Cecilia Svensson: I värsta fall hade jag väl en gnutta oro över grönska på knäna

25 november, 2016, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Bredvid mig i omklädningsrummet står tre flickor som jag uppskattar vara i en ålder runt tio år. De står framför spegeln alla tre och målar fransarna noggrant med mascara, plattar håret och inspekterar varenda centimeter av sig själva, och av varandra. På hyllan under spegeln framför dem ligger tre iPhones som ständigt plingar och när den ena skärmen lyses upp får jag syn på en bakgrundsbild föreställande en underklädesmodell. Någon säger ”ser jag tjock ut i de här jeansen?” och jag blir så jävla arg inombords. ”Ni är ju för fan bara barn, vad händer med världen?!” skriker en röst i mitt huvud och jag blir äcklad över hur samhället fått dessa barn att ens ifrågasätta sig själva på detta sätt. Att definiera sitt värde i sitt utseende, vilket är exakt vad vi får lära oss. Vi får lära oss att utseende är viktigt.

Det finns en miljardindustri med målet att uppnå kommersiella syften genom utseende, både det kvinnliga och det manliga, men jag tror inte att någon skulle säga emot om jag påstår att det gäller främst det kvinnliga. Och det skrämmer mig att se, och höra, så här svart på vitt, hur utseendefixeringen tagit sig lägre ner i åldrarna.

Jag tänker på hur min egen vardag såg ut när jag var i tioårsåldern. Under två timmar på eftermiddagen hade jag tillåtelse att logga in på MSN för att chatta med mina vänner, det var det enda jag använde internet till. ”Sociala medier” var ett begrepp jag aldrig hade hört talas om och tanken på att reflektera över hur min kropp såg ut i ett visst klädesplagg hade aldrig rört mig. I värsta fall hade jag väl en gnutta oro över grönska på knäna på mina nya jeans.

När jag var lika gammal som de där flickorna i omklädningsrummet handlade det mesta för mig om att just vara barn. Om att leka med kompisar, gå i skolan, äta mellanmål och åka på utflykter. Att fika hos farmor och farfar och att hoppa studsmatta på baksidan tills mamma och pappa skrek att det var läggdags. Mitt största problem var att killen jag var kär i hade ritat mig en ful teckning eller att familjen ätit glass efter att jag gått och lagt mig.

Det slår mig att barn idag på många sätt växer upp för fort, i alla fall i mitt tycke. De får en ny mobil i julklapp istället för nya färgpennor. De åker runt på hoverboards istället för att lära sig cykla. De läser modebloggar istället för barnböcker. De jämför sig själva med celebriteter på instagram istället för att jämföra värden som faktiskt spelar roll. Och istället för att ta sig tid att leka, lära sig nya saker, träffa nya människor och samla nya erfarenheter, så utvecklar de ett beroende till sina elektriska prylar och sina yttre, både fysiskt och psykiskt.

Jag tänker på min barndom och hur jag fick spendera den, jag tänker på husvagnssemestrar och sommarkollon, lekplatser och sällskapsspel. Jag tänker på hur jag tog sparkcykeln till mina kompisar för att fråga ”ska vi leka?” istället för att smsa eller skriva på messenger. Jag tänker på lek. Jag tänker på bekymmersfrihet och kravlöshet. Och jag känner tacksamhet.

Men sedan tänker jag på hur dagens barn kommer att se tillbaka på sin barndom och tänka på selfies, kroppshets och sociala medier. På krav, utseende och jämförelse. Och det gör mig så himla ledsen. Plötsligt byts känslan av tacksamhet ut mot en känsla av hopplöshet. Det må vara en klyscha, men på många sätt är det kanske sant. ”Det var bättre förr.”

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika: Jag vill fan bara vara normal

23 mars, 2021, 15:03 #sjuktvanligt, Krönika, Lämna en kommentar

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och…


Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…


Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39 Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…


Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Tack för alla mina bra och dåliga beslut”

11 februari, 2020, 11:27 Krönika Lämna en kommentar

Tack till mig själv som inte lyssnade på mina familjer när de sa att jag inte fick färga håret i…