Jenny Eriksson: Livet som studerande förälder

18 september, 2014, 14:30 Krönika Lämna en kommentar

– Va ä dä? Ropar lillen och håller upp en rosa överstrykningspenna. Han kutar mot mig på vingliga ben för att visa upp sitt fynd.
Han är ett år och har nyss lärt sig gå. Jag försöker skriva en textuppgift. Lillen kutar rakt in i mig och tar tag i mitt ben för att inte ramla, pennan försvinner in under skrivbordet. Han tittar upp på mig och böjer sig sedan fram, stryker näsan längs mitt byxben och lämnar efter sig ett snigelspår av snor. Lillen är sjuk och jag försöker plugga. Det går sådär.

Var är överstrykningspennan? Lillen kryper in under skrivbordet och lägger sig på mage. Han hittar sin leksakshammare som gör roliga ljud istället, sätter sig upp och slår på allt han kommer åt. Skrivaren – boiing! Datorn – brum brum! Strömknappen på förlängningssladden – tut tut! Dataskärmen blir svart. Ajabaja, inte döda mammas dator.

Bäst att ta en paus och gå iväg och rösta. Lillen springer genast och hämtar sina skor när jag säger att vi ska gå ut. Vilket parti var det nu som ville ha mer personal på dagis? Eller jag menar, pedagoger på förskolan. Vem var det förresten som bestämde att en inte får säga dagis?

Vi kommer fram till vallokalen. En lång kö ringlar förbi bordet där alla valsedlar finns. Jag går fram för att välja vilket parti jag ska rösta på, alla i kön sneglar nyfiket. Varför går det förresten inte att rösta på internet? Det går ju till och med att deklarera via sms. Hur är det möjligt att vi är så efter med något så viktigt? Det borde åtminstone finnas som ett alternativ, att kunna logga in med e-legitimation på skatteverket eller så och skicka in sin röst.

Är det inte väldigt osäkert att rösta med papper och penna? Det här med bottappade förtidsröster, personer som röstat åt andra, personer som inte fått rösta för att de redan är strukna fast de inte röstat än och så vidare. Inte alls demokratiskt. Sverige skulle kanske behöva några utomstående valobservatörer. Jag hoppas bara att världen kommer vara lite bättre när det är dags för lillen att rösta.

Hemma igen. Dags att skriva klart textuppgiften. Lillen vill också vara med, han hostar och försöker samtidigt stamklättra uppför mitt ben. Okej, du får sitta i mammas knä men inte röra något. Genast får han tag i överstrykningspennan som jag letat fram och sliter av korken. Jag ger honom ett papper från skrivaren att rita på. Han kör runt pennan och låter som en bil. Det blir några streck på byxorna också men det gör inget. Lillen är glad fast snoret rinner.

/ Jenny Eriksson och Christian Nilsson
Skribent och fotograf

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Felicia om tiden som PR-ansvarig

9 november, 2018, 11:50 Efter studierna, Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

När jag började plugga visste ingen i min omgivning riktigt vad jag egentligen skulle plugga eller utbilda mig till. De…


Krönika: Nicole Palm: ”Jag vill inte vara rädd”

6 november, 2018, 11:13 Evenemang, Krönika Lämna en kommentar

Det kan hända vem som helst. När överfall av olika karaktär beskrivs i tidningarna får jag ofta känslan av att…


Arkivet – Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

24 oktober, 2018, 16:00 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Nicole Palm: ”Det här med att vara ny student…”

20 september, 2018, 12:09 Krönika Lämna en kommentar

Långhuset, “Dom kallar oss studenter”, Corax, skyldigheter, rättigheter, tentamen, ansvar, T129, restaurang Kraka, studentpentry, universitetskort, buss 3 eller 2, Kårhuset,…


Axel Rejler – ”En Oberäknelig Resa”

13 september, 2018, 13:39 Krönika Lämna en kommentar

Paralyserad i ovisshet stod jag här om dagen och väntade på ett försenat tåg; den nya avgångstiden kan ju som…


KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…



Instagram


Twitter