Världens lyckligaste folk är resultatet av att författaren Lena Sundström sa upp sig från sitt jobb och flyttade till andra sidan Öresundsbron. Målet var att söka svaret på vad som skulle kunna hända om Sverigedemokraterna kniper riksdagsplatser i valet 2010. I Danmark har nämligen partiets danska motsvarighet Dansk Folkeparti etablerat sig. De har en vågmästarroll inom politiken och sätter ofta agendan till att handla om invandringsfrågor.

Reportaget har hyllats med flera utmärkelser och har diskuterats flitigt. Ämnet är aktuellt och researchen ingående. Texterna välskrivna och målande, utan att formulera åsikter för läsaren. Tekniken är modig; att lämna vardag, familj och vänner för vad som verkar vara en ganska ensam tid i Köpenhamn.
Världens lyckligaste folk har kallats för en av årets viktigaste böcker. Att det är en sanning råder det inga tvivel om.

Världens lyckligaste folk. Foto: Press.

Titel: Världens lyckligaste folk
Författare: Lena Sundström
Genre: Reportage
Utgiven: Juni 2010 (pocket)
Förlag: Pocketförlaget

BOKRECENSION. En recension av en bok skriven av en känd mediepersonlighet tenderar ibland att bli lika mycket en recension av personen bakom boken. Lösnummer blir ändå positivt överraskade av att läsa Viggo Cavlings debutroman Rörmokaren.

Resumés chefredaktör Viggo Cavling har debuterat med boken Rörmokaren. Foto: Press/Forum förlag.

Viggo Cavling är chefredaktör på Resumé, branschtidningen om media, reklam och PR. I sommar debuterade han med den politiska thrillern Rörmokaren.
Det är med viss tvekan som jag öppnar boken och börjar läsa. Inte på grund av författaren eller någon uppsnappad bild av honom, även om det kanske inte vore så konstigt. När Dagens nyheter recenserade Rörmokaren i slutet av juni skrevs exempelvis följande: ”En deckare av Sveriges kanske allra mest publicitetshungriga journalist? En ”politisk thriller” av Stureplansjournalistikens golden boy Viggo Cavling? Låter det inte rätt avskräckande?”.
Nej, min tvekan beror istället på att var och varannan mer eller mindre känd person skriver en bok numera. Med blandat resultat. Förlagen ger ut ändå.
Lyckligtvis så blir jag positivt överraskad den här gången.

I Rörmokaren möter vi Gabriel von Fersen, en börsmäklare med adligt blod, Adam Freijlif, DN:s skjutjärnsreporter med stjärnstatus, och så diplomatsonen Mårten Leijon, Socialdemokraternas ”rörmokare”. De tre är gamla kompisar, allt sedan studietiden på internatskolan i Sigtuna.
Att vara rörmokare innebär att vara en fixare. Om något som skulle kunna skada partiet så är det denna person som rycker ut. Här får Mårten Leijon i uppdrag att stoppa en serie bilder från att nå löpsedlarna, bilder som föreställer en socialdemokratisk justitieminister som ägnar sig åt utomäktenskapliga aktiviteter i sin tjänstebil. Tiden är strax innan riksdagsvalet år 2006.
En serie olyckliga händelser resulterar i att Mårten råkar döda den kände paparazzifotografen. Snabbt arrangerar han en självmordsscen. När Adam Freijlif så börjar nysta i fallet och kommer rörmokaren på spåren blir allt mer komplicerat.

Rörmokaren är medryckande och välskriven. Viggo Cavling imponerar med sin debut.

Titel: Rörmokaren
Författare: Viggo Cavling
Genre: Politisk thriller
Utgiven: Juni 2010
Förlag: Forum förlag

Klementin är 20 år och jobbar som oavlönad praktikant på en reklambyrå, samtidigt som hon sliter som värdinna för att få in lite pengar. Fritiden spenderas med vänner, framför allt erövrar de Stockholms klubbar och konsumerar män och alkohol. Ett ytligt liv, där vännerna ofta ändras, där Facebook har ett tydligt inslag i vardagen och ingenting verkar riktigt konstant. Samtidigt får läsaren inblick i vad som händer bakom allt det där ytliga. Letandet efter en mening, hur man vill visa upp en sak utåt och känner nåt helt annat inuti, rädslan för att vara ensam.

Josefin Palmgren är själv ung, och debutromanen Engångsligg har fått en del uppmärkamhet. I DN berättar hon att hon utgått en del från egna upplevelser, men låtit Klementin gå längre. Självbiografi eller inte, det är lätt att känna igen sig, även om jag hunnit bli lite äldre än 20 och inte lever med Stockholmspulsen. Berättelsen om Klementin är lättsam, den är perfekt att läsa på tåget eller i sängen, avkopplande och roande. Men vill man så kan man läsa den med mer analytiska ögon, och Palmgrens skildring av Klementins liv berör och får en att själv reflektera över hur samhället är organiserat.

Engångsligg har egentligen ingen tydlig handling. Det är ingen intrig med en början, en mitt och en lösning. När boken slutar blir jag förvånad och känner att historien kunde ha fortsatt lite till. Den kunde ha fått en avrundning, en poäng, ett tydligt slut. Men kanske är det det som är meningen. Boken är en slags dokumenterad verkligehet. Och verkligheten är knappast enkel att utläsa eller avrunda.

Fakta:
Titel: Engångligg
Författare: Josefin Palmgren
Förlag: Albert Bonniers förlag

Det börjar dock märkligt med ”Satellite 15”, en hårt digitaliserad basslinga (eller nåt som låter som en hårt digitaliserad basslinga) som övergår i vad som mest låter som ett hack i skivan. Man undrar under de fyra första minutrarna vem de försöker haka på med denna technometal-overtyr. Rammstein? Men sen skiftar de växellåda och det egentliga titelspåret ”The final frontier” tar vid, och det låter genast mer välbekant. Jag tänker Black Sabbath runt 1976 och det visar sig vara ett av skivans starkaste spår.

Annars är det mestadels fråga om patenterad heavy metal om än av bästa märke, och man måste för all del komma ihåg att se bortom alla parodiska efterapare och hålla i minnet att Maiden för all del var först med det numera så klyschiga soundet. (Judas Priest var alltid mer rockiga och lättsamma, i alla fall fram till dess att de också började efterapa Maiden under 80-talet). Det gör att det mesta Maiden släpper ifrån sig per automatik låter mer genuint och – yep, I’m gonna say it – äkta.

Äkthet åsido påminner det låtmässigt om tiden för Piece of mind/Powerslave och även om det inte är formulan i sig som stör känns många passager återanvända, både från nämnda era och säkert från senare plattor likafullt (jag är extremt dåligt bevandrad inom bandets 90-tal). Det man letar efter är riff och – faktiskt – melodier som sticker ut. Någon recensent hävdade motsatsen och att denna platta innebar ett för Maiden och metalvärlden i stort ett nyskapande paradigm, vilket såklart är dretprat.

Det enda som i allt väsentligt skiljer de flesta av låtarna här från valfritt spår på de tidiga Dickinson-frontade plattorna är längden. (Och jag tänker alltså inte hålla nämnda ”Satellite 15” till deras fördel, hur nyskapande det än må vara). Inget spår är under 5 minuter och det längsta är över 11, vilket såklart inte är något dåligt i sig (och ingen skulle kasta mer sten i växthuset än undertecknad om jag skulle klanka ner på långa låtar), men det är en sak att göra en lång låt och en annan att göra en överlång. Överlång är vilken låt som helst som är längre än den behöver vara. (Yes’ ”Close to the edge” är med 18 minuter inte överlång medan Rolling Stones’ ”Paint it black” är det trots sina blotta 3 minuter).

Detta gör dessvärre merparten av plattan till en ganska tröttsam skog att vandra genom, men utöver titelspåret skönjas några färgglada buskage i den annars enformiga biotopen. ”Coming home” är en grym metalballad helt i klass med det tidiga 80-talets bästa Maidenstunder och visar på vikten av mäktiga refränger även inom metalgenren. ”Isle of Avalon” är ett av de längre spåren men bärs upp av flera olika sektioner som avlöser varandra innan den avrundar där den började och jag blev faktiskt positivt överraskad av den avslutande ”When the wild wind blows” som är precis så episk som titleln antyder. Det låter stundtals nästan mer som Porcupine Tree än Maiden men det gör det inte sämre någonstans.

Magnifikt avslut på en överlag alldeles för utkavlad skiva, och på tal om ingenting så börjar Bruce Dickinson bli mer och mer lik Jan Guillou utseendemässigt. Kanske dags för en konceptplatta om agenter i underrättelsetjänsten nästa gång?

Till en början ter det sig ganska jämntjockt, men efter ett antal genomlyssningar börjar nyanserna skönjas och jag märker hur vissa låtar liksom ställer sig upp för att synas över de andra. Det börjar bra med ”Glasäpplen” med intelligenta ackordväxlingar som bryter av mot Kents generella ovana att hänga fast vid likartade melodier, vilket annars brukar bidra till den skenbara jämntjockheten.

En icke namngiven rikskänd sopa inom kulturskribentsskrået påpekade närvaron av ”disco-stråkar” men det är naturligtvis fel eftersom det är fråga om desto mer källarsvala new wave-influenser som genomsyrar öppningsspåret och även dyker upp annorstädes. Det är överlag mycket elektronik på denna platta, och stadiumrockgitarrerna från fordom hörs nästan inte alls, till min stora glädje.

”Ismael” är en annan favorit med en subtil vändning i refrängen. På tal om refränger måste skivans starkaste vara den självklara ”Respekt ärlighet kärlek” och jag kan inte låta bli att tycka att den förtjänade bättre verser än de som nu råkar föregå den. Synd på så rara ärtor, men å andra sidan framstår den som desto starkare varje gång den återkommer.

”Varje gång du möter min blick” skulle kunna vara nästan lika bra men Jocke parodierar sig själv allt eftersom titelraden upprepas under låtens gång; ”Uajeånguöerinli-i-ick”, vad ska det föreställa? You’re better than this! Framåt andra akten börjar skivan trampa vatten och både den tramsiga eurodisco-pastischen ”Gamla Ullevi” och den översynthiga ”Minimalen” saknar vettig melodi.

Men Kent gör sällan någon besviken (oj, där lät jag nästan som en fanboy) och avrundar sin sistfödde med en klockren ballad betitlad ”Passageraren”. Med långt-bort-piano och smygpampigt arrangemang ovanpå den simplaste men självklaraste av melodier, låter den en hel del Håkan Hellström (Ja, jag vet att vad som än låter som Håkan per definition låter som någonting annat egentligen, men jag orkar inte sitta och leta referenser hela dagarna!). Den, tillsammans med alla redan nämnda toppar, lämnar överlag efter sig en känsla av tillfredsställelse och den för svenska band så viktiga melankolin som dröjer sig kvar och påminner en om att man vill sätta på en platta som denna igen inom en snar framtid.

KULTUR. En populär definition av en student är en person som läser vid högskola eller universitet och gillar fest och studentikos. En beskrivning som knappast rymmer ekonomiska orosmoln eller studenternas faktiska status i Sverige 2010. Ändå är det ett privilegium att få studera. Lösnummer undersöker vad studietiden inneburit genom åren.

När man går genom Lång-husets korridor kan man ana en viss doft av ångest. I luften finns flera nyanser av oro. Det är inte bara de temporära problemen att klara en tenta eller ha råd att betala nästa månadshyra. Det finns en grundliggande ängslan hos dagens studenter. Den ytliga fasaden, och samhällets generella uppfattning, där man ser studietiden som en lång korridorsfest korrelerar inte med de senaste siffrorna från Socialstyrelsen. Där står det svart på vitt står att var tredje student lever i fattigdom.

Det känns som att det inte bara är den ekonomiska aspekten som ligger till grund för studenternas oroliga tillvaro idag. Det finns en saknad av självkänsla hos dagens studenter, där guld och gröna skogar inte är så självklart efter en examen. En onyanserad generalisering givetvis, där studenternas lyckliga dagar också är en del av kakan. Men där allmänhetens ekvation av en student idag ofta innefattar nudlar, och där summan blir en ung individ med arbetsmarknaden som en utbredd matta framför sig, men med jackan fastklämd i ytterdörren kan man inte låta bli att fråga sig; hur var det förr?

Hans Tedsjö studerade till civilingenjör på Linköpings Tekniska Högskola under åren 1971-75. Han beskriver sin studietid som en sallad av intensivt pluggande och festande men med en underton i moll. Hans berättar vidare att fokuset hos studenterna till en början ofta låg på pluggandet men så småningom övergick till en sicksacklinje mellan ambitiöst studerande och övertramp till den mörka sidan. Den mörka sidan, där tankarna på tentamenspluggande och morgonlektioner översvämmades av nyblandade gin & tonics.
– Vi som ändå lyckades utexamineras 1975 kastades, liksom dagens studenter, ut med huvudet före i en lågkonjunktur. Vissa fick vänta så länge som upp till två år innan de fick ett jobb och då var det inte alltid det drömjobb de trott skulle vänta dem.

Sverige hade haft en blomstrande välfärd ända sedan andra världskrigets slut,  men gick i mitten av sjuttiotalet in i en finanskris i lika stor omfattning som den vi upplever idag. Hans berättar att man som student då ändå sågs som en person med status.
– Det var ytterst få som överhuvudtaget hade möjlighet att plugga vidare efter grundskolan och det sågs som ett privilegium att få möjligheten till det.
Detta är något som dagens studenter inte alls kan relatera till och det kanske är tur att saker förenklas. På studenternas gratiskonto idag kan man bland mycket annat återfinna både bostadsgaranti och studentrabatter.

En student idag, som kan välja och vraka bland hundratals kurser och program, komma in på sitt val med hjälp av gymnasiebetyg, högskoleprov och arbetslivserfarenhetspoäng, är en overklighet som inte ens filosofistudenterna på 70-talet kunde föreställa sig.

Generellt så har Sveriges studenter gynnats av samhället gällande vissa aspekter, och har det förmånsfullt internationellt sett, men blir ibland bortglömda och bortprioriterade gällande andra. Det är som att det finns en grundideologi från regeringen och kommunalpolitiker att studenterna ibland kan glömmas bort – och att det är okej – för ”de klarar sig alltid”.

Så hur har uppfattningen om studenten förändrats över tid?
Den mest betydande delen är hur lättillgängligt det ändå har blivit att studera på högskola och universitetet. Det kan vara en bidragande orsak till att studenten i viss mån har nedgraderats ur ett sociokulturellt perspektiv för allmänhet över tid.
”Jaha, du studerar? Vad ska du bli?”. ”Äh, jag kör en kurs om Harry Potter i höst bara. Det finns ju inga jobb”. Detta är ingen omöjlig konversation idag, och just denna typ av inställning förstärker bilden av studerandet på universitetsnivå som något banalt.

Fattiga, ångestladdade och festbenägna är vi studenter, så generaliseringarna är kanske ändå inte så missvisande, och vad gör det?
I slutändan handlar det trots allt om vad vi kan, och inte kan, när vi sitter i tenta-salen med de tomma pappersarken framför oss.

Valet är ditt. Dessutom har såväl Gunde Svan som varenda Disneyfilm under uppväxten spridit samma budskap: ingenting är omöjligt. Alla kan lyckas, bara man vill.
Och visst har man goda möjligheter. För det är väl så att ju fler valmöjligheter vi har, desto bättre val gör vi?
Inte enligt den amerikanske professorn i psykologi Barry Schwartz. Med begreppet valets paradox menar han att vi inte alls blir lyckligare ju fler möjligheter vi har, snarare tvärtom.
Fördelarna med fler möjligheter känns uppenbara då vi kan få vår tillvaro precis så som vi vill ha den. Eller åtminstone tror att vi vill ha den. Schwartz menar dock att för många valmöjligheter är destruktivt. Vi blir paralyserade och passiva och velar fram och tillbaka. Om du står i affären framför ett berg av äpplen av olika sort är det lättast att inte ta något alls.

Poängen enligt Schwartz är att varje gång vi väljer något väljer vi bort desto mer. Föreställ dig att du bestämt dig för att läsa litteraturvetenskap. Bra, men har du tänkt på allt du missar? Allt du kunde ha läst i stället. Ju fler möjligheter vi har, desto mer väljer vi också bort. Det är blotta tanken på dessa bortval som gör att vissa blir mindre nöjda över det val de faktiskt gjort.
Oavsett om det gäller studieval, äpplen eller märke, stil och färg på jeansen, menar vår käre Schwartz att vi bör sänka våra förväntningar och i stället sträva efter att få det tillräckligt bra.
Det perfekta valet kanske kan vara, att inte alltid göra ett perfekt val.

Vredens tid är första delen i vad som ska bli en trilogi. Huvudpersoner är den cyniske kriminalkomissarien Walter Gröhn och analytikerpraktikanten Jonna de Brugge. Tyvärr får läsaren inte veta allt för mycket om dessa två och deras bakgrund, bara det viktigaste. Däremot står det klart att det finns ett djup i karaktärerna. Sorger och hemligheter. Varför sitter Walter Gröhn ensam på julafton, till exempel? De frågor som dyker upp om karaktärerna fungerar som cliffhangers inför nästa bok i serien.

Historien tar sin början fem år efter att tioåriga Cecilia dog till följd av en frontalkrock. Då hamnar flera mordfall på polisens bord, bland annat en taxichaufför som blivit strypt i sin förarstol under en färd och en kvinna som puttat ner sin dotter för en trappa.
Det fallen har gemensamt är att ingen av mördarna minns något och att alla återfinns på samma arbetsplats inom det svenska rättsväsendet.

Vredens tid innehåller flera för deckargenren klassiska komponenter. En excentrisk äldre kriminalkommissarie som inte bryr sig allt för mycket, en ung tjej som är ny i branschen och har skinn på näsan, och en kamp mot klockan.
Texten är välskriven och historien bra och fylld med tvära kast, men redan när jag läst på bokens omslag så misstänker jag vem mördaren är. Vredens tid är ändå en fullfjädrad debut som erbjuder några timmars avkoppling.

Bokomslaget till Vredens tid. Foto: Press.

Titel: Vredens tid
Författare: Stefan Tegenfalk
Genre: Kriminalroman
Utgiven: Juli 2010
Förlag: Massolit förlag

Ett pannrum vars härd förbrukar ambitioner och förväntningar såsom bränsle åt de allt ödsligare timmarnas obönhörliga framryckning. Jag vet inte exakt vad jag väntar på men jag vet att det inte står att finna i nuet, en period jag förväntas omfamna efter månader av nordanvind och akademiska förpliktelser.

Det är och förblir ett omålat canvas av tomt solsken och bedräglig värme. Jag kan inte göra något med detta, inte utan färg. Sommaren är färglös, svartvit, en vattendelare som skiljer mig från mina drömmar och tankar. Ni går hand i hand i solskenet och planerar er nästa grillafton, ert nästa strandparty, er nästa tripp till landstället. Jag kan se men jag kan inte läsa ert språk. Ni kan inte lura mig men jag vill bli lurad.

Jag har givit upp tanken på blomstrande paradis där de basalaste av existentiella yttringar utgör höjden av eufori. Jag kan inte tro på kvällssvala insjöar och barrtäckta skogsstränder längre. Jag kan inte ta till mig den njutning frånvaron av förväntningar innebär. I övergången från yngel till yngling, från en inglasad tillvaro till en allt mer utlämnad, försvann luften ur badbollen, vattnet ur bassängen, lukten från syrénbuskarna. Sommaren har gjort mig till en 8-åring i en 28-årings kropp, fångad i en värld för 18-åringar. Och i pannrummet förkolnas ännu ett stycke jag. Människan är gjord för att skapa; sommaren förbrukar, konsumerar, förgör, utan att återgälda. Jag förväntas njuta, men av vad? Jag förväntas ta emot, men från vem? Jag förväntas inte vara förväntad.

De senaste somrarna har gått åt till arbete, och jag inser att det är minst lika mycket för att vinna tid som pengar. En strävan att snabbspola förbi denna reklampaus med insikten om att den ljusnande framtid är mörk. Jag gillar mörker; det väcker ambitioner, drivkraft, viljan att lysa upp. Denna sommar har jag ägnat uteslutande åt musik, ett långfinger åt den annars så apatiska årstiden. Jag sitter och fulspelar på orgeln, ”Den blomstertid nu kommer, med lust och hägring stor”; ingen fägring – den kan jag blicka mot när som helst utanför dörren. I musiken kan jag måla upp ett paradis helt utan restriktioner från en dömande omvärld.

Det är varmt härinne i kokongen, men det är lika varmt ute; ingen kommer undan, inte ens de som försöker. Ni försöker visserligen inte men ni stannar upp i förbifarten och fäller en tår över att inget solljus når hit. Sen fortsätter ni till parkfesten. Och jag ser, men jag kan inte läsa. Ni kan inte lura mig men jag vill bli lurad. Sommaren är i dået en idyll av lättja och i nuet blott ett minne av denna; en illusion, en lustfylld hägring stor.

Under tiden försöker jag återskapa idyllen utan sommar men med instrument, vägg i vägg med ett sprakande pannrum. Örat bränner. Min plats i kön är 37. Snart är jag framme.

Lars Winnerbäck höll hov på Brunnsparkens scen. Foto: Mikael Glännström.

NÖJE. Lars Winnerbäck kommer ensam ut på scen med sin gitarr. Från första stund har han publiken med sig och större delen av spelningen blir till allsång. Lösnummer var på plats i Brunnsparken i söndags.

Nyare låtar som Kedjebrev och Ett sällsynt exemplar framfördes. Foto: Mikael Glännström.

Det dröjer inte länge innan det är allsång till inledande Fria vägar ut, sen till Dunkla rum, Min älskling har ett hjärta av snö, Elden. De gamla populära, som publiken kan sjunga rakt igenom från minnet, blandas med nyare låtar som Järnvägsspår, Kedjebrev och Jag får liksom ingen ordning.
Mörka moln hotar på himlen, och framåt extranumren duggar det lite, men augustinatten är ändå fin och varm.

Det är inte stor idé att gå in på spelningen i sig, för Lars Winnerbäck är lika bra som alltid. Raden av låtar som spelas är perfekt sammansatt och alla intron möts av jubel.
Kanske kan man möjligen sakna lite av energin som fanns på scenen sist gänget besökte Örebro. Det var i vintras och i Conventum. Nu kanske sommaren har varit lång då en intensiv sommarturné inleddes för över en månad sedan. Det är inte många spelningar kvar för den här gången.

Det smått fantastiska med Lars Winnerbäck är ändå att hans publik är så blandad. Är det folklig han håller på att bli? Vill han vara folklig själv? Frågan är om vi vill att han ska vara så folklig och lättillgänglig, så trallvänlig. Faktum är ändå att det något i hans musik som tilltalar så många så olika människor. Och det gör inte upplevelsen mindre bra.
I en paus mellan två låtar skanderar delar av publiken ”Vi älskar Lasse!”, ända tills han smått generad besvarar och tillägger ”Vi har ett märkligt men fint förhållande”.
Det avslappnade i det säger en hel del.

Mysbelysning. Foto: Mikael Glännström.