Jakob Andersson: “Så nära himlen som möjligt”

2 februari, 2018, 14:02 Krönika Lämna en kommentar

Vad är att vara komplett som människa? På senaste tiden har jag funderat över frågan. Bortsett från grundläggande faktorer som tak över huvudet, en trygg familj och goda relationer tror jag det handlar om att vara ”så nära himlen som möjligt”. Med begreppet menar jag här att nästan känna den främsta känslan som människans psyke har förutsättningar för att uppleva och himlen används som metafor för ”idealet”. Att vara nära himlen är att nästan känna den där skakningen som aldrig skulle gå att återvända från. Att vara nära himlen är känslan av att ren perfektion finns runt nästa hörn utan att det för den sakens skull går att nå den.

Olika människor närmar sig himlen på olika sätt. Sex, droger, musik, jobb, kärlek. Eftersom att det finns i alla typer av människor är det också naturligt att det tar sig uttryck i alla typer av passioner.

Gemensamt för alla dessa uttryck är att när vi väl är i det, när vi är ”så nära himlen som möjligt” vill vi ryckas med. Vi vill flyga bort från vår kropp, bort från den fysiska världen för att helt sammanfogas med känslan. Detta händer dock aldrig. Vi stannar kvar, vi vet, psykiskt, hur känslan skulle kännas men klimaxen kommer aldrig. Den absoluta toppen som vi vet finns där uppe planar ut och finns inte längre inom synhåll.

Detta är väl kanske den största begränsningen det mänskliga psyket har. Vi vet var den ideala känslan är men vi kan aldrig fånga den. Genom att sträcka oss tillräckligt långt kan vi nästan nå den, ana en entitet som vi nästan kan känna. Den flyr undan, gömmer sig i periferin. Vissa människor jagar känslan ett helt liv, fortsätter göra verk efter verk. Vissa människor ger upp och låter idealet falla i glömska tills den stund då det oundvikligen väcks igen. Jag antar att det är naturligt att vi har en sinnebild av att vi alltid kan nå något ”mer”. Mål efter mål och höjd efter höjd. Vi människor hade inte blivit människor om inte den abstrakta tanken av att känna sig ”komplett” eller ”lycklig” ständigt jagade oss. Det är dock ett brutalt sätt av naturen att gång på gång låta oss smaka segerns sötma bara för att gång på gång låta oss falla på målsnöret.

Men det kanske finns något vackert i detta? Vi är ständigt drivna av idealet, men det är ju vårt ideal.

Kanske finns det ett egenvärde i att vi ständigt utvecklas, att jakten efter den förlorade himlen är det enda som ger oss ett koncept om hur idealet kan se ut? För att besvara min tidigare fråga om vad det är som gör en människa komplett så tror jag det handlar om att inse att jakten efter idealet stundtals kommer att vara fruktlös, enerverande och hopplös. Jakten förföljer oss till den dag vi dör, vi vet att vi aldrig kommer nå den perfekta känslan men, kanske, har just denna insikt gett oss en öppning att lura psyket. Genom att försöka göra jakten på idealet, eller med andra ord, livet, vackert, varmt och så otroligt som det bara kan bli kanske vi kan komma ”så nära himlen som möjligt” och låta jakten vara det ideal som vi så ständigt söker.

Det som nästan är perfekt blir per definition perfekt och ibland, kanske också livet.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika: Tack för mig, Lösnummer!

1 juni, 2021, 11:03 Krönika, Lämna en kommentar

För fem år sedan satt jag nervös med en nyskriven krönika som jag ville skicka till Lösnummer. Det tog ett…


Krönika: Jag vill fan bara vara normal

23 mars, 2021, 15:03 #sjuktvanligt, Krönika, Lämna en kommentar

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och…


Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…


Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39 Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…


Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no…