Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)

24 februari, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret. Jag skyndar mig till de obokade platserna. Det är inte särskilt ledigt, men måste iallafall hitta plats till resväskan först. Så tänkte de andra också, tydligen. Tänker att jag kan väl sätta mig mittemot mitt bagage då, det gör väl inget. Men ser mig om ifall jag inte kan fundera ut något bättre sätt eller ställe att få in resväskan. Till slut får jag finna mig i att resväskan endast får plats intill en tvåsits-plats, där en kvinna i pensionsåldern och hennes man satt. När mannen går till toan, tar jag en till stund på mig för att bestämma vart jag ska sitta. Kvinnan sneglar på mig. Hon fångar till slut min blick, och säger sedan: “This seat is taken”, medan blicken går från mig till platsen bredvid henne, och återgår sedan till att fortsätta läsa i hennes tidning.

Jag hade stått upp ända sen jag gått in i tåget. Jag var skitstressad över stöldrisken och placeringen av min resväska. Jag hade inte sagt ett enda ord eller frågat om platsen var tagen. Varför fan antog hon att jag inte kunde svenska?

Kuggfråga. Hon visste ju egentligen inte att jag kunde eller inte kunde svenska. Men hon såg ju på mig ordentligt först, och såg att jag varken var blond, blåögd, ”typiskt svensk” eller något som visade mina svenskkunskaper genom att babbla på i någon telefon. Jag med min slöja, mina tjocka ögonbryn, hårda ansiktsdrag, långa ögonfransar, nästan androgyn i mitt utseende, påminde inte henne om en svensk.

Jag hade kunnat förklara för henne att ja, jag kan svenska. Ja, jag är svensk. Född i Göteborg. Nej, inga svenska föräldrar. Bara en hel livstid av svensk uppväxt, med inslag av en hel annan kultur samtidigt. Men för henne var det väl enklast att vara trångsynt, full av antaganden, spara sina andetag som kräver att man får fram ett ”Kan du svenska?”. Hon antog att jag inte kunde, för att det var lättast. Men det var det som slog hårdast, för jag är inte mitt utseende. Mitt utseende kan inte automatiskt lista mina färdigheter, kunskaper, och erfarenheter. Mina ”osvenska” drag är inte ett permanent CV jag bär på. Jag är en människa, precis som alla andra. Jag andas, gråter, kramas, skrattar och jag lever. Precis som alla andra. Men på något sätt verkar basal respekt försvinna så fort man inte ser “svensk” ut eller beter sig “svenskt”.

Jag är kanske inte så jävla svensk, ändå. Jag tar plats och jag säger vad jag tycker. Jag ifrågasätter, förklarar och undrar. Jag dömer utan att anta för mycket. Jag skrattar högt och uttrycker mig starkt. Jag väljer själv när jag ler och när jag borrar in mina mörkbruna ögon i någons annans halvrädda näthinna. Och jag skiter fullständigt i svenskhetens ”regler”, för jag bryr mig allra mest om att bara få vara mig själv och en bra medmänniska, framför allt. För mig överskrider det alla kulturer och ”oskrivna regler” och hela den komplicerade skitfaderullan. Men, fan, jag har känslor. Och ett värde som är lika stort som alla andras. Och jag tänker att jag ska väl fan få ha mina skitsnygga tjocka ögonbryn och min betydelsefulla slöja och allt som gör mig till mig utan att för den sakens skull bli bombarderad med antaganden om vad jag vet och inte vet, gillar och inte gillar, mina svenskfärdigher, eller andra saker. Såsom en klassisk och fruktansvärt lång utfrågning om vart jag “egentligen” kommer ifrån (Göteborg är ett sant men tydligen oacceptabelt svar), om jag får äta griskött eller inte, om jag måste ha på mig slöjan hemma också, lovord för att jag “kan så bra svenska”, bland annan idiotisk skit som tar för lång tid att rabbla upp.

Att jag är ”utländsk” i mitt utseende (vad fan det nu betyder) innebär inte att jag automatiskt är en häftigt brytande invandrare som fortfarande inte vet hur man böjer verb för SFI:n började igår. Men min pappa var det en gång i tiden. Min mamma också. Det var där de började. Tänk, tänk vad irriterande att de reste sig ända från varma men korrupta Mellanöstern och lämnade hela sin familj, släkt och stödnätverk bara för att komma hit, till privilegierade men oändligt trångsynta, kalla, ensamma Sverige.

Tänk, att här är det en debatt att vara den man är för att det är jobbigt för de andra, ”infödda” svenskarna att behöva acceptera att man också kan vara svensk, men framförallt, en svensk individ. Det måste vara jättejobbigt att tänka sig att jag kan vara född här, att min mamma kan ha etablerat ett helt vuxet liv här. Och att jag också, precis som du, jobbiga lilla tantmarkatta, kan svenska. Vilket mirakel! Vad jag kan! Man borde ge ut priser, hylla det faktum att jag kan sätta ihop alla dessa meningar och ord och paragrafer och allting! Jag kan visa en till språkfärdighet jag har, för nu är det skrytdags, eller hur:

Fan ta dig. Och alla som tänker som du.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…


Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”

1 februari, 2019, 12:27 Föreningsliv, Krönika, Örebro studentkår, Uteliv Lämna en kommentar

Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…


Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”

24 januari, 2019, 13:47 International, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…


Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “If you like going places we can’t even pronounce.”

18 december, 2018, 12:19 Krönika Lämna en kommentar

Jag sitter på ett hotellrum i Reykjavik, Islands huvudstad. På TV:n går ett musikprogram som spelar Perfect med One Direction….


KRÖNIKA: Amanda Karlsson ”Sjung ut”

30 november, 2018, 11:43 Krönika, Lämna en kommentar

När jag var yngre bestod mina fredagskvällar av Mix Megapols 90-talsfredag. Jag broderade in “Musik hjälper mig genom livet” med…


Guide: Dags att upptäcka Örebrew

23 november, 2018, 10:05 Händer i Örebro, Krönika, Mat & hälsa Lämna en kommentar

Nu när mörkret börjat falla kanske det är dags att bryta vardagen där man pendlar mellan universitetet (Kårhuset), hem och…


Krönika: Johanna Eriksson – Kanyes blåa registreringsskyltar

22 november, 2018, 11:26 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Det är inte lätt att vara Kanye-fan i dessa tider. Efter ett år av uttalanden som att slaveri skulle vara…



Instagram


Twitter