Jakob Andersson: ”Så nära himlen som möjligt”

2 februari, 2018, 14:02 Krönika Lämna en kommentar

Vad är att vara komplett som människa? På senaste tiden har jag funderat över frågan. Bortsett från grundläggande faktorer som tak över huvudet, en trygg familj och goda relationer tror jag det handlar om att vara ”så nära himlen som möjligt”. Med begreppet menar jag här att nästan känna den främsta känslan som människans psyke har förutsättningar för att uppleva och himlen används som metafor för ”idealet”. Att vara nära himlen är att nästan känna den där skakningen som aldrig skulle gå att återvända från. Att vara nära himlen är känslan av att ren perfektion finns runt nästa hörn utan att det för den sakens skull går att nå den.

Olika människor närmar sig himlen på olika sätt. Sex, droger, musik, jobb, kärlek. Eftersom att det finns i alla typer av människor är det också naturligt att det tar sig uttryck i alla typer av passioner.

Gemensamt för alla dessa uttryck är att när vi väl är i det, när vi är ”så nära himlen som möjligt” vill vi ryckas med. Vi vill flyga bort från vår kropp, bort från den fysiska världen för att helt sammanfogas med känslan. Detta händer dock aldrig. Vi stannar kvar, vi vet, psykiskt, hur känslan skulle kännas men klimaxen kommer aldrig. Den absoluta toppen som vi vet finns där uppe planar ut och finns inte längre inom synhåll.

Detta är väl kanske den största begränsningen det mänskliga psyket har. Vi vet var den ideala känslan är men vi kan aldrig fånga den. Genom att sträcka oss tillräckligt långt kan vi nästan nå den, ana en entitet som vi nästan kan känna. Den flyr undan, gömmer sig i periferin. Vissa människor jagar känslan ett helt liv, fortsätter göra verk efter verk. Vissa människor ger upp och låter idealet falla i glömska tills den stund då det oundvikligen väcks igen. Jag antar att det är naturligt att vi har en sinnebild av att vi alltid kan nå något ”mer”. Mål efter mål och höjd efter höjd. Vi människor hade inte blivit människor om inte den abstrakta tanken av att känna sig ”komplett” eller ”lycklig” ständigt jagade oss. Det är dock ett brutalt sätt av naturen att gång på gång låta oss smaka segerns sötma bara för att gång på gång låta oss falla på målsnöret.

Men det kanske finns något vackert i detta? Vi är ständigt drivna av idealet, men det är ju vårt ideal.

Kanske finns det ett egenvärde i att vi ständigt utvecklas, att jakten efter den förlorade himlen är det enda som ger oss ett koncept om hur idealet kan se ut? För att besvara min tidigare fråga om vad det är som gör en människa komplett så tror jag det handlar om att inse att jakten efter idealet stundtals kommer att vara fruktlös, enerverande och hopplös. Jakten förföljer oss till den dag vi dör, vi vet att vi aldrig kommer nå den perfekta känslan men, kanske, har just denna insikt gett oss en öppning att lura psyket. Genom att försöka göra jakten på idealet, eller med andra ord, livet, vackert, varmt och så otroligt som det bara kan bli kanske vi kan komma ”så nära himlen som möjligt” och låta jakten vara det ideal som vi så ständigt söker.

Det som nästan är perfekt blir per definition perfekt och ibland, kanske också livet.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Jakob Andersson

Skribent

Jenniina Martikainen

Fotograf

Olivia Jändel: ”Se upp för dårarna – dårarna utan hjälm

23 februari, 2018, 13:30 Krönika Lämna en kommentar

Jag öppnar porten och går med små försiktiga steg ned för de två trappstegen samtidigt som jag trycker min röda…


Manon Lamartine: ”7 anledningar till varför du ska vara glad över att vara singel på Alla hjärtans dag”

9 februari, 2018, 16:23 Krönika Lämna en kommentar

Floristerna radar upp rosbuketter i skyltfönsterna, hjärtformade praliner och geléhjärtan staplas upp på hyllorna vid ICA-kassorna, ballonger i rödrosa toner…


Jakob Andersson: ”Så nära himlen som möjligt”

2 februari, 2018, 14:02 Krönika Lämna en kommentar

Vad är att vara komplett som människa? På senaste tiden har jag funderat över frågan. Bortsett från grundläggande faktorer som…


Ulrika Winge: ”Lyckan och granen”

26 januari, 2018, 11:45 Krönika Lämna en kommentar

Förra veckan åkte jag tillbaka till byn som jag växte upp i, Skeppsta. Jag hade några timmar över och hunden…


Manon Lamartine: ”Jag är färdig med skuldkänslorna”

19 januari, 2018, 11:01 Krönika Lämna en kommentar

Det finns få saker som mäter sig med det mäktiga julbord som serverades i mitt hem på julafton. En aptitretande,…


Emma Möller: ”Det är väl ändå en bedrift tycker jag”

12 januari, 2018, 13:04 Krönika Lämna en kommentar

Nu är tiden kommen. Det är dags för mig att lämna Örebro och även om jag, när jag flyttade hit…


Ulrika Winge: ”Julens imperfektion”

22 december, 2017, 15:31 Krönika Lämna en kommentar

Idag är jag lite seg. Det är en sån dag idag, där jag helst inte vill göra så mycket alls….


Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…



Instagram


Twitter