Cecilia Svensson: I värsta fall hade jag väl en gnutta oro över grönska på knäna

25 november, 2016, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Bredvid mig i omklädningsrummet står tre flickor som jag uppskattar vara i en ålder runt tio år. De står framför spegeln alla tre och målar fransarna noggrant med mascara, plattar håret och inspekterar varenda centimeter av sig själva, och av varandra. På hyllan under spegeln framför dem ligger tre iPhones som ständigt plingar och när den ena skärmen lyses upp får jag syn på en bakgrundsbild föreställande en underklädesmodell. Någon säger ”ser jag tjock ut i de här jeansen?” och jag blir så jävla arg inombords. ”Ni är ju för fan bara barn, vad händer med världen?!” skriker en röst i mitt huvud och jag blir äcklad över hur samhället fått dessa barn att ens ifrågasätta sig själva på detta sätt. Att definiera sitt värde i sitt utseende, vilket är exakt vad vi får lära oss. Vi får lära oss att utseende är viktigt.

Det finns en miljardindustri med målet att uppnå kommersiella syften genom utseende, både det kvinnliga och det manliga, men jag tror inte att någon skulle säga emot om jag påstår att det gäller främst det kvinnliga. Och det skrämmer mig att se, och höra, så här svart på vitt, hur utseendefixeringen tagit sig lägre ner i åldrarna.

Jag tänker på hur min egen vardag såg ut när jag var i tioårsåldern. Under två timmar på eftermiddagen hade jag tillåtelse att logga in på MSN för att chatta med mina vänner, det var det enda jag använde internet till. ”Sociala medier” var ett begrepp jag aldrig hade hört talas om och tanken på att reflektera över hur min kropp såg ut i ett visst klädesplagg hade aldrig rört mig. I värsta fall hade jag väl en gnutta oro över grönska på knäna på mina nya jeans.

När jag var lika gammal som de där flickorna i omklädningsrummet handlade det mesta för mig om att just vara barn. Om att leka med kompisar, gå i skolan, äta mellanmål och åka på utflykter. Att fika hos farmor och farfar och att hoppa studsmatta på baksidan tills mamma och pappa skrek att det var läggdags. Mitt största problem var att killen jag var kär i hade ritat mig en ful teckning eller att familjen ätit glass efter att jag gått och lagt mig.

Det slår mig att barn idag på många sätt växer upp för fort, i alla fall i mitt tycke. De får en ny mobil i julklapp istället för nya färgpennor. De åker runt på hoverboards istället för att lära sig cykla. De läser modebloggar istället för barnböcker. De jämför sig själva med celebriteter på instagram istället för att jämföra värden som faktiskt spelar roll. Och istället för att ta sig tid att leka, lära sig nya saker, träffa nya människor och samla nya erfarenheter, så utvecklar de ett beroende till sina elektriska prylar och sina yttre, både fysiskt och psykiskt.

Jag tänker på min barndom och hur jag fick spendera den, jag tänker på husvagnssemestrar och sommarkollon, lekplatser och sällskapsspel. Jag tänker på hur jag tog sparkcykeln till mina kompisar för att fråga ”ska vi leka?” istället för att smsa eller skriva på messenger. Jag tänker på lek. Jag tänker på bekymmersfrihet och kravlöshet. Och jag känner tacksamhet.

Men sedan tänker jag på hur dagens barn kommer att se tillbaka på sin barndom och tänka på selfies, kroppshets och sociala medier. På krav, utseende och jämförelse. Och det gör mig så himla ledsen. Plötsligt byts känslan av tacksamhet ut mot en känsla av hopplöshet. Det må vara en klyscha, men på många sätt är det kanske sant. ”Det var bättre förr.”

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Cecilia Svensson

Skribent

Jenniina Martikainen

Fotograf

Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…


Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…


Daniel Prieduls: Det löser sig

31 mars, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…



Instagram


Twitter