Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring.

Jag ligger i en kapsel på väg ut i rymden. Utanför svävar kometer förbi i ett stort inget. Vakuum större än oändligheten, och stjärnor starkare än så. Det okända stora är överallt i varje färg som finns. Planeter finns kanske i en avlägsen och imaginär horisont men jag ser dem inte för här inne finns inga fönster, men det gör inget. Är det över snart? Jag vet inte.

Från hörlurarna som ligger bredvid mitt huvud hörs plötsligt ett högt brus som sedan övergår till en svag röst. Jag blir ombedd att hålla andan.

Jag tänker på min familj. De ler och vi skrattar. Om jag har tur så ser de inte att jag har gråtit. Vad är det som händer? Jag kan inte lämna dem nu, det här är ett stort misstag. Jag hann inte ens säga hej då. Paniken som jag lyckats tygla med djupa andetag tar plötsligt ett språng mot mig. Vad tänker jag med? Jag kan inte åka ut i rymden, jag kan ju knappt franska och om det finns utomjordingar kommer de inte bli det minsta imponerade. De borde ha skickat någon annan. Jag kan inte åka, jag har skola på måndag.

Jag måste öppna ögonen för en sekund för att vara säker på vad som händer. Sanningen är att jag är tio år och ligger i en magnetröntgen. Även om jag hade velat lyfta armarna hade det inte gått, det är för trångt. Mina andetag är lugna och kontrollerade. Om jag tappar koncentrationen kanske de stannar. Det känns som om jag har sovit, men jag vet att det vrålande ljudet av maskinen har hållit mig vaken. Alla andra hade antagligen beskrivit lätet som en massiv gammal borr. För mig är det bara ljudet av “Du är sjuk”. Hur länge ska jag vara kvar här? Bara 1 timme kvar.

Bara en timme kvar och några dagar till efter det. Det är inte rättvist men jag försöker att inte tänka på det, det leder ingenstans. Istället försöker jag tänka på att du kanske har varit med om något värre och att bakom mullrandet finns teknologi som kanske kan hjälpa mig. Men det är ett dött spår och när hörlurarna som ska täcka mina öron glider av blir allt för mycket. Jag vill bort till stjärnorna igen; så jag blundar och går tillbaka.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Emilie van Hoewijk

Skribent

Ulrika Winge

Fotograf

Felicia om tiden som PR-ansvarig

9 november, 2018, 11:50 Efter studierna, Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

När jag började plugga visste ingen i min omgivning riktigt vad jag egentligen skulle plugga eller utbilda mig till. De…


Krönika: Nicole Palm: ”Jag vill inte vara rädd”

6 november, 2018, 11:13 Evenemang, Krönika Lämna en kommentar

Det kan hända vem som helst. När överfall av olika karaktär beskrivs i tidningarna får jag ofta känslan av att…


Arkivet – Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

24 oktober, 2018, 16:00 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Nicole Palm: ”Det här med att vara ny student…”

20 september, 2018, 12:09 Krönika Lämna en kommentar

Långhuset, “Dom kallar oss studenter”, Corax, skyldigheter, rättigheter, tentamen, ansvar, T129, restaurang Kraka, studentpentry, universitetskort, buss 3 eller 2, Kårhuset,…


Axel Rejler – ”En Oberäknelig Resa”

13 september, 2018, 13:39 Krönika Lämna en kommentar

Paralyserad i ovisshet stod jag här om dagen och väntade på ett försenat tåg; den nya avgångstiden kan ju som…


KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…



Instagram


Twitter