Foto: Rasmus Eriksson

På ett kontor i studentkårens korridor huserar Thorbjörn Fredriksson.
Det är inte särskilt länge sedan han anställdes som verksamhetschef för det numera studentägda kårhuset. Han hälsar med ett fast handslag men med en vänlig min.

Mitt bland ansökningar om alkoholtillstånd och leveransbeställningar finns det även tid till att utforma information om vilka uppgifter som behöver fyllas till de cirka 120 intresseanmälningar som kommit in från studenter angående ideellt arbete med kårhuset.

Thorbjörn Fredriksson. Foto: Rasmus Eriksson

Thorbjörn kollar på datorskärmen och skriver ner några anteckningar på ett papper och säger:
– Det är mycket att hålla reda på för tillfället. Ganska nyligen anställde vi en kock.

Själv har Thorbjörn en lång erfarenhet inom restaurang- och krogbranschen.

Han har jobbat på olika ställen runt om i Örebro. Men de senaste åren har han arbetat åt ett så kallat kedjeföretag som sysslar med leveranser av varor. Där skedde arbetet mer på det administrativa planet med ansvarsområden som personal och ekonomi.

Hela intresset för mat startade när Thorbjörn sökte sig till livsmedelsteknisk linje på gymnasiet.
– Egentligen ville jag läsa restaurangprogrammet, men när jag gick i skolan så kan man säga att jag var närvarande men ändå frånvarande så betygen räckte inte. Men jag halkade ändå in i branschen och blev självlärd kock.

Det var ett annat intresse som tog upp mycket av Thorbjörns tid i en yngre ålder. Han har nämligen en karriär inom brottning. Upp till 20 års ålder satsades han stort på idrotten såväl i Örebro som i Arboga, som är en av Sveriges främsta brottarstäder.

Men Thorbjörn kände att aktiviteten inte fick all den uppmärksamhet som krävdes så då lades brottardräkten på hyllan. Det innebär inte att intresset har dalat.
– Jag sitter idag som ordförande för Örebro Atletklubb, så brottningen tar fortfarande upp en del av min tid.

Med föreningslivet i bagaget har Thorbjörn en erfarenhet av vad det innebär att jobba ideellt och hur en sådan verksamhet bäst stöttas och drivs.

Att vara ansiktet utåt för kårhuset är någonting som han ser som ett givande projekt. Han vill finnas där för studenter som är intresserade av att arbeta inom en restaurangverksamhet på ett eller annat sätt.
– Det är idag viktigt att få in foten om man ska ha en chans i den branschen idag.

Thorbjörn beskriver sig själv som en tydlig person som är idel öra för idéer men som samtidigt vill ha struktur i arbetet. Det får inte sväva ut allt för mycket, även om alla förslag är välkomna.
– Det viktigaste är nog just tydligheten. Men jag ser fram emot att fungera som ett bollplank för studenternas förslag och idéer. Men jag kommer inte att tumma på riktlinjer för hur arbetet ska skötas, säger Thorbjörn utan att tveka.

Att komma in i en kårverksamhet utan erfarenhet av just den aspekten är någonting som Thorbjörn ser som positivt. Det krävs en laganda i hela verksamheten och att arbeta med människor som lägger ned mycket av sin tid på det som intresserar dem kan han identifiera sig med.

Under processen där studentkåren skulle välja verksamhetschefen kände Thorbjörn att han kunde stå för allt som stod på sitt CV. Han menar att intrycket är viktigt vid en anställningsintervju.
– Jag kände att den här tjänsten skulle passa mig otroligt bra med tanke på min erfarenhet av såväl ideell föreningsverksamhet som restaurangbranschen.

Planen är att skapa en plattform för studenterna. Det har länge efterfrågats just en miljö där studenterna kan komma och plugga eller bara ta en kaffe och prata. Intresset för studentlivet visar Thorbjörn genom att nyfiket fråga vad vi, som intervjuar och fotar honom, studerar.
– Det är just det här som jag vill att alla studenter ska få ta del av.

Det kommer att blandas både nytta med nöje. Kårhuset ska fungera som ett hus där studenterna kan känna sig välkomna att ventilera åsikter och känna att huset är deras tillhåll. Till detta kommer en pub- och nattklubbsverksamhet som ska startas någon gång i mars.
– Jag vill inte att studenterna ska se mig och andra anställda som några andra. Vi gör detta på lika villkor och jag tror att vi vill samma sak, att skapa en miljö som passar för studenter.

Ett framtida samarbete med Grythyttan, där ett flertal restaurangutbildningar vid Örebro universitet finns, vore ett drömscenario och en möjlighet som Thorbjörn skulle vilja utveckla.

I Kårhusets kök och övriga lokaler är det precis som den gröna banderollen utanför säger, en röra. Thorbjörn ursäktar sig men berättar att det är en pågående process att fräscha till samtliga utrymmen.

Med en dos humor och självsäkra steg visar Thorbjörn hela huset. Det syns att han trivs i miljön.
– Jag ser verkligen fram emot att arbeta vidare med det här. Det ska bli fantastiskt roligt att samarbeta med studentlivet.

Fakta:
Namn: Thorbjörn Fredriksson
Ålder: 37 år
Bor: Född i Malmö, flyttade till Örebro vid 8 års ålder
Intressen: Brottning, mat, umgås med vänner och familj
Aktuell: Nyligen tillträtt som verksamhetschef för Kårhuset som nu är studentägt

Foto: Martin Jonsson

Emelie Örmander, som studerar rättsvetenskapliga programmet med internationell inriktning på Örebro universitet, har gjort en utbytestermin i Japan. Lösnummer träffar henne på universitetet.

I Japan har hon studerat interkulturell kommunikation, fredsutveckling, demokratisering och mänskliga rättigheter på Kansai Gaidai University i Hirakata. Dessutom läste hon både muntlig och skriftlig japanska, vilket är ett krav för att få studera i Japan. När hon kom ner kunde hon endast säga hej och tack.
– Det var en prövning. Japanska är inte så svårt att lära sig egentligen, för det ligger nära svenskan i uttal. Men den största utmaningen ligger i att alla inte är så bra på engelska. Det gör det svårt att kommunicera ibland, berättar Emelie.
Mot mitten och slutet av terminen, när Emelie kunde lite mer japanska, var det fortfarande svårt.
– Jag försökte prata japanska men blev missförstådd. Men nu pratar jag mycket mer japanska än jag trodde jag skulle hinna lära mig på den korta tiden, poängterar hon.

Foto: Martin Jonsson

Vad hände när du kom fram?
– Jag blev mött på flygplatsen och sedan direkt körd till incheckningen, där de visade oss runt. En vecka innan vi körde igång med skolan hade vi olika föreläsningar med information, men ingenting som ESN, där man får lära känna folk i planerade aktiviteter. Men det gjorde inte så mycket, för de som väljer att plugga en termin utomlands är ju oftast väldigt öppna och trevliga som personer, förklarar Emelie.

Varför valde du att studera i Japan?
– Min dröm är att bli diplomat. Jag vill utomlands. Det är något som drar i mig, det har alltid varit så. Jag tittade på tillbakabiljetter två veckor innan jag ens lämnat Japan. Men vi får se när det blir av. Jag har träffat många nya vänner som jag vill åka tillbaka och hälsa på.

I bloggen Dom kallar oss utbytesstudenter skrev Emelie den 5 oktober, 2011.
– Alla som hört talas om japaner som pluggar riktigt hårt var eviga dag räcker upp en hand! Eller förresten, eftersom jag inte kan se er, skriv en kommentar istället. De japaner jag träffat pluggar oftast inte när jag ser dem, men att folk här pluggar hårt bara måste stämma för puh vad mycket det är att göra. Bara det här med att gå tillbaka till att läsa flera ämnen samtidigt är en omställning. Hur gjorde man egentligen? Jag klarar det rätt bra, men det är mycket att hålla i huvudet. Och jag ska säga er att det här är verkligen ingen semester, det får jag nog ta när jag kommer tillbaka till Sverige igen.

Så hur skiljer sig japaner från svenskar?
– Japaner kan aldrig säga nej. I stället kommer de med ett ”nja, den kvällen passar inte riktigt för mig”. Det gör mig förvirrad. Svenskar är mer raka.

Foto: Martin Jonsson

Är japaner lika artiga som alla säger?
– Verkligen! De har flera olika sätt att prata nästan. Det är olika om man pratar med en lärare, med sina vänner eller i affärer.

Hur bodde du?
– Jag bodde i det största huset, som hade en våning för tjejer och en för killar. Längst ner var det stort kök och matsal. Det var jättefräscht. Vi bodde blandat med andra utbytesstudenter och japaner, men jag var den enda svensken i mitt hus. Jag fick dela rum med en tjej från USA som hade pojkvän i Japan. Hon var sällan hemma, vilket faktiskt var ganska skönt.

Hur fungerade det med maten?
– Vi gick ut och åt ganska ofta. Att äta ute där är billigare än vad det är här i Sverige. Jag kom hem med mycket mer pengar än jag trodde jag skulle göra. Jag vet inte hur det gick till. Jag åt ute på restauranger, åkte på utflykter och hade roligt, berättar hon.

Vad önskar du att du hade vetat innan?
– Svår fråga. Såklart önskar jag att jag hade kunnat mer japanska. Det krävs ju verkligen där. Samtidigt är jag glad att jag fick lära mig Japanskan från grunden på det sättet jag gjorde.

Foto: Martin Jonsson

På bloggen gav Emelie den 18 november 2011 tips till de som funderar på utbyte.
– Det första tipset måste faktiskt vara varför. Vad är det som gör att du vill åka på utbyte och vad vill du få ut av din tid utanför Sverige? För mig var det att jag ville prova på att bo i en annan kultur, få vänner från hela världen och allmän internationell erfarenhet.
Tipset ovan är endast ett av de många tips som Emelie gav i blogginlägget.

Fakta:
Namn: Emelie Örmander
Ålder: 21 år
Kommer ifrån: Hultsfred
Studerar: Rättsvetenskap, femte terminen.
Hobby: Musik och att sjunga
Drömyrke: Diplomat

Johan Skillstedt arbetar nu med att rekrytera studenter som vill arbeta med kårhusverksamheten. Under förra veckans informationskväll dök 50-60 studenter upp för att få veta mer. Foto: Arkiv/Rebecka Boman.

VÄNTA LITE… Johan Skillstedt, studiesocialt ansvarig i Örebro studentkår och som dessutom har hand om rekryteringen av studenter som vill arbeta ideellt med kårhuset.

Den 2 januari tar Örebro studentkår över kårhuset. När drar ni igång verksamheten på allvar?
– Det är faktiskt ganska svårt att säga i dagsläget. Utöver själva arbetet med övertagandet krävs det en del tillstånd, till exempel för alkoholservering, och det kan ta lite tid. Mycket beror alltså på hur snabbt myndigheterna arbetar. Vi siktar på att dra igång någon gång i mars, men det kan lika gärna bli i maj.

I förra veckan hade ni en infokväll som bland annat handlade om det ideella arbetet på kårhuset. Var det många som dök upp?
– Ja, det kom kanske 50-60 studenter, så det var en lyckad kväll. Många av dem hade dessutom åsikter att komma med och det är jättebra. Om vi får reda på vad studenterna förväntar sig av kårhuset underlättar det givetvis för oss i vårt arbete.

Kan du säga något om hur intresset bland studenterna ser ut när det gäller att arbeta ideellt?
– Det är jag som har hand om intresseanmälningarna och efter infokvällen har jag runt 120 namn på min lista. Sedan är det ju inte säkert att alla på listan vill jobba när det väl blir dags. Men ju mer vi vet om allt, desto mer information kan vi gå ut med och då kommer antagligen intresset öka ännu mer. Det är ju lättare för studenterna att anmäla sig om de vet mer specifikt vad det handlar om.

Kommer ni ha någon slags urvalsprocess om det skulle komma in för många intresseanmälningar?
– Nja, jag har svårt att se hur det skulle kunna bli för många intresserade. Ju fler desto bättre, så klart. De som ställer upp kommer antagligen delas in i olika arbetslag och tanken är att varje person ska få en ganska låg arbetsbelastning. Det kommer inte bli så att vi nekar någon. Målet är att alla som vill ska få jobba.

Krävs det några tidigare erfarenheter, eller kommer ni att erbjuda utbildning för de som vill jobba som till exempel barista eller bartender?
– Vi kommer försöka att utbilda studenterna i de fall där det behövs. Det kan ske genom att vi exempelvis anordnar en utbildningskväll och att vi då tar dit någon som är kunnig inom området. Sedan ska alla få chans att testa på grejerna innan. Det är inte meningen att någon ska jobba med något de inte kan.

Det finns ganska många olika arbetsuppgifter att välja på. Märker ni att vissa är mer populära än andra?
– Vi har inte promotat de olika uppgifterna så mycket. Det var först vid infokvällen vi gick ut med informationen om det och därför kan jag inte uttala mig om hur det ser ut. Tanken är dock att det inom arbetslag sker någon slags rotation under arbetskvällen för det ska bli omväxlande. Sedan kan det ju vara så att någon vill stå i garderoben hela kvällen och då får det diskuteras inom arbetslaget.

Tror du det finns en risk att studenterna tröttnar på att arbeta ideellt? Eller är det så att ni kommer erbjuda dem någon slags ersättning?
– Ja, vad är egentligen en rimlig ersättning? Det där var en av de saker vi diskuterade under infokvällen. Det kan bli aktuellt med exempelvis lunchkuponger som ersättning. Ingen ska i alla fall behöva jobba helt gratis.

Slutligen, vad är Örebro studentkårs nyårslöfte till studenterna i Örebro?
– Oj … Får jag fråga ordföranden? … Han säger att Örebro ska få Sveriges bästa kårhus och det är ett löfte som alla här ställer sig bakom.

Foto: Martin Henningsson

Dagen innan vi träffar Kristina Fröberg har hon hand om ett författarmöte på campus. Det är författaren och kriminologidoktoranden Christoffer Carlsson som är på universitetet för att berätta om sin nya bok.

Kristina Fröberg står på scenen med Christoffer och välkomnar publiken i mikrofonen. Hon håller en kort presentation och tar sedan plats nära scenen för att lyssna på hans föreläsning. Hon håller även koll på publikens reaktioner under föreläsningen och ser sedan till att Christoffer kommer iväg ordentligt från universitetet.

Efter författarmötet fick hon bra respons både från publik och från författare. Enligt henne brukar det inte vara svårt att hitta författare som vill komma till mötena.

– De flesta är ju glada. Christoffer Carlsson kände till författarmötena på vårt universitet sen tidigare och tyckte att det var roligt att jag ringde honom. Han var jätteglad. Positivt överraskad, berättar hon.

Foto: Martin Henningsson

Arbetstiderna kan variera. När hon håller ett evenemang på kvällen försöker hon ha sovmorgon samma dag. Dock är det inte alltid möjligt då möten och andra planeringar kommer före.

Ibland kan jobbet sträcka sig från kontoret på campus till bokmässan i Göteborg eller stadsbiblioteket i Örebro som hon har ett samarbete med.

Trots allt jobb som läggs ner för att hålla kulturlivet på campus levande verkar studenterna vara svåra att få dit. Antalet studenter som besöker de offentliga föreläsningarna och författarmötena varierar.

– Rent generellt är studenterna väldigt svårflörtade och jag kan förstå att man vill göra en massa annat. Man kanske inte orkar med en till föreläsning. Det finns dessutom så mycket annat att göra runt campus för att fördriva tiden som att gymma, uppleva konst eller lyssna på musik, säger Kristina.

Foto: Martin Henningsson

Kristina Fröberg har sitt kontor i Entréhuset. Som evenemangssamordnare på universitet gör hon allt från planering av kommande offentliga föreläsningar till bokning av författare och konstnärer.

Det blir mycket kontorsarbete om dagarna där hon annat mailar med potentiella föreläsare och har hand om mindre marknadsförings- och affischeringsarbeten.

Hon spenderar även mycket av sin tid i konsthallen där hon tar emot och presenterar föreläsare samt hänger upp utställningar.

– Jag har ingen typisk arbetsdag. Mycket jobb blir det vid datorn där jag sitter och mailar med författare, föreläsare eller konstnärer. Väldigt mycket sker via e-mail. Jag skickar även in material till trycksaksredaktören för att få ut annonser, berättar Kristina.

Foto: Martin Henningsson

Hon är uppväxt och bosatt på Väster i Örebro. Förutom en ekonomexamen från Örebro universitet har hon dessutom en konstnärlig utbildning från Örebro Konstskola.

Den konstnärliga bakgrunden samt intresset för bild och konst är en av anledningarna till att hon valde arbetet som evenemangssamordnare.

– Jag har jobbat på universitetet tidigare och sen blev det tillfälle att få arbeta med de här sakerna. En av anledningarna är att jag har ett intresse i de här frågorna och har den konstnärliga bakgrunden, säger Kristina.

På universitetet är det fem personer som arbetar som evenemangssamordnare. Dock utför alla olika arbeten. Kristina är ensam om att boka personer till de öppna föreläsningarna och utställningarna.

Med mycket deadlines och material som måste vara färdigt i tid kan det bli ganska stressigt.

– Oftast så är det ju så att om det är något som ska in en viss tid så är det oftast tusen andra saker på samma gång, så det brinner i knutarna ibland, säger Kristina och skrattar.

Som evenemangssamordnare är det viktigt att alltid ligga steget före. Långt innan en föreställning ska hållas på campus måste annonsen vara färdigskriven, tryckt och upplagd. En hel del marknadsförning och kontakt utåt till personal, studenter och invånare i hela Örebro län är viktigt för att hålla kulturlivet levande.

– När det gäller författare och föreläsare ligger planeringen minst en termin innan. Nu har jag planerat för våren. I vår kommer jag planera för hösten. När det gäller konsthallen kanske man ligger ännu längre före.

Ett levande kulturliv på campus tycker hon är väldigt betydelsefullt. Trots att det finns mycket att uppleva utanför universitetet ser hon det som en fantastisk förmån för studenter att uppleva mycket på campus.

Kristina Fröberg har själv ett stort intresse för kultur. I början var planen att bli konstnär. Men efter att ha börjat studera på konstskola insåg hon att det var ett väldigt tufft jobb. Hon började sedan studera till ekonom och trodde att hon skulle jobba med det.

Dock är hon nöjd med sitt arbete som evenemangssamordnare på Örebro universitet och ser inte sig själv arbeta med något annat just nu.

– Jag tycker att det är en väldigt spännande miljö att jobba i. Det händer någonting hela tiden, till exempel nya forskningsresultat och nya studenter, och det är aldrig tråkigt. Det är en stimulerande arbetsmiljö. Jag kan inte tänka mig någon bättre arbetsplats, säger Kristina och ler.

Fakta:

Namn: Kristina Fröberg

Bor: På väster i Örebro

Familj: En dotter

Yrke: Evenemangsamordnare vid Örebro universitet

Utbildning: Ekonomi vid Örebro universitet och konstnärlig utbildning vid Örebro Konstskola

Fritidsintressen: Att paddla kajak och åka längdskidor

Foto: Jenny Hallström.

Vad har tjuvarna tagit?

– Första gången tog de vårt lilla kassaskåp som innehöll kanske 1500 kronor. Det försvann några kvitton också, från nollningen, som vi hade behövt. Våren 2010 var det värre, då var det inbrott och det försvann nära 20 000 kronor. Då var polisen här och pudrade efter fingeravtryck, men det hände inget sen. Men TekNat fick tillbaka nästan alla pengar på försäkringen.

Foto: Jenny Hallström

Har ni några misstänkta?

– Nej, det har vi inte, men det är mystiskt att inbrotten skett efter stora försäljningar när vi till exempel fått hem overaller. Det känner inte alla till.

Hur har personen eller personerna tagit sig in?

– De har krossat glasfönstret bredvid dörren båda gångerna. Det har hänt på helgen, båda gångerna på natten mellan fredag och lördag. Nu har vi en träskiva istället för glas vid dörren. Vi hade väl önskat bättre glas, men nu ska vi snart flytta sektionsrummet i alla fall, det var bestämt sedan innan.

Vad vill du hälsa personerna?

– Sluta. Det finns inget att hämta här så det är ganska osmart gjort. Det skapar bara mer jobb för oss.

Catrin Strömvall och ledarhunden Freja. Foto: Melody Rönnlund

Hunden Freja sitter lugnt nedanför Catrin som sitter kvar efter en föreläsning, tillsammans med personalvetarprogrammet, i Prismahuset. Men det är inte vilken hund som helst, Freja agerar ledarhund åt Catrin som är blind. Catrin knappar på sin mobiltelefon som har en aktiverad röstfunktion, som berättar precis var i menyn hon befinner sig, för att stänga av ljudet.
– Universitetet var oroliga till en början om det skulle fungera att ha en hund på campus, med tanke på allergier och så, säger Catrin.
Men allting har flutit på utan problem för Freja, som får stoltsera som den enda ledarhunden på campus. De som är allergiska får sätta sig en bit ifrån. Det handlar om att vara förstående. En i klassen hade även hundskräck, men den har i stort sett försvunnit nu. En anledning kan vara att Freja är en relativt liten och vänlig golden retriever.
– Den kommentar jag oftast får höra är hur söt hon är, och hon vet så väl om det, skrattar Catrin.

Catrin föddes med grön starr, vilket medförde att hon blev blind på höger öga med ett visst mått av synrester på vänster öga. Men senare utvecklade Catrin även grå starr vilket gör det praktiskt taget omöjligt att operera ögonen. För fem år sedan förlorade hon all syn på vänster öga och är idag blind.
Innan hon sökte sig till Örebro universitet arbetade Catrin för ett fackförbund och när hon förlorade jobbet sökte hon till personalvetarprogrammet. Ämnena som programmet berör intresserar Catrin, som till exempel sociologi och psykologi.
– Jag tänkte att det ligger nära det jag jobbade med tidigare, det är ett brett ämne och när jag fick veta att Örebro erbjuder speciell hjälp för funktionshindrade så kontaktade jag universitetet för att få veta mer.

Catrin får hjälp av Funka vid universitetet som hjälper studenter med funktionsnedsättning med bland annat anpassad kurslitteratur och anpassade tentamenstillfällen. I dagsläget hjälper Funka cirka 300 studenter med allt från lär- och skrivsvårigheter till hörsel- och synskadade studenter. Ett föremål som ser ut som en linjal i stål, en negativ reglett håller Catrin framför sig. Den är fylld av hål och genom sex punkter kan man anteckna med hjälp av ett stift i punktskrift. Just det här föremålet använder hon vid föreläsningar.
– Jag trivs med att anteckna för hand, jag hade kunnat använda en liten dator men jag gillar inte när det klickar så fasligt från tangenterna. Det är en särskild känsla att anteckna för hand.

Catrin beklagar sig över att punktskriften håller på att försvinna helt, just i och med att det finns så mycket hjälpmedel som innehåller talande röster. Men när det kommer till kurslitteratur så är den mesta i talboksform och det trivs Catrin mycket bra med. Hon förklarar att det skulle vara mycket mer omständligt om all litteratur var i punktskrift. Än så länge har all litteratur funnits tillgänglig. Funka har hjälpt till med nedladdning av filer så att det alltid finns tillgängligt.
– Allting har gått förvånansvärt bra, ingenting har varit svårt än så länge, säger Catrin.

När det kommer till hjälpmedel som Blackboard har det visat sig vara klurigare. Catrin använder sig i vanliga fall av en dator med en talsyntes som läser det som visar sig på skärmen, men det har varit struligt att navigera sig i just Blackboard.
– Det är någonting med Blackboard som strular till det, men jag har hört att andra studenter och till och med lärare har problem med det, så det är ju inte bara jag, säger Catrin. Hon brukar ta hjälp av sin sambo som till råga av allt känner sig obekväm bland datorer, så det blir till ett stressmoment. Tidigare har Catrin studerat vid Uppsala universitet där hon har en fil. kand. i kulturvetenskap inom litteraturvetenskapen. Då fick hon sköta det mesta jobbet själv och på den tiden var internet knappt utvecklat. Hon brukade använda sig av talböcker på kassett och det var enligt Catrin krångligt att spola fram och tillbaka banden.
– Jag är tacksam över att så många hjälpmedel blivit tillgängliga idag, säger Catrin.

Universitetspersonalen har varit hjälpsamma och måna om att utveckla Funkas funktionalitet. Studenter och lärare har också varit bemötande.
– Utbildningsadministrationen mailade mig och frågade om det skulle fungera att ha föreläsningar på Musikhögskolan, men jag ville helst att vi skulle hålla oss i Forum- och Prismahusen där både jag och Freja är vana att röra oss. Det är fantastiskt att det finns så hjälpsamma människor, säger Catrin.
Catrin berättar att hon oftast hittar rätt i just Forum- och Prismahusen men att det ibland kan bli fel. Men då är det bara att rådfråga någon på vägen och de är oftast vänliga nog att följa henne till salen. Om Catrin får mycket uppmärksamhet just för att hon är blind har hon inte märkt av särskilt mycket.
– Visserligen frågar folk ibland, men det beror oftast på Frejas charm. Om folk har frågor får de gärna fråga.

Om man håller utkik på väg till universitetet kan man få syn på Catrin och Freja som alltid tar en promenad från centralstationen på morgonen efter att ha pendlat från Arboga. Det kombinerar Catrins nöje i att promenera med Frejas motion.
– Det är visserligen jobbigt att gå upp så tidigt på morgonen, men när man väl är i Örebro är det bara skönt att promenera i en timme, jag föredrar det framför bussen, säger Catrin.

Fakta:

Namn: Catrin Strömvall
Ålder: 44
Bor: Arboga, uppvuxen i Fagersta
Familj: Sambo och hunden Freja
Studerar: Personalvetar-programmet

Overallbebisen Amelia och hennes föräldrar, Erik Almström och Caroline Westh. Foto: Emilia Angséus och Amanda Lundqvist

Hur kom det sig att lilla Amelia fick en overall?
– Vår vän Martina Tellin sydde upp den och överraskade oss dagen innan Örebrodagen. Folk omkring oss hade pratat om att Amelia måste ha en overall eftersom att vi två träffades genom samt var aktiva inom Sobra.

Använder hon den ibland?
– Två gånger har hon använt den, en gång direkt när vi fick den och så på Örebrodagen. Men den passar fortfarande!

Kommer ni ge henne fler overaller?
– Vi är båda snart färdigutbildade, och det var delvis därför barn planerades. Nästa overall blir väl hennes egen. Då kommer vi på invigningen i våra overaller! Haha. Studentlivet är jätteroligt så väljer hon att plugga så hoppas vi absolut att hon tar del av aktiviteterna.

Hur förändrades studentlivet i och med bebis?
– Amelia kom i mars under studenttiden och skillnaden pluggmässigt är att det blir ett pusslande av varandras scheman. Men annars har studentlivet förändrats till att det är på hennes villkor, hennes humör och behov styr vad vi kan vara med på. Men när vi väl är med så njuter hon verkligen av uppmärksamheten och hon tycker att det är helkul att vara med.

Är ni fortfarande aktiva i overallaktiviteterna?
– På sätt vis, som när Amelia föddes så gick vi ändå bort till Tjällossningen. Sen var vi även med på beachvolleybollen, ja och så Örebrodagen då. Det är ju inte så stor overallkultur här i Örebro men när det väl är aktiviteter, främst utomhusaktiviteter, så får ju Amelia följa med i barnvagn.

Se bildspel på overallbebisen  Amelia.

Emilia Angséus
Amanda Lundqvist

Hamdija Begovic . Foto: Rebecka Boman

Lösnummer möter den unge studenten och författaren vid Krakafoaljén, en tidig eftermiddag, precis efter lunch. Solen skiner utanför byggnaden, dock är det kyligt. Hamdija Begovic hälsar oss med ett varmt leende och snabb handskakning, innan han sätter sig bekvämt i soffan.
– Jag har alltid tyckt om att läsa, men jag har aldrig riktigt haft ambitionen att själv börja skriva, berättar han och ser lite fundersam ut.

Det var nämligen efter studenten, som han började skriva boken. Då var han bara 19 år gammal. Det var då som han kom på att någonting saknades. Han gestikulerar medan han fortsätter att prata.
– Jag upptäckte att det inte fanns så många muslimska miljöer i litteraturen och trots det, var det någonting jag gärna hade velat läsa om. Antingen skulle jag vänta tills någon skrev en bok om det, eller så skulle jag skriva en själv. Nu för tiden pratas det väldigt mycket om muslimer, så jag kände att det var på tiden att en sådan bok kommer ut.

Det verkade finnas ett allmänt intresse för just det ämnet bland förlagen. Det första utkastet av manuset skickade Hamdija in till Bonniers och fick positiv respons.
– De tyckte att det var bra, men inte riktigt färdig än. Det höll jag med om, jag hade trots allt ganska bråttom när jag skrev den. Andra utkastet skickade jag in till flera förlag och just Notis var mycket snabba med att ta kontakt med mig. Allt gick väldigt smidigt.

Hamdija Begovic. Foto: Rebecka Boman

Intresset som Notis förlag visade för manuset var något alldeles speciellt. Vanligtvis tar det längre tid att få sin bok publicerad, men Hamdijas skickliga sätt att skriva på, samt det aktuella intresset för ämnet fångade uppmärksamheten. Bara ett år efter att romanen var färdig debuterar han.
– Naturligtvis känns det kul att vara debutant. När man börjar skriva, så tror man ju inte att det kommer att bli något. Men under tiden har jag hunnit vänja mig vid tanken att det faktiskt händer, säger han och ler lite.

Inspiration fanns det också gott om, med tanken på att Hamdija hade fått växa upp i en sådan miljö i Örebro som hans bok beskriver. Han delar gärna med sig sina tankar och det märks på honom att han verkligen brinner för ämnet.
– Jag ville skriva om muslimska miljöer. Frågan var bara hur? Hur skulle jag skildra de svenska muslimernas samhälle? Lösningen blev då genom drama och kärlek.
Hamdija pluggar sociologi på universitetet och har även läst en kurs i litteraturvetenskap som hjälpte honom med skrivandet.
– Jag kom i kontakt med olika slags böcker och författare, så jag samlade på mig en hel del kunskap och erfarenhet, som jag hade stor nytta av när jag skulle skriva.

Läser man om boken på förlagets hemsida, kan man få känslan att den har chans att bli en succé. Dock räknar inte Hamdija med ”kändisskap”.
– Visst skulle det vara roligt, men det är inget jag räknar med eller förväntar mig, precis. Jag kommer att skriva mer i fortsättningen, men det viktigaste för tillfället är att jag är klar med min examen. Jag vill bli samhällsvetare.

Elias Gustavssons och Radio Campus arbetsplats. Foto: Elin Atterstig.

Bunt med papper
– Det är instruktioner till mixer-bordet om hur man sänder. Det är många små detaljer att hålla reda på men det är egentligen inte så svårt.

Dator
– Innehåller alla program och musik. Det är den som spelar repriser när ingen sitter i studion. Under programmen, använder många USB-minne med musik.

Mixerbord
– Föreningen startades för 25 år sedan. 1986 började det sändas. På utrustningen står Högskolan i Örebro. Bordet har varit med sedan dess. Det fungerar, till stora delar, fortfarande.

Engagemang
– Vi har 25-30 medlemmar, som tillsammans skapar 14 program. De flesta är musikprogram, men vi sänder till exempel morgonsnack också.

Server
– Det är servern som folk ansluter till när de lyssnar. Allting som kommer ut ur mixerbordet skickas till servern. Sändningarna sker bara via internet.

Elias Gustavsson. Foto: Elin Atterstig

Doftljus
– Den förra radiogruppen gjorde en fin inverstering som skapade atmosfär i det här rummet. Det doftar vanilj.

Skivor
– Vi får ett tiotal skivor varje vecka från olika ställen i världen. Brev och mail kommer från band, men oftast skivbolagen, som skickar en bunt. Ibland skickar de skumma saker. Bland annat fick vi en sten igår. Vet inte riktigt vad de tänkte.

Diktafon
– Används för att spela in intervjuer eller konserter i ”hundraettan”, en sal på Musikhögskolan för studentkonserter.

Mikrofon
– Allting sänds live och spelas in för att kunna sändas som repriser.

Trasig utrustning
– Vi fixar mycket själva och tycker det är skoj. Det står gammal utrustning i hyllorna som egentligen går att använda. Vi har bra samarbete med Teknisk service. Får låna verktyg för att reparera apparaterna.

Kaffe
– Vi har äntligen fått en kaffebrygare till studion. Det är en stor fördel att kunna komma hit och koka kaffe i föreläsningspauser. Det är kasst att kaffet är så dyrt på campus, hoppas det blir bättre.

Foto: Jenny Hallström

– Yogan är ett naturligt redskap för mig att hitta lugnet, berättar Josefin, som just kliver in i Gymnastikhuset på campus från oktoberkylan som råder utomhus. Den turkosa turbanen som hon bär har hamnat lite på sned, men värmer säkert lika gott om öronen. Det är måndagskväll, vilket betyder att hon snart ska hålla ett yogapass. Trots hennes något pressade tidsschema och den jäktade stämningen som råder utanför träningssalen där Josefin blir intervjuad, utstrålar hon ett lugn som verkar komma djupt inifrån. Just det lugnet visar sig vara resultatet av mycket träning och tålmodig fokusering.

Att finna harmoni och balans i tillvaron är något som Josefin är expert på. Som yogalärare med flera års utbildning utomlands och ständiga inspirationsresor tillbaka till sitt favoritland Indien, undervisar hon ett antal gånger i veckan på ÖUIF. Dit kommer många studenter för att hitta sitt inre lugn och samla positiv kraft i den energislukande vardagen. Josefin skiner då hon berättar om hur hon vid sin första resa till Indien som 18-åring förälskade sig i landet. Det var också då hon för första gången provade yoga.
– ”You have to start with yoga, this is for you!” sa en gammal, indisk man till mig, berättar hon.

Mycket riktigt, Josefin kände att yoga var hennes grej och anammade snart hela livsstilen. Den präglas av ett levnadssätt där man bland annat bör avstå från kött och kaffe. Men Josefin betonar att yogans alla steg kommer naturligt för varje person och då per automatik. Hon vill inte pracka på regler för hur var och en ska leva.
– Det är klart att det är bra att leva en giftfri livsstil, men om man då ska lägga av med alla sina vanor kommer man aldrig komma till yogamattan.

Josefin Wikström. Foto: Jenny Hallström.

I början fick hon många skeptiska blickar och fördomarna var många med tanke på hennes vägval. Men då yogan spreds från öst till väst och erbjöd en livsstil som ett alternativ till den stressade vardagen, har vi numera välkomnat lugnet och harmonin med öppna armar. Yogan är idag ett vanligt inslag i många träningskedjors utbud och många hängivna utövare har hittat verktygen för den inre friden.
– Jag har alltid varit väldigt aktiv. Yogan hjälpte mig att hitta en balans i mig själv, säger hon. Det gör att jag kan finna lugnet i stressade situationer med hjälp av de tekniker jag har fått lära mig genom yogan.

Resorna österut blev allt fler och allt längre, och så småningom flyttade Josefin till Indien och utbildade sig inom Ashtanga, en gren inom yogan som kännetecknas som den mest fysiska där man sätter ihop klassiska positioner i en viss följd
– Jag spenderade två år som lärjunge innan jag utbildade mig till lärare, berättar Josefin.

Hon är nu färdigutbildad och tillbaka i Sverige, men åker då och då till Indien för att inspireras, lära sig mer och även för att arbeta. Josefin jobbar då som danslärare vid olika center i Bombay som riktar sig till barn som har blivit utsatta för övergrepp. På de lite kyligare breddgraderna här i Sverige jobbar hon också som lärare inom dansstilen Bollywood. Precis som yogan är även det ett pass i ÖUIF:s regi.
– Jag sökte mig till ÖUIF för att jag kände att det skulle vara kul att jobba med studenter, säger hon och berättar att hon nu är inne på sitt andra år som lärare.

Till råga på allt pendlar Josefin även till Oslo för att undervisa vid ett indiskt kulturcentrum. Så hur hittar yogaläraren själv lugnet i vardagen och hur lyckas hon hålla alla sina bollar i luften?
– Jag använder en teknik där man skapar sin egen lilla värld i sin kropp med hjälp av framför allt andningen. Den är vår inre rytm som alltid finns där för oss, som vi kan sätta oss ner och iaktta.

Det första som sker när vi är stressade och oroliga är att vi andas snabbare, och vi får då snabbare hjärtslag.
– Med vissa andningstekniker kan man faktiskt sänka pulsen och lugna ned sig. Även blicken och dess fokus spelar stor roll. Att blicken börjar flacka är också ett tecken på stress, förklarar Josefin. Hennes egen blick är stadig och balanserad då hon berättar vidare:
– Genom fästa blicken på en viss punkt och bara andas skönt med sig själv en liten stund, så lurar vi nervsystemet. Framför allt handlar det om att man tillåter sig själv att trycka på en stor pausknapp.

Foto: Jenny Hallström.

Att de ständigt återkommande kraven är en del av studentvardagen märks även på yogapassen. Josefin säger att man som nybörjare i en yogagrupp ofta jämför sig med personen på mattan bredvid. Men det handlar alltså inte om att kunna böja och töja sin kropp till bristningsgränsen, utan snarare om att hitta sin nivå i varje position.
– Yoga är inte att vara vig i kroppen, utan att vara vig i sinnet, sammanfattar Josefin klokt.

Josefin säger också att det inte behöver ta år av träning för att finna det eftertraktade inre lugnet, utan att det kan räcka med att gå några gånger på ett yogapass för att märka en skillnad. Hon fortsätter att berätta att en timme med yoga där man släpper alla krav, all prestige och låter bli att tänka framåt, får oss att landa här och nu.
– Med hjälp av dessa tekniker kan man ”packa in sig själv” i en liten frizon som man kan få slappna av i.

Josefin kliar lite under turbanen och säger att hon tror att det är svårt för studenter att släppa kraven på att prestera, något som framför allt många under höstens alla nystarter ofta känner av. Men lösningen till att finna lugnet i vardagen behöver inte vara långt borta, enligt Josefin:
– All fysisk aktivitet är viktig. Även att lära sig lite olika andningstekniker är någonting vi kan använda oss av direkt.

Hennes lugna och stabila blick blir aningen mer livlig då hon avslutningsvis delar med sig av sitt eget, bästa tips för att komma till ro:
– Att prova yoga naturligtvis!

Fakta:
Namn: Josefin Wikström
Ålder: 38
Intressen: Yoga, mountainbike, klättring, dans och att odla grönsaker
Yrke: Lärare i yoga och dansstilen Bollywood. Undervisar bland annat på ÖUIF på campus
Lyssnar på: Indisk, elektronisk och afrikansk musik