Emmeli Flodqvist: Känslan när tåget lämnar perrongen men du står kvar

16 oktober, 2014, 10:11 Krönika Lämna en kommentar

Nu har jag varit chefredaktör för Lösnummer i tre månader.

Officiellt blev jag chefredaktör den 1 juli. Då klev jag in på kontoret i studentkårens korridor och tänkte ”vad händer nu?”. Under tre veckor fick jag en överlämning av tidigare ordförande, vice ordförande och studiesocialt ansvarig. Tre personer som inte har en aning hur det går till att göra en tidning men som gjorde allt i världen för att jag skulle känna mig trygg och välkommen. Jag är så tacksam till dem och till nuvarande heltidsarvoderade som stöttar mig i de tuffa stunder när kritiken haglar, när det känns som att tåget lämnar perrongen men jag står kvar.

Sedan ungefär en månad tillbaka finns nu även en fantastisk styrelse i Lösnummer. De är det största stödet. Deras engagemang och intresse smittar och jag kan bara hoppas de får hälften tillbaka. Fler och fler skribenter, nya som rutinerade, kommer till Lösnummers redaktion. De är största källan till energi. Varje redaktionsmedlem som kommer till kontoret bidrar med så mycket, om det så är glädje, förvirring, feedback eller frågor. Så länge de vill komma och prata, berätta om det bra och dåliga, är vi på rätt väg.

Först den sista juni 2016 kommer jag förstå vad arbetet som chefredaktör innebär. Lagom till att jag ska lämna över facklan till en ny chefredaktör. Och OM jag ska lämna över facklan. Jag tänker inte lämna Örebro förrän nästa chefredaktör fått en överlämning, fått ställa alla sina frågor och känner sig något så förberedd som det nu går att vara inför den här posten som heltidsarvoderade chefredaktör för Lösnummer och Örebro studentkår.

Just nu lägger vi grunden för hur tidningen kommer vara  och se ut framöver. Vi i styrelsen går på utbildningar och lära oss organisationen för att kunna sprida det vidare. Vi försöker ta vara på våra, redaktionens och utomståendes idéer för att studenttidningen fortsätter utvecklas med de studenter som går här vid Örebro universitet.

Fler och fler bitar faller på plats. Vi rör oss sakta men säkert framåt, vi lär känna varandra och snart syns det även utåt. Nu arbetar vi inte bara med en studenttidning, nu arbetar vi med DEN studenttidningen.

/ Emmeli Flodqvist
Skribent

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…



Instagram


Twitter