Cecilia Svensson: I värsta fall hade jag väl en gnutta oro över grönska på knäna

25 november, 2016, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Bredvid mig i omklädningsrummet står tre flickor som jag uppskattar vara i en ålder runt tio år. De står framför spegeln alla tre och målar fransarna noggrant med mascara, plattar håret och inspekterar varenda centimeter av sig själva, och av varandra. På hyllan under spegeln framför dem ligger tre iPhones som ständigt plingar och när den ena skärmen lyses upp får jag syn på en bakgrundsbild föreställande en underklädesmodell. Någon säger ”ser jag tjock ut i de här jeansen?” och jag blir så jävla arg inombords. ”Ni är ju för fan bara barn, vad händer med världen?!” skriker en röst i mitt huvud och jag blir äcklad över hur samhället fått dessa barn att ens ifrågasätta sig själva på detta sätt. Att definiera sitt värde i sitt utseende, vilket är exakt vad vi får lära oss. Vi får lära oss att utseende är viktigt.

Det finns en miljardindustri med målet att uppnå kommersiella syften genom utseende, både det kvinnliga och det manliga, men jag tror inte att någon skulle säga emot om jag påstår att det gäller främst det kvinnliga. Och det skrämmer mig att se, och höra, så här svart på vitt, hur utseendefixeringen tagit sig lägre ner i åldrarna.

Jag tänker på hur min egen vardag såg ut när jag var i tioårsåldern. Under två timmar på eftermiddagen hade jag tillåtelse att logga in på MSN för att chatta med mina vänner, det var det enda jag använde internet till. ”Sociala medier” var ett begrepp jag aldrig hade hört talas om och tanken på att reflektera över hur min kropp såg ut i ett visst klädesplagg hade aldrig rört mig. I värsta fall hade jag väl en gnutta oro över grönska på knäna på mina nya jeans.

När jag var lika gammal som de där flickorna i omklädningsrummet handlade det mesta för mig om att just vara barn. Om att leka med kompisar, gå i skolan, äta mellanmål och åka på utflykter. Att fika hos farmor och farfar och att hoppa studsmatta på baksidan tills mamma och pappa skrek att det var läggdags. Mitt största problem var att killen jag var kär i hade ritat mig en ful teckning eller att familjen ätit glass efter att jag gått och lagt mig.

Det slår mig att barn idag på många sätt växer upp för fort, i alla fall i mitt tycke. De får en ny mobil i julklapp istället för nya färgpennor. De åker runt på hoverboards istället för att lära sig cykla. De läser modebloggar istället för barnböcker. De jämför sig själva med celebriteter på instagram istället för att jämföra värden som faktiskt spelar roll. Och istället för att ta sig tid att leka, lära sig nya saker, träffa nya människor och samla nya erfarenheter, så utvecklar de ett beroende till sina elektriska prylar och sina yttre, både fysiskt och psykiskt.

Jag tänker på min barndom och hur jag fick spendera den, jag tänker på husvagnssemestrar och sommarkollon, lekplatser och sällskapsspel. Jag tänker på hur jag tog sparkcykeln till mina kompisar för att fråga ”ska vi leka?” istället för att smsa eller skriva på messenger. Jag tänker på lek. Jag tänker på bekymmersfrihet och kravlöshet. Och jag känner tacksamhet.

Men sedan tänker jag på hur dagens barn kommer att se tillbaka på sin barndom och tänka på selfies, kroppshets och sociala medier. På krav, utseende och jämförelse. Och det gör mig så himla ledsen. Plötsligt byts känslan av tacksamhet ut mot en känsla av hopplöshet. Det må vara en klyscha, men på många sätt är det kanske sant. ”Det var bättre förr.”

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Cecilia Svensson

Skribent

Jenniina Martikainen

Fotograf

KRÖNIKA: Amanda Karlsson ”Sjung ut”

30 november, 2018, 11:43 Krönika, Lämna en kommentar

När jag var yngre bestod mina fredagskvällar av Mix Megapols 90-talsfredag. Jag broderade in “Musik hjälper mig genom livet” med…


Guide: Dags att upptäcka Örebrew

23 november, 2018, 10:05 Händer i Örebro, Krönika, Mat & hälsa Lämna en kommentar

Nu när mörkret börjat falla kanske det är dags att bryta vardagen där man pendlar mellan universitetet (Kårhuset), hem och…


Krönika: Johanna Eriksson – Kanyes blåa registreringsskyltar

22 november, 2018, 11:26 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Det är inte lätt att vara Kanye-fan i dessa tider. Efter ett år av uttalanden som att slaveri skulle vara…


Felicia om tiden som PR-ansvarig

9 november, 2018, 11:50 Efter studierna, Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

När jag började plugga visste ingen i min omgivning riktigt vad jag egentligen skulle plugga eller utbilda mig till. De…


Krönika: Nicole Palm: ”Jag vill inte vara rädd”

6 november, 2018, 11:13 Evenemang, Krönika Lämna en kommentar

Det kan hända vem som helst. När överfall av olika karaktär beskrivs i tidningarna får jag ofta känslan av att…


Arkivet – Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

24 oktober, 2018, 16:00 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Nicole Palm: ”Det här med att vara ny student…”

20 september, 2018, 12:09 Krönika Lämna en kommentar

Långhuset, “Dom kallar oss studenter”, Corax, skyldigheter, rättigheter, tentamen, ansvar, T129, restaurang Kraka, studentpentry, universitetskort, buss 3 eller 2, Kårhuset,…


Axel Rejler – ”En Oberäknelig Resa”

13 september, 2018, 13:39 Krönika Lämna en kommentar

Paralyserad i ovisshet stod jag här om dagen och väntade på ett försenat tåg; den nya avgångstiden kan ju som…


KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…



Instagram


Twitter