I en liten stad i Italien bor Anna och Francesca, 13 år och bästa vänner. Tillsammans simmar och leker de i vattnet. De visar upp sina kroppar för de suktande killarna. De är flickor på väg att bli kvinnor, fortfarande omedvetna om att livet håller på att förändras. På en balkong i betongkomplexet står Francescas pappa med en kikare och iakttar sin dotter. Äcklas över hur dottern beter sig framför pojkarna. I vardagsrummet sitter hennes mamma i samma fåtölj som hon alltid suttit. Hoppas att hennes man inte ska gå alltför hårt åt Francesca när hon kommer hem. I lägenheten under sitter Annas mamma och undrar var hennes man har försvunnit. Annas bror röker på samtidigt som han sliter på stålverket. Det är kring stålet de alla samlas. Det är upprinnelsen till allt.

Det är ett hårt Italien som Silvia Avallone visar upp. Det är svårt att vara oberörd när hon berättar om de trettonåriga flickorna som redan varit med om alldeles för mycket för sin ålder. De har på nära håll fått se misshandel, droger och kriminalitet. De har sett sina mammor låsas fast vid sina män och inte komma loss. Det kanske värsta är att de inte ens reflekterar över det. De tror att det är så det ska vara. För det är så det alltid har varit. Trots att flickorna har stora drömmar om att en dag slippa undan allt, låter Avallone läsaren se den bistra verkligheten. Den som säger att det kommer fortsätta vara som det alltid har varit.

Avallone lyckas också väva in samtiden på ett sätt som ger historien ytterligare lager. Helt plötsligt inser jag att det är 2000-tal och inte 50-tal. Helt plötsligt flyger två flygplan in i skyskraporna i New York. Familjerna kring stålverket blinkar till en kort sekund innan de återgår till sina bestyr. Det fascinerar mig att de så isolerade befinner sig i sin lilla bubbla. Ingenting i världen utanför påverkar dem. Det är ett fängslande porträtt av ett Italien och ett samhälle som jag inte trodde fanns kvar.

Människorna är levande. Framför allt Anna och Francesca. Det är lätt att känna igen sig i de vanliga tonårsproblemen: funderingar kring kompisar, killar och kroppen. Samtidigt är det ljusår bort från mig själv som trettonårig. Det är ett helt annat liv, men konstrasten är häftig. Att se någon som är så lika samtidigt som livet är så annorlunda. Men jag tror att det är just den hårda verkligheten som gör Stål till vad den är. Avallone har inte dolt någonting. Hon visar sitt Italien så som det ser ut i hennes ögon och den brutala ärligheten ger utdelning. Den ger stålet liv.

Foto: Press

Titel: Stål
Författare: Silvia Avallone
Genre: Roman
Utgiven: April 2012
Förlag: Natur & Kultur

NYHET. Mona Eltahawy, prisvinnande kolumnist bosatt i New York, gästade under tisdagen Global Journalism Day på Örebro universitet. Hon talade om hur könsproblematik framställs i globala medier, med fokus på och exempel från hemlandet Egypten.

Mona Eltahawy gästade Örebro universitet under Global Journalism Day. Foto: Press/Dirk Eusterbrock

– Polisen bröt båda mina armar samtidigt som de ofredade mig sexuellt, berättar Mona Eltahawy för att exemplifiera hur Mubarakregimen i Egypten bidrog till ett kvinnoförtryck med en samhällsvardag av offentligt sexuellt ofredande utan någon hjälp från myndigheter eller polis.

Eltahawy betonar att det som kvinna är svårt att arbeta som journalist i sådana miljöer; att situationen blir till en ond cirkel där könsproblematiken inte kan angripas genom att hålla tillbaka kvinnor. Den måste åtgärdas hos männen som trakasserar dem.
– Om du som kvinnlig journalist blir sexuellt trakasserad och berättar om det för din chef på redaktionen kanske du inte blir skickad på liknande uppdrag igen, menar hon.

Bristande medieengagemang
Eltahawy har lång erfarenhet som korrespondent i Mellanöstern och har på nära håll bevittnat hur medierna i västvärlden blundar för kvinnofrågor från de regioner hon rapporterat från.
– För Egypten kom vändpunkten först 2005 då någon fångade ett offentligt övergrepp på bild. Det ledde till att rättsystemet inte längre kunde negligera de sexuellt utsatta kvinnorna. Först då hamnade problemet i tidningarna.

Enligt Eltahawy har de globala medierna präglats av sudjektivitet sedan terrorattacken på World Trade Center den 11 september 2011. Hon betonar att medier har en stor roll i skapandet och upprätthållandet av ett samhällsklimat. Hopp.

Under den tid som Eltahawy varit verksam som journalist i Egypten har Mubarak varit landets president. Han avsattes 2011, då han regerat under 30 år. Eltahawy uttrycker en oro för att det kvinnoförtryck som frodats under hans regim kommer att ta lång tid att lösas upp, trots hjälp från medier.
– Det går inte att bara ta bort Mubarak och låtsas som om han aldrig funnits. Han måste också bort från människors huvuden, från deras sovrum och från gatorna för att saker ska hända, säger hon.

Prisvinnande journalist
Eltahawy är idag verksam som kolumnist på en rad tidningar, däribland Toronto Star, The Jerusalem Post och danska Politiken. Hon har vunnit flera priser för sina journalistiska insatser, bland andra den Europeiska unionens Samir Kassirpris och Anna Lindh-stiftelsens särskilda pris för enastående bidrag till journalistiken.

Fakta om Global Journalism Day

Global Journalism Day anordnades av masterprogrammet Global Journalism på Örebro universitet. Dagen innehöll en rad presentationer och diskussioner rörande problematik inom global journalistik. Några av föreläsarna var Karwan Tahir, reporter på Sveriges Radio, Anna Roxvall, frilansjournalist och Nassanaga Goretti, docent vid Makerere University i Uganda.

Skyddade av mörkret när de letar bland soprona i containern.Foto: Martin Jonsson

Josef, Markus, Niclas och Henrik sysslar med dumpster diving, som är en protest mot samhällets överkonsumtion av matvaror. De är alla studenter vid Örebro universitet. Politiskt engagerade delar de intresset för miljön och friganismrörelsen, som är en alternativ livsstil som bygger på så lite påverkan på miljön som möjligt och ett manifest mot konsumismen. Ungefär en gång i veckan dyker de ner i mataffärers containrar för att fynda.
– Det handlar om miljöfrågan för oss. Det är mycket statement och mycket spänning, säger Josef och Markus.

De har huvorna uppfällda och halsdukar som täcker halva ansiktet. Mörkret omfamnar dem och ögonen lyser av spänning när de titt som tätt kastar blickar över axeln. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Men platsen för kvällen, den ödsliga parkeringen där den blåa containern i plåt står, visar sig dock ha fått oväntat besök. Det verkar bli trångt i containern i natt. Ett gäng andra friganer har redan dykt i och fyller kasse efter kasse med bröd, ägg och paprikor. Det går undan och med ett vant hopp är resten av killarna i containern.

En miljard människor, var sjätte person, svälter. Samtidigt slänger västvärlden enorma mängder av fullt ätbar mat varje dag.
– Många blandar ihop bäst-före-datumet med sista förpackningsdagen, något som egentligen betyder helt olika saker, säger Josef.

Överkonsumtionen av matvaror resulterar i enorma mängder svinn.
– Folk har nog fått upp ögonen för att sopdyka, men det är nog bara vissa rörelser som gör det och vi möter fortfarande starka reaktioner.

Enligt Josef väger fördelarna med att sopdyka tyngre än nackdelarna.
– Det blir till ett äventyr. Sen är det grymt att hitta gratis mat. En väldigt stor del för oss som är grönt engagerade är att vi minskar vår påverkan på klimatet, säger Josef.

Niclas fyller i:
– Vi räddar ju inte miljön genom att gräva i sopor, men kanske genom att påpeka vilken idioti det är att så mycket mat slängs, poängterar han.

Att bryta sig in i en container är olagligt, men att hoppa in i en olåst är inte ett lagbrott. Däremot är det olagligt att stjäla butikens varor, som fortfarande tillhör butiken när de ligger i butikens container. I lagboken lyder brottsrubriceringen ”egenmäktigt förfarande”. Straffet kan bli böter eller fängelse i högst sex månader.
– Många aktivistgrupper agerar hela tiden i gränslandet av vad som är okej och inte. I vissa situationer anser jag personligen att man kan bryta mot regler för att göra ett statement, säger Niclas.

Kassarna är fyllda till bredden. Foto: Martin Jonsson

Jubel hörs plötsligt inifrån containern. Någon har hittat ett helt gäng med inlagda delikatesspaprikor. Samtidigt hivas limpa efter limpa ut genom gluggen. En annan ropar efter fler påsar att fylla – här finns det mycket att hämta.
– Mycket bröd blev det ikväll. Men det är bra, det är sånt man slipper köpa, säger Markus.

– Första gången vi dumpstrade hittade vi bara bananer, säger Josef och skrattar.

Ikväll är skörden desto mer varierad: vindruvor, meloner och juiceförpackningar. När nattens sopdykning är över har mörkret krupit ännu närmare inpå och parkeringen ligger, om möjligt, ännu mer ödslig. Med varsin limpa under armen och fullastade cykelkorgar trampar de hemåt i natten.

Tips för att minska ditt matsvinn:

• Lukta, smaka, känn. Lita på dina egna sinnen istället för datummärkningen.
• Överblivna rester och några ägg blir en matig omelett.
• Gammalt bröd förvandlas till knapriga krutonger efter en vända i stekpannan.

Läs mer:

Bildgalleri: Dumpster diving

Klyschigt nog handlar livet om ögonblicken som förändrar allt. I detta fall var ögonblicket en bilolycka sent en kväll. Leo klarar sig utan skador, men Paige hamnar i koma och när hon vaknar igen har minnena från hennes liv med Leo försvunnit. Resterande delen av filmen berättar titeln om. Vad titeln inte avslöjar är problemen som familjer, ex-pojkvänner och barndomsvänner kan orsaka.

Leo och Paige är vad som enkelt kan kategoriseras som ett typiskt ungt konstnärspar. De brinner för sina konstnärliga passioner, vännerna har ersatt familjen och kosten är vegetarisk. Lägenheten där Paige snart flyttar in ser typisk billig ut men kostar skjortan eftersom att alla vill bo i hippa lagerlokaler med öppna ytor. Bröllopslöften skrevs på likadana menyer från kaféet där kärlek först uppstod.
Under filmens gång ges återblickar från parets tid tillsammans; första mötet, första dejten och bröllopet. Leo försöker återskapa deras första dejt i hopp om att det skulle hjälpa Paiges minnas. Han övertalar henne till dejten med argument om hur det är lätt att efter en utläst bok önska att den inte vore läst, bara för att få uppleva den igen.

Jag erkänner, ingen gör mig lika knäsvag som Channing Tatum. Dock är det inte den enda anledningen till att jag anser att han gör rollen som Leo bra. Leo tvingas få sin fru att älska honom, igen, annars riskera att förlora henne. Rachel McAdams ger i rollen som Paige, stundtals, ett riktigt charmigt intryck. Både Tatum och McAdams har tidigare medverkat i storfilmer som passar utmärkt i facket romantiskt drama. Det är roller de båda behärskar väl, så även nu.

Slutet aldrig bör avslöjas, men det passar filmen väl och inger en känsla av hopp om framtiden. Historien är baserad på en verklig händelse, vilket gav filmen välbehövlig tyngd.
Stora känslor ska förmedlas i filmen och jag kan anse att dessa hade problem att nå fram. Bioduken var aningens för tjock denna gång och jag var troligtvis inte ensam om att spara tårarna till nästa premiär.

Foto: Press.

Titel: Älska mig igen
Regi: Michael Sucsy
Genre: Drama, Romantik
Skådespelare: Rachel McAdams, Channing Tatum, Jessica Lange, Sam Neill
Premiär: 2012-05-04

Men ingenting av dessa exempel slår den ilska som fullkomligt blixtrat ut från min trötta och stressade flickekropp just nu. Jag är för tillfället mitt uppe i en tentaperiod på mitt universitet i Budapest och jag måste erkänna att det får mig att sakna Örebro universitet så fruktansvärt mycket.

Varför?

Jo, för att i Örebro behöver studenterna inte skriva sitt namn rakt på provpappret och riskera att få ett orättvist betyg baserat på huruvida läraren gillar dig eller inte. I Örebro sitter vi i speciella tentasalar med tentavakter som går omkring och ser till att ingen fuskar. Här i Budapest sitter vi studenter i våra vanliga klassrum helt ensamma och skriver prov medan läraren går och hämtar kaffe. Denna obrydda attityd resulterar i att studenter fuskar på tentorna hela tiden.

Idag berättade min rumskamrat om provet hon hade idag. Hon satt längst bak i klassrummet och kunde klart och tydligt se alla blinkande mobiler under borden medan läraren satt på en stol längst fram och läste en deckare. Det är bra att lärarna litar på sina studenter, men det här har utvecklats till en studentkultur där det är accepterat att fuska. Studenten kanske till och med är tvungen att fuska eftersom konkurrensen blir en helt annan när en stor del studenter hela tiden fuskar. Men frågan är ju, hur kan en universitetsexamen i Ungern överhuvudtaget betyda någonting? Har den överhuvudtaget något värde?

Det här är min allra sista krönika för Lösnummer, ja, faktiskt det absolut sista jag gör för Lösnummer överhuvudtaget. Jag är snart klar med min utbildning och ska ut i den stora vida världen. På grund av det vill jag inte avsluta denna krönika med ilskna kommentarer utan med någonting mer positivt. Därför avslutar jag med att säga till er Örebrostudenter, uppskatta och älska de svenska universiteten. Allt är inte perfekt, det är inget, men vi kan i alla fall vara någorlunda säkra på att ingen fuskar på salstentan.

Tove har fokuserat på kost och träning i åtta veckor. Foto: Arkiv/Jenny Hallström

Magnus Ahlin är lärarstudenten som ville bli starkare i överkroppen och samtidigt förbättra konditionen. Det har gått bra med träningen, tycker han. Han anser sig inte vara helt framme vid sitt mål, men på god väg.
– Fortsätter jag som jag gör nu och om jag dessutom ökar, vilket är planen, kommer det bli riktigt bra, säger han.

Magnus är nöjd med träningsupplägget. Foto: Arkiv/Jenny Hallström

Magnus berättar att han haft stor hjälp av Idun som han då och då träffat på i ÖUIF:s korridorer, och som då har kunnat svara på de frågor som dykt upp.
– Det har fungerat väldigt bra och jag är nöjd med träningsupplägget, poängterar han.

Tove Arnsvik Bjurefalk hade problem att hitta rutinen och tid till träning. Hon fick tips av Idun om hur hon skulle kunna planera tiden. Ett råd var att hon från vecka 5 och 6 skulle jogga de 12 kilometrarna hem från skolan de dagar hon inte skulle hinna träna.
– Jag har gjort fler förändringar än vad jag först hade tänkt mig. Det har flutit på bra och jag är supernöjd, berättar hon.

Tove har exempelvis valt bort kolhydraterna helt ur kosten.
– Det har gjort att det blivit lättare och man har fått tänka på vad man käkar.

Det som varit en utmaning är enligt Tove fortfarande att hitta tid, men hon har lyckats planera väl, följt programmet och tränat regelbundet.
– Eftersom jag inte bor på Campus har jag verkligen fått planera dagarna, att ta med mig mat och träningskläder till exempel.

Även Ida Helderud är positiv. Hennes mål är att bli mer pigg och orka mer i vardagen och det tycker hon att hon blivit. Hon fick rådet av Idun att inte slarva med maten och att inte låta det gå för lång tid mellan måltiderna. Ett av de viktigaste budskapen hon fick av Idun var att ta med matlåda och se till att få i sig mellanmål.
– Jag har verkligen kommit i fas med mig själv. Jag är mer pigg på dagarna och mer naturligt trött på kvällen. Jag mår bra i både kropp och själ, säger hon.

Ida har fått mer energi av att träna och äta rätt. Foto: Arkiv/Jenny Hallström

Hon märker att hon orkar mer när hon tränar fotboll, vilket hon gör två gånger i veckan plus matcher.

Vissa dagar har det känts tyngre. Men det ser hon både som något positivt och negativt. De tyngre dagarna har fått henne att lyssna på kroppen.
– De dagar det har känts tungt har man fått välja att göra något annat. Kanske styrka istället för kondition, förklarar hon.

Ida ger beröm till Idun som hon ofta tränat tillsammans med.
– När man har tappat motivationen har Idun varit där och peppat. Det har varit fantastiskt.

Hon beskriver hur Idun har skrivit upp deras resultat på träningsscheman.
– Om jag inte har orkat till en viss grad en dag har Idun påpekat att “men du orkade ju så mycket en annan gång”. På det sättet har hon sporrat mig. Pepp behövs och är bra för motivationen, säger hon.

Lösnummer kommer göra en sista avstämning när de åtta veckorna har gått. Då blir det en avrundning och sammanfattning av träningen med kommentarer från träningscoachen Idun Rosén.

Läs mer:

Gå i mål med mellanmål
Magnus träningsschema
Toves träningsschema
Idas träningsschema

Parkering. I de lila ställen runt om i Örebro finns lånecyklarna. Foto: Martin Jonsson.

Omgiven av cykelkartor berättar Eric Poignant som är cykelsamordnare på kommunens klimatkontor i Örebro om projektet med de lila cyklarna, det egenutvecklade elektroniska hyrcykelsystemet. Idag består projektet av cirka 140 cyklar utplacerade i ställ runt stadskärnan, och dess testperiod mellan maj och oktober i år kommer att vara gratis.

Med en något uppgiven syn menar Poignant att hyrcykelsystemet som det ser ut idag inte tillfredställer de behov som finns på campusområdet.
– Ibland när vi pratar om det, säger jag att det är ett stort svart hål, sådär med lite värme. Vi hindrar ju inte studenter att hyra, men det är svårt att tillmötesgå flera tusen studenters cykelbehov. Den frågan tror jag man får jobba med separat.

Poignant poängterar att diskussionen om studenters cykelbehov är intressant och menar att frågan varit upp flera gånger, men förslagen till lösningar aldrig gått att genomföra på grund av ekonomiska orsaker.
– Det är lite synd, för jag tycker att det skulle varit kul att till exempel ha en profilcykel för campus. Det kanske är en sån där idé som skulle dammas av igen.

Att Poignant brinner för sitt jobb är tydligt på fler än ett sätt. Han talar om saker som kan göras bättre, om vägar som kan byggas ut och cykelleder som kan skapas. Hyrcykelsystemet är tänkt att fungera som en viktig länk i kollektivtrafiken och alla är välkomna att testa de lila cyklarna.
– Det kan vara allt från arbetspendlare och konferensbesökare till att du har kompisar som kommer från Stockholm en dag och så ska ni ut och hoja till Oset.

Eric Poignant. Foto: Martin Jonsson.

Överjäst. Sedan slutet av februari befinner sig Grythyttestudenten Sofie Sanderheim på ett bryggeri och restaurang där det satsas på närodlat. Foto: Elin Joachimsson

Göteborgsfrekvenserna på bilradion börjar fladdra på grusvägen till Qvänum. I en vit och faluröd ladugårdsbyggnad finns restaurang, bryggverk och destillationspanna.
– Det är ett mikrobryggeri som gör överjästa ölsorter, säger Sofie som praktiserat här sedan slutet av februari.

Nu är det bara några veckor kvar av praktiken som ingår i programmet sommelier och måltidskreatör. Före praktiken hade Sofie läst om men aldrig varit med om att tillverka öl och destillat.
– Jag förstår på ett helt annat sätt nu när jag har fått vara med och kolla hur en bryggning går till.

Jordbruksmarkerna som omger bryggeriet ger spannmål till öl.
– Igår var jag med när de bryggde Jonsson, en av ölsorterna gjord på råg som blandas med kornmalt. Dagen innan hade vi åkt över till grannen och hämtat stora säckar som vi mätte upp och lade i spannmålskrossen. Bryggningen gjorde vi nu igår.

Doftar nagellack
Sofie tillbringar en del tid i restaurangen där det också handlar om närodlat.
– Nässlorna till soppan ikväll till exempel har växt på andra sidan ladugårdsväggen.

Eftersom stället är litet är Sofies uppgifter varierande.
– Jag hjälper till att desinficera flaskor, åker med på leveranser, har hållit ölprovning och är med på mässor.

I ett rum bakom restaurangen finns en destillationspanna i koppar där samma råvaror som till öl destilleras för att bli brännvin.
– På skämt brukar de säga att den öl som inte blir bra hälls i pannan, säger Sofie.

En destillering handlar mycket om att använda näsan.
– Det är precis som jag läst om, det doftar nagellack i början, och går sedan över mot en renare spannmålskaraktär. Och det tar en hel dag, perfekt om man behöver filosofera lite, säger Sofie.

SPORTKRÖNIKA. På ett hotellrum i Paris sitter Laurent Blanc. Han är mittback i Frankrikes landslag och några timmar tidigare har han skjutit sitt lag till kvartsfinal i VM i fotboll 1998 genom ett golden goal. I mungipan hänger en cigarett, som han stundtals vant inhalerar röken från.

Scenen får mig alltid att ifrågasätta om dikten verkligen kan överträffa verkligheten. Paradoxen: en fotbollsspelare, på toppen av sin karriär, som divan-ligger i sin hotellsäng och trummar av cigarettens aska med pekfingret i ett askfat på nattduksbordet är magisk.

Dokumentärfilmen Les yeux dans les Blues följer Frankrikes landslag och deras väg genom världsmästerskapet som värdnation. Det slutar ju med seger, det där, men det bästa med filmen är inte scenerna från matcherna eller euforin efter Zinedine Zidanes båda mål i finalen mot Brasilien. Det bästa från Les yeux dans les Blues är när Lilian Thuram dricker rött vin dagen innan match eller just när Laurent Blanc helt likgiltigt ciggar framför filmteamet.

De stereotypa fransmännen: rökande och rödvindrickande gör filmen till en potentiell Rosa Pantern-uppföljare när scenerna varvas med dem från träningsanläggningen.

När jag ser filmen tänker jag också på Lasse Richt, landslagschef för det svenska landslaget i fotboll och det otänkbara i att en sådan här dokumentär skulle kunna genomföras på det svenska landslaget. Richt har lagt ett grått blött täcke över det svenska landslaget, där alla uttalanden ska följa ett knastertorrt formulär. Medierna ses som fienden. Mikrofoner är djävulshorn. Patrick Ekwall ska bekämpas med vitlök och silverpåle.

Det är mest bara synd att det svenska fotbollslandslaget placerat sig i en glaskupol där man ska fjärmas mot allt utomstående. Och om jag fattat det rätt finns det inget kontraproduktivt i relationen mellan medietransparens och fotboll.

Släpper Richt på mediegarden kan EM i sommar bli kul även i brist på resultat på fotbollsplanen.