, då min cykel för ovanlighetens skull inte hade ett fungerande lyse, skulle stöta på en polis som prompt följer regler till punkt och pricka. Just avsaknad av belysning i mörker ger 500 kronor i böter, eller 750 kronor om cykeln varken har lampor eller reflexer.

Under tiden som jag står och väntar på min bot stoppas en medelålders man. Han har ett fullt fungerande lyse på cykeln, men olyckligtvis har han glömt att slå på det. Han bötfälls.

Det bör nämnas att polisen enligt lag har rätt att bedöma om omständigheter gör att det inte finns anledning att vidta åtgärder mot en cyklist som formellt inte har uppfyllt föreskriftens bestämmelser gällande belysning. Det är klart att regler är till för att följas och att cyklister ska ha ett fungerande lyse på cykeln, bland annat för att jag vet hur svårt det som bilist kan vara att se dem i mörkret. Samtidigt ställer jag mig frågan vad som hände med den hederliga gamla varningen, eller tillrättavisningen? Polisens uppgift är väl ändå att upprätthålla ordningen och inte att samla in pengar till kommunen? Jag kan inte undgå att fundera över om bötfällningen grundar sig i en oro över en kommande snöröjning?

Jag hänger uppgivet över cykelstyret då polisen försöker trösta mig med att jag har 30 dagar på mig att betala boten. Något som inte är speciellt uppmuntrande för en student, som om möjligt kommer att vara ännu fattigare i december månad då julklappar ska inhandlas och hemresa betalas.

Efter det angenäma mötet får jag leda cykeln hem med en bot i handen, ett antal slantar mindre på bankkontot och med en uppgivelse gentemot polisen. I framtiden råder jag alla cyklister att ha en extra lampa i fickan utifall att lyset olyckligtvis skulle gå sönder på vägen hem.

Från höstterminen 2011 har riksdagen beslutat att studenter som kommer från andra länder än de inom EES- samarbetet, ska betala studieavgifter för att studera i Sverige. I slutet av juni kom de första antagningsbeskeden men de studenter som börjar läsa kurser på en högre nivå kommer möta en annorlunda skola när de kliver in i salarna i höst. Mångfalden på den svenska högskolan är hotad av beslutet om studieavgifter. Detta har stött på massiv kritik från flera håll, en kritik som Jusek studerandesektion instämmer i.

Beslutet kommer få långtgående konsekvenser för det svenska systemet för högre utbildning men även för Sverige som kunskapsnation i sin helhet. Enligt VHS statistik har antalet antagna till masterprogrammen redan under det första året minskat kraftigt. Från 19147 antagna år 2010 till 8075 antagna i år, en minskning motsvarande hela 58 %.

När man sedan tittar på hur många av de antagna som betalat studieavgiften ser det än mer skrämmande ut. Enligt Högskoleverket är det endast 1280 studenter som anser sig kunna eller vilja satsa pengar på en svensk utbildning. Det tycks inte råda något tvivel om att mångfalden inom den högre utbildningen kommer ta stor skada.

Tack vare det upplägg som den svenska högskolan tidigare haft har Sverige fått ett stort försprång gentemot andra länder. Genom införandet av studieavgifter har många lärosäten fått svårt att fylla platserna på sina tekniska utbildningar. Den forskning och kompetens som tredjelandsstudenterna bidragit och bidrar med kan visa sig vara en avgörande faktor för vår framtid som ledande industriland. Sverige måste även i fortsättningen kunna konkurrera genom forskning och banbrytande teknik. Som kunskapsnation måste vi ha ett brett och öppet utbildningssystem med plats för alla.

Införandet av studieavgifter kommer med stor sannolikhet leda till social snedrekrytering, vilket innebär att enbart de som har råd att betala för sin utbildning kommer få chansen att studera i Sverige. Från officiellt håll har man sagt att detta ska motverkas genom införande av ett stipendiesystem. Jusek studerandesektion anser att stipendiesystemet i dess nuvarande utformning är undermåligt. Till grund för kritiken ligger VHS tidigare redovisade minskning av antalet utländska sökande till program och kurser, vilket tydligt visar att stipendiesystemet inte fungerar tillfredsställande.

I samhällsdebatten hävdar man från officiellt håll att studieavgifter inte kommer införas för svenska studenter då rätten till gratis utbildning är lagstadgad. Vi ställer oss dock frågande till hur länge vi kan förlita oss på dessa löften, då det finns inflytelserika personer som förespråkar studieavgifter för alla.

Jusek studerandesektion anser att kostnadsfri utbildning för alla ska vara och förbli en grundsten i kunskapsnationen Sverige, där internationella studenter är en viktig del i den väv som utgör den unika kompetens vi ska konkurrera med.

Jusek
studerandesektion

Planerna på ett eget studenternas hus har funnits länge. Många har en bild av hur de vill att verksamheten ska se ut. Nu gäller det att få ihop allt till bästa möjliga koncept.

Samtidigt har studentkåren nått 3000 medlemmar. Det är rekord sedan kår-obligatoriet avskaffades för ett år sedan. Det är tydligt hur studentkåren och alla organisationens delar nu arbetar tillsammans och enat mot ett gemensamt mål. Medlemsrekryteringen är en viktig uppgift för studentsektionerna, som finns där studenterna finns och håller i nollningen som är det första många nya studenter kommer i kontakt med.

Jag var positiv till kårobligatoriets avskaffande när det begav sig och jag är det fortfarande. Det har gett Örebro studentkår en möjlighet att samla alla engagerade. Tyvärr tror jag inte att den kraftansträngningen hade gjorts om det inte blivit frivilligt att vara medlem i studentkåren. Nu är det bevisat att det går att få en så pass stor organisation att arbeta enat, även om 3000 medlemmar förstås gärna får bli fler. En sådan medlemsmagnet kan kårhuset bli, om det används rätt.

I slutet av oktober kommer en arvoderad projektgrupp bestående av fem personer att tillsättas. Den 1 november kommer en diskussionskväll att hållas.
Tiden är knapp. Kanske är det inte realistiskt att tro att alla pusselbitar kommer att falla på plats till vårens terminsstart. Planerna är för många för det. Det är lunch, pubkvällar, fik, studieplatser och så förstås det enorma arbetet med att marknadsföra ett gammalt ställe med ett nytt koncept. Det är klart att det går. Förr eller senare. Intresset är det åtminstone inget fel på. Och det intresset lär växa med ett bra studenternas hus.

Det händer titt som tätt att man reflekterar över hur saker och ting fungerar i samhället, med bestämmelser och reglementen. Politiken fungerar ju ändå som så att man tar ett beslut som ska gynna så många som möjligt. Detta innebär att det alltid kommer att finnas någon som hamnar i kläm, hamnar ”mellan två stolar” så att säga.

Det är inte lätt att vara student ibland, rent ekonomiskt. Inför varje ny delkurs ska det investeras i dyr litteratur, som kan kosta tusenlappar. På det ska man äta, bo och fördriva fritid. Så vad gör studenterna åt detta? Jo de klagar, förstås, till högre Gudar. I detta fall CSN och stat. Staten hör studenternas böner, och håller givetvis med om att ”studentlivet inte är så fett, ändå”, med påföljden att mer studiemedel betalas ut till de studerande.

Men är det verkligen en ökad ekonomisk hjälp som utdelas när höjningen endast består av mer lån? Det blir ju bara en ”förskjutning av synden”. Och att man, på detta, inte får jobba hur mycket man vill förbryllar mig ytterligare. Hur jag spenderar min vakna tid är väl ändå inte upp till CSN att bestämma över, det är ju ändå studieresultatet som betyder något i slutänden!

Något som även intresserar mig är hur Försäkringskassan tänker. Om man som student inte känner att man har tid, eller lust, att lägga ner dyrbar studietid på att jobba extra för att dryga ut kassan så går det att komma med mössan i handen och be om lite pengar från Försäkringskassan, en näve pengar vid namn ’bostadsbidrag’. Men för en student som är över 29 år blir det jobbigare, då är man inte berättigad detta bidrag. Vad sänder detta för signaler? Kan inte en student vara över 29 år, bör man vara klar med alla sina studier då? Eller bör en student som passerat 29-årsstrecket kanske vara rikare eller i mindre behov av pengar?

Enligt en undersökning från Högskoleverket 2008 visade det sig att hälften av alla Sveriges studenter är 26 år eller äldre. Samma undersökning visar även att den svenska studentens medianålder är högre än många andra länders. Det är faktiskt bara Danmark och Island som har äldre studenter än Sverige inom OECD-länderna. Detta borde väl vara ett ganska bra argument för att ändra på Försäkringskassans regler?

Inom svensk utbildningspolitik är 2011 det största reformåret någonsin. Vid halvsårsskiftet fick vi bland annat en ny skollag, ett nytt betygssystem och lärarlegitimation som innebär att alla lärare dels måste vara utbildade och dels gått ett introduktionsår efter utbildningen. Nu i höst sjösätts dessutom nya lärarutbildningar på landets lärosäten, så även vid Örebro universitet.

Alltsedan regeringsskiftet 2006 har frågan om en ny lärarutbildning varit aktuell för landets lärosäten. Tidigt aviserades att en prövning av varje lärosätes lämplighet att utfärda lärarexamen skulle ske. Detta har lett till att landets lärosäten successivt har anpassat sin verksamhet för att kunna klara av prövningen för ny lärarutbildning. Högskolornas och universitetens egna lärarkårer har setts över och i många fall förändrats. Så sent som i juni stod det slutligen klart vilka lärosäten som från och med i höst kommer att starta upp de nya lärarutbildningarna.

Anpassningen till examensrätt har på många lärosäten inneburit att resurser har flyttats från den tidigare utbildningen och dess studenter till planeringen av en ansökan om examenstillstånd för de nya lärarutbildningarna. Resurser avsedda för de studenter som redan idag läser till lärare har alltså tagits för att planera en ny lärarutbildning. Det är inte acceptabelt.

När den nya utbildningen under hösten introduceras befarar vi att den föregående, som majoriteten av landets lärarstudenter kommer att tillhöra i flera år framåt, kommer att nedprioriteras. Detta är inte heller acceptabelt. Det är av största vikt att den föregående lärarutbildningen även i framtiden utvärderas, utvecklas och kvalitetssäkras, då alternativet är att flera kullar av lärarstudenter går förlorade i friktionen mellan två system.

För att bygga Sverige som en stark kunskapsnation är läraren den viktigaste faktorn. Därför måste varje enskild lärarstudent erbjudas en utbildning som håller hög kvalitet.

Varje lärarstudent är viktig! Lärarutbildningen skapar inte bara lärare. Lärarutbildningen skapar framtidens Sverige.

Marcus Friberg
Ordförande
Lärarförbundet student
Carl Mikael Bergström
Lärarförbundet student Örebro

”… ett helvete fyllt med skrikande barn”
Att åka buss med lokaltrafiken i Örebro kan vara ett mycket praktiskt sätt att ta sig till olika destinationer i denna stad, men det kan också vara en hemsk upplevelse. Med lite otur är blotta tanken av en sittplats att glömma och hela bussfärden förvandlas till en kamp mot ens egen kropp och dess vilja att kränga runt i hela bussen vid minsta inbromsning. Det är ett antal variabler som avgör om bussresan blir tillfredsställande. Eller ett helvete fyllt med skrikande barn och ungdomar som med sina mobiler spelar upp det senaste signerat Kanye West på hög volym.

Att ta bussen runt 15-snåret, då de skrikande barnen ofta slutar skolan, är en dum idé. En cykeltur eller promenad är istället att föredra vid stadsresor runt denna tid på dagen. Inte minst för att fotgängaren och cyklisten har valmöjligheten att själv välja vad som ska ljuda i öronen. Rock, reggae eller en ljudbok spelar absolut ingen roll. Vad som helst är ljuvligt till skillnad från oväsendet på bussen. Bussen till universitetet runt morgonkvisten brukar även den vara lika packad som ett japanskt tunnelbanetåg.

Om någon som vill åka bussen strular med betalningen finns det bara en sak att göra, och det är att hoppa av. Detta är ett tecken på att det bara kommer bli värre vilket innebär att ungefär var tredje person kommer att krångla vid mötet med busschauffören. Effekten av betalningsstrulet blir att bussen kommer att stanna vid varje hållplats en ansenlig mängd tid längre än vad som är bra för tidsschemat.
Text: Tony Fredriksson

”… chocken var total”
Jag var nog inte mer än åtta år. Ett barn, som skulle på skolutflykt med lågstadieklassen. Det var den omtalade Svampen som skulle föräras ett besök av 30 snorungar. Den vanliga klassrumsstämningen; landstigning i Normandie, var försvunnen under bussresan. Förväntan på att uppleva något av historiska proportioner fick vissa av oss att handla irrationellt. Anders, klassens clown, yrade runt bland sätena och framstod som sinnessjuk när han, i trans, gick av en busshållplats för tidigt. Stämningen i bussen gick från spänd till förskräckt när vi följde Anders kutande, i molnet av damm bakom bussen, skrikande något ohörbart. Men vi, alla, kom fram och slussades som en flock får in i hissen till toppen av tornet.

Att kliva ut och inse att vi befann oss på samma höjd som tvåplansvillorna ett par hundra meter bort, är svårt att hantera för en åttaåring. Det var en plötslig tomhet som infann sig och växte i kroppen. Fakta rabblades av en, vad jag förmodar, livstrött guide i periferin; ”58 meter, 9 miljoner liter, en kopia i Saudiarabien”. Men det var för sent, inga fakta kunde omvända mig, besvikelsen hade kopplat sitt grepp. Resten av besöket var desillusionerat och gick mest att åt till bearbetning.

Klassen hämtade sig väl relativt snabbt, men när det därefter delades ut lappar med information om nya klassresor spred sig, oavsett resmål, en viss skepticism i klassrummet. Svampenupplevelsen hade ärrat och traumatiserat oss, och lämnat en bitter eftersmak.
Text: Pontus Johansson

”… det finns ingen längs de öde gatorna”
Vi skulle kunna vara nakna. För det finns inga människor att chockera. Min kamrat på sitt första Sverigebesök undrar varför. Skämtsamt motiveras de öde gatorna med ett utegångsförbud, ”risken finns att vi plockas upp av hastigt inbromsande militärjeepar. Innan vi med ögonbindlar och maskingevärspipor i ryggen, förs till ett övergivet slakthus. För att någonstans i den perifera landsbygden pryglas med rostiga motorsågskedjor och formas till anständiga medborgare”.

Reaktionen blir ett nervöst skratt, medan blicken garderande scannar av över axeln. Det är slutet av augusti. En behaglig vardagskväll i Sveriges femte, sjätte största stad. Men det finns ingen längs de öde gatorna och torgen som kan övertyga om att utegångsförbudet är bluff.

Ok. Det går egentligen inte att jämföra. Besökaren är van vid pulsen från tre miljoner invånare som rusar genom en europeisk huvudstad. Staden är vaken dygnet runt. Shoppingcenter som aldrig stänger. Nattklubbar till tio på förmiddagen. Ändå känns frågan lämplig. Var är Örebroarna? De tycks acceptera att låsa ytterdörren klockan åtta på kvällen och isolera sig vid olika sorters tv- och datorskärmar. Innan det är dags att ställa väckarklockan för att troget vara på plats någonstans nollnionollnoll. Eller är det så att någon spanar utanför min dörr? Någon som imiterar en hoande uggla och startar en primitiv varningskedja när Saša går ut. För att alla skräckslaget ska hinna fly ned i sina bon som neurotiska surikater?
Text: Saša Mladenovic

Innan det kan börja planeras vilken verksamhet kårhuset ska omfatta eller inte så behöver beslutet om ett eventuellt övertagande av den nuvarande verksamheten tas. Det är precis det som ska göras på mötet den 6 oktober. Det handlar om Coren, alltså Nöjesakademins verksamhet i lokalerna.

Idén om ett kårhus, en studentdriven verksamhet, är förstås inte helt ny. Lösnummer har under åren rapporterat om turerna fram och tillbaka. Senast skrev vi om hur långt gångna planer på ett fik i Röda paviljongen gick om intet och om hur svårt Nerikes nation har haft att hitta en lämplig lokal att inhysa sin verksamhet i. I Örebro studentkårs vision och verksamhetsplan står inskrivet att organisationens mål är ett eget studenthus. Nu är drömmen inom räckhåll. Om fullmäktige beslutar att godkänna det preliminära avtal som skrivits så tar Örebro studentkår över i januari nästa år.

Jag är övertygad om att Örebro studentkår behöver ett kårhus. Sammanhållning i organisationen är viktigt och det kan underlättas av en fysisk samlingsplats. Satsningar behövs inför framtiden för att öka antalet studenter som väljer att bli medlemmar. Kårhuset har ett attraktivt läge mitt på campus.

Om hela huset skulle drivas av Örebro studentkår så skulle vi också slippa de tröttande sammanblandningarna av studentkåren och Coren, som ju uttalas på samma sätt. Det skulle studentkåren tjäna på.

Ledamöterna i årets fullmäktige har alltså ett stort beslut att ta den 6 oktober. Lösnummer kommer givetvis att vara på plats på mötet. Vi kommer att liverapportera på www.losnummer.se redan från start. Missa inte det.

LEDARE. I början av sommaren gjorde Svenskt Näringsliv ett utspel som kom att få stor uppmärksamhet och bli hårt kritiserat. I en rapport ansågs det nämligen att humaniststudenter borde få lägre studiemedel än exempelvis de som läser till ingenjörer. Anledningen? Att humanister inte bidrar lika mycket till samhällsnyttan och till arbetsmarknaden som andra med andra sorters högskolepoäng.

Utbildningarna leder inte till jobb, menas det, och humaniststudenter tar längre tid på sig att ta sig ut på arbetsmarknaden. De läser fler kurser, fler olika ämnen, kanske ibland utan en konkret studieplan utan mer en vilja att lära och bredda sin kompetens.
Uttalandena fick DIK, fackförbundet för de som arbetar med kultur och kommunikation, att starta en Facebookgrupp vid namn Jag bidrar till samhällsnyttan (oavsett vad Svenskt Näringsliv säger). I skrivande stund har 10 522 användare anslutit sig till budskapet. Siffran ökar fortfarande, trots att det nu gått ett par månader sedan den största debatten blossade upp. Ett hett ämne, med andra ord.

Oavsett vad Svenskt Näringsliv tycker om tusentals människors studieinriktning, så rullar höstterminen igång igen på Örebro universitet. I skrivande stund, en vecka innan registrering, är campus ganska öde. Det är rekordmånga som antagits till landets utbildningar inför terminen. Över 11 000 personer var antagna till Örebro universitet när det andra och avslutandet urvalet var över i början av augusti. Många, många av dessa ska läsa något som kan placeras inom det humanistiska akademiska facket. Och det är inte mindre bra än något annat. Humanistiska utbildningar ger en bred kompetens som gör att de som läst dem är flexibla på arbetsmarknaden. Dessutom vet vi inte vilka utbildningar som kommer att efterfrågas i framtiden. Att då begränsa möjligheterna att finansiera sina studier för de som vill läsa humaniora, konst eller liknande ämnen nu kan få konsekvenser även framöver.

Så, nya humaniststudenter, välkomna till er studietid! Ni behövs ni också. Precis som läkarstudenterna, lärarstudenterna, ekonomerna och alla de andra. Och ni ska kunna finansiera era studier på samma villkor.