Archive for the ‘#sjuktvanligt’ Category

Notis: Studenthälsovården i Sverige ska kartläggas

29 november, 2019, 11:16 #sjuktvanligt, Universitetet Lämna en kommentar

Under veckan publicerade Lösnummer en granskning av Campushälsan på Örebro universitet. Under morgonen lät Utbildningsdepartementet meddela att en kartläggning av det arbete som görs med studenthälsovård i Sverige ska genomföras under kommande år. Det är Universitetskanslersämbetet som får uppdraget.

 

Pressmeddelandet i sin helhet lyder:

Fler studenter ska må bra under studierna. I dag är den psykiska ohälsan alltför utbredd bland studenter och flera studentorganisationer har också uppmärksammat detta. Nu får Universitetskanslersämbetet i uppdrag att kartlägga universitets och högskolors arbete med studenthälsovård.

Enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten är andelen högskolestudenter i åldern 18–29 år, med nedsatt psykiskt välbefinnande, högre än bland yrkesarbetande i samma åldersgrupp. Flera studentorganisationer, bland annat Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Saco studentråd, har uppmärksammat frågan om studenters psykiska hälsa. Nu ska Universitetskanslersämbetet (UKÄ) kartlägga universitets och högskolors arbete med studenthälsovård utifrån det krav som finns i högskoleförordningen.

– Studenthälsovården har en viktig roll i att preventivt främja studenternas hälsa. Att vidta åtgärder för att minska den psykiska ohälsan är en central fråga för mig och regeringen. Nu får UKÄ detta uppdrag så att regeringen får ytterligare underlag i det fortsatta arbetet med att vidta åtgärder för att främja studenters fysiska och psykiska hälsa, säger Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning.

Uppdraget ska redovisas till Utbildningsdepartementet senast den 31 december 2020.

Bild från pixabay.com

#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta ett stort tack till de som delat med sig, och till alla som är del av kampen mot psykisk ohälsa!

“Är jag nu den som behöver hjälp?”

Simon heter jag och tog examen 2016 från uni. 2015 var året då min psykiska ohälsa var begynnande, alltså under min studietid.

Trots att jag jobbar som sjuksköterska så hör jag hur det pratas om psykisk ohälsa av kollegor och andra folk i min omgivning, tyvärr många gånger i en negativ ton. Jag har växt upp i en miljö där jag har varit tvungen att vara den starka personen för anhöriga i min omgivning. När jag plötsligt 2015 drabbades av vad som till en början var ångest/oro som sedan utvecklats till depression så sattes hela min identitet i kris. “Är jag nu den som behöver hjälp?”, var det som slog mig. Idag har jag fortsatt problematik med depression, oro och ångest. Jag har försökt söka mig till psykiatrin flera gånger där jag blivit avvisad flera gånger. I skrivande stund sitter jag hemma med en begynnande andra sjukskrivning på gång relaterat till min psykiska ohälsa och hoppas på att få hjälp.

Jag är av stark tro att om jag hade fått relevant hjälp från dag ett så hade jag inte behövt vara där jag är idag. Jag ska bli bättre och jag kämpar dagligen för det, men ibland är mörkret väldigt tungt att kämpa mot, men jag ska gå segrande ur denna striden.

– Simon Andersson

 “Oälskad och värdelös”

Min mamma försökte ta livet av sig på min födelsedag. Hon bestämde sig för att inte vilja leva längre. På just min födelsedag. Hon lyckades däremot inte. Trots att jag inte var ett litet barn när detta hände, tog det väldigt hårt på mig.

Min kropp fylldes av känslor som värdelöshet, ilska och en oälskbarhet som tog över min självkänsla och min självbild. Om inte min mamma älskade mig – om hon hellre väljer att ta sitt liv än att vara med mig – vem kan då någonsin älska mig för den jag är? Det tog mig flera år att ens berätta för någon vad som hänt. Den instängda ensamheten och utsattheten åt upp min kropp inifrån, men trots det gick jag inte iväg och pratade med någon.

En dag rann bägaren över och jag ställde ned foten. Det var nu eller aldrig – jag kunde inte leva med den känslan som dag för dag som kvävde min kropp. Från den dag jag gick iväg och talade med en kurator känns min kropp mycket lättare, mitt sinne friare och min själ lyckligare. Ingen kommer dock läka de sår jag fick i mitt hjärta, men någon såg till att plåstra om det rejält och fick det att fungera igen.

Tack till er som arbetar med samtalsstöd, ni gör liv lättare. Och till dig som funderar på om du verkligen behöver gå iväg och prata med någon – Gör det! Även fast du inte får någon ny information så är det otroligt skönt att höra att det inte är något fel på just dig. Du är värd precis lika mycket som alla andra, oavsett vad. Du har rätt att känna precis som du gör, för ingen kan ändra på vad du har varit med om. Viktigt är dock att komma ihåg att du är aldrig ensam och det är sällan ditt fel – och det finns alltid någon där ute som älskar dig för just den du är.

– Anonym

#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män som lider i tystnad. Jag skriver för de 781 männen som år 2016 tog sitt liv och för alla dem innan. Jag skriver i hopp om att det äntligen kan få ett slut.

När jag gick i nian fick tjejerna i klassen träffa kuratorn och ha en “tjejgrupp”. Vi killar fick gå ut och spela fotboll. När tjejerna pratade känslor, sex och relationer sparkade vi killar fotbollar i röven på varandra.

Att psykisk ohälsa har ökat i samhället är det ingen tvekan om, särskilt bland unga. I vanliga undersökningar och enkäter framgår det att vi killar och män mår psykiskt dåligt i mindre utsträckning än vad tjejer och kvinnor gör. Den statliga utredningen “Män och jämställdhet” menar dock att utåtagerande beteenden som våldsamhet, kriminalitet och missbruk borde ses som symtom på depression eller ångest. För tänk efter, om du blir indoktrinerad från födsel att inte visa känslor och att klara dig själv kommer allt tryck att behöva få utlopp och tillslut brister det. Det är ingen slump att vi killar är underrepresenterade i besök hos psykologer och kuratorer samtidigt som vi står för 70 % av självmordsstatistiken.

Var finns då all hjälp, kan man undra? Efter en snabb internetsökning hittar jag några få länkar till kill- och mansjourer, varav vissa till försvunna webbdomäner. De flesta sökresultaten är dock nyheter om att en ny mansjour öppnar eller att den sista killjouren stänger. Söker man istället på tjej- och kvinnojourer får man betydligt mer platser att vända sig till. Artiklar dyker även upp om att regeringen vill satsa mer pengar på dessa tjej- och kvinnojourer, men var finns stödet för kill- och mansjourerna? Missförstå mig inte och tro att jag motsätter mig att tjejer och kvinnor ska få hjälp. Tvärt om. Jag önskar att alla som mår dåligt kunde få den hjälp de behöver, men just nu är det inte så.

I vintras mådde jag väldigt dåligt och blev i princip tvingad att söka hjälp. Efter att en vänlig kurator frågat mig om hur jag mådde säger han, med skam i rösten, att jag inte kommer kunna få en tid förrän om sex månader. SEX MÅNADER. Han skrev upp mig på väntelistan och rekommenderade att jag kunde vända mig till vårdcentralen i hopp om att väntetiden var kortare där. Jag hoppades att han skulle säga: “Vi har en killgrupp för unga som du kan gå och prata med på onsdagar”, eller: ”Det finns en mansjour på denna adress som kanske kan vara till hjälp”, men tyvärr inget. Kanske kände han inte till dem, kanske finns de inte. Kanske är det på grund av bristande engagemang eller bristande resurser. Jag vet inte vilket, men återigen var det bara att stänga av känslorna och klara sig själv.

Jag lever ändå på hoppet. Hoppet att det en dag blir bättre för mig och alla de andra som lider i tystnad. Men för att det ska ske måste du vara sårbar och du måste våga prata. Men du är inte ensam, för tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Tillsammans kan tystnaden äntligen få ett slut.

#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

“Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara
situationen? Du måste få träffa en läkare, Olivia. Jag tror att det kan röra sig om en
depression.”

Min blick som tidigare vilat på förpackningen med näsdukar, en förpackning där fliken redan är öppnad, höjs nu sakta och jag nickar stilla. Det är okej. Sedan förra träffen för en vecka sedan har jag försökt lyfta telefonen och slå numret till vårdcentralen men det har vart omöjligt. Om jag inte ens kan uppfylla de mest basala behoven som att sova, äta och andas normalt, hur ska jag då klara av att ringa ett samtal när jag knappt kan leva?

Det är nu snart ett år sedan jag satt i fåtöljen på Campushälsan för sista gången. Ett år som fått mig att känna mig mer död än levande, men samtidigt gjort mig mer medveten än någonsin om att jag faktiskt lever.

Allt som jag tidigare så innerligt älskat, det som fått mig att orka och det som gjort mig lycklig – det var plötsligt utbytt mot en tomhet och ett misslyckat skådespeleri. Att umgås med mina vänner var präglat av sociala prestationer, följt av ångest och sömnlösa nätter. Mitt liv var ett pågående haveri och jag kände mig totalt maktlös i det mörker som allt oftare kom att omsluta mig. Kanske hade jag kunnat förutse vart jag var på väg långt innan jag nådde den okända destination jag i högsta fart omedvetet ställt in styret på. Jag var på en plats i livet där jag inte längre kände igen mig själv. Längs vägen av tentaplugg, fadderi, styrelsearbete, vänner, jobb, en knagglig relation och sena nätter på Kåren hade allt som var Olivia försvunnit. Jag som var glad och positiv, som älskade nya utmaningar, att utvecklas och att omge mig med människor var nu inget mer än en klump, en massa av formlös materia som inte var skapad för denna värld.

Bilden av vem du är och förväntningarna du har på dig själv är inte alltid lätta att uppfylla. Det är omöjligt att kontrollera allt i livet och ibland tar det stopp. Kroppen säger ifrån. Den säger nej, och det är okej. Det är okej att inte alltid orka prestera eller att ”vara sig själv”. Du är den du är just nu, oavsett vem du var förr eller hur du alltid brukat vara. Jag råkade vara en person som tyckte att öl var en alldeles lysande självmedicinering för att dämpa ångesten och som knappt kunde gå till ICA utan att drabbas av en panikattack. Det kan ju i och för sig kännas aningen oturligt att en skulle råka bli en sådan person, men jag vet att det finns många som kan känna igen sig.

Studentlivet är inte alltid så jävla underbart som många påstår och det präglas allt mer av den psykiska ohälsan, något som vi på Örebro universitet under denna vecka blivit uppmärksammade om genom kampanjen #sjuktvanligt. Kanske har du själv liknande upplevelser om hur orken och lusten sviker, hur aptiten ökar eller minskar, hur koncentrationsförmågan försvinner, hur andan allt oftare fastnar i halsen, hur inget känns kul och hur allt känns TOTALT meningslöst. Att du är meningslös. Fast egentligen vet du så mycket bättre.

Bara för att allt känns tomt och meningslöst betyder det inte att DU är det. Du är inte ditt mående. Du är inte din ångest, din depression eller din stress. Du är inte ensam i ditt mörker, men du måste våga öppna upp – för om du inte orkar tro på dig själv behöver du någon annan som kan göra det åt dig. Du behöver någon som kan stötta dig de dagarna du inte orkar stå, precis som en behöver kryckor när en brutit ett ben. Våga fråga efter en krycka, och våga vara en krycka till den som behöver. Att vara stark handlar inte om att klara sig själv, det handlar om att våga visa sig sårbar och att våga söka hjälp.

Utan mina vänner och familj som tvingade mig att boka tid hos en psykolog hade jag inte kommit så långt som jag gjort idag; jag hade inte kunnat formulera dessa meningar om en tid som passerat i mitt liv. Jag kan för det mesta gå till affären utan problem och självmedicineringen har (till viss del) övergått till enbart antidepressiva tabletter. Jag VILL hänga med mina vänner och tycker att det är roligt när vi träffas för en spelkväll, jag blir glad när jag ser någon på stan som jag känner, jag känner hopp och jag vill leva.

– Får jag ge dig en kram innan du går?
Vi är tillbaka på Campushälsan för ett år sedan och med tårar på kinderna lägger jag den snoriga näsduken på bordet och reser mig upp. Tyst lyckas jag viska fram ett ”tack”.

Sedan går jag till Timebeer och sveper tre kannor öl.

#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man stöter på har någon gång varit, eller kommer någon gång att vara deprimerade. Ändå är det ett ämne man gärna undviker att prata om. Vi visar inte de svåra delarna av våra liv. Vi redigerar, suddar ut, justerar och stoppar undan allt negativt och belyser främst de bra aspekterna med vår vardag.

Jag var deprimerad under en period av 8 år, men jag ville aldrig erkänna det för mig själv eller för andra. Jag ville inte ses som svag och få andra att tro att jag inte klarade av att ta hand om mig själv. För det var exakt vad jag försökte göra, ta hand om mig själv. Jag vägrade skaffa hjälp, jag vägrade prata om det, jag vägrade ta tag i det. Jag hade bestämt mig att jag skulle klara av det här själv, och om jag inte gjorde det var jag svag. Men det var inte lätt. Offerkoftan höll mig varm och den var trygg. Efter ett tag blev det min vardag att må dåligt, det var det enda jag visste hur man gjorde. Det var tryggt att sitta där hemma och gråta. Det var lättare så, lättare än att ändra.

Det är mycket jag förstår nu när jag tittar tillbaka på hur jag var. Jag minns att jag var rädd, rädd för att andra inte skulle tycka att jag hade rätt att vara ledsen, för det fanns ju så många som hade det värre än jag. Det jag inte förstod var att alla har rätt att vara ledsna och det finns inga kriterier över vad man får och inte får vara ledsen över. För det är min verklighet, det är min vardag, det är mina känslor. Ingen annan kan bestämma över dem.

Min depression förstörde inte bara mitt självförtroende och min vardag, den förstörde mitt sociala liv, min relation till min familj, och min syn på livet. Studierna blev påverkade, relationer till pojkvänner och vänner blev ansträngda och min relation till mig själv var självdestruktiv och ohälsosam. Många försökte få mig att skaffa hjälp och ibland försökte jag, men det rann alltid ut i sanden, var jobbigare än vad jag trodde eller fungerade helt enkelt inte. Det kändes inte som om någon någonsin skulle förstå mig.

Jag har aldrig riktigt haft tur med psykiatrin. När jag äntligen bestämde mig för att skaffa hjälp på riktigt, när jag insåg att jag inte behövde göra allting själv, så spenderade jag 6 månader med att bli skickad fram och tillbaka mellan olika typer av läkare och psykologer, som istället för att ge mig konkret hjälp hänvisade mig till någon annan. Det som tillslut hjälpte, det som ändrade hela mig, var att flytta till en annan stad och bli dumpad av min pojkvän. För plötsligt var jag där, själv (på riktigt den här gången), och jag hade två val: bryt ihop eller kör. Jag valde att köra. Jag tog av mig offerkoftan, jag tog tag i relationer, jag tog tag i min vardag. Jag bestämde mig att jag aldrig mer skulle tycka synd om mig själv.

Jag började använda mig av en av de få sakerna jag tog med mig från mina besök hos psykologer – problemlösning. Jag började med att identifiera vad problemet var. Vad var det som fick mig att må så dåligt? Det behövde inte vara en sak, det kunde vara en kombination av flera saker som tillsammans fick bägaren att rinna över. Sedan började jag leta efter lösningar. Alla lösningar som fanns, bra och dåliga. Vilken var den bästa lösningen? Vad är det som kan komma att hindra mig från att genomföra den lösningen och hur kan det i sin tur lösas? Efter att jag urskilt dessa var det bara att köra igång. Fungerade det inte backade jag några steg och letade efter ett nytt tillvägagångssätt. Och så höll jag på; tre steg fram, två steg bak. Men jag kom alltid framåt.

Jag tog tag i taktpinnen och jag tog kontroll över mitt liv. Jag slutade vänta på att det jobbiga skulle lätta och började istället, av egen kraft, lyfta bort det från mina axlar. Jag slutade vänta på att motivationen magiskt skulle dyka upp och skapade min egen motivation genom att börja göra. Jag började med små saker; bädda sängen, diska direkt efter maten, läsa ett kapitel i kursboken. Varje liten sak gjorde mig stolt.

Successivt ökade dessa små handlingar i storlek. Ett träningspass, städade rummet, gick ut med vänner trots att jag egentligen inte hade lust. Men det viktigaste av allt var att jag ibland gav mig själv en dag. Bara en dag, där jag kunde göra ingenting. Jag kunde vara ledsen, jag kunde skita i att kläderna skapade högar på golvet och spenderade hela dagen under täcket. En dag, sen är det bara att ta sig upp igen. Denna dag är viktig, för ingen kan vara på topp hela tiden.

Jag var trött på att må dåligt. Jag var trött på att vänta på att något skulle bli annorlunda. Jag var trött på att vara offer. Jag bestämde mig för att jag skulle förändras, för min skull, för att livet är så mycket mer. Det finns så mycket mer där ute och jag var inte nöjd med det jag var. Det var inte lätt men allting börjar hos en själv. När jag väl bestämt mig kan jag göra vad jag vill. Jag är inte bara min sämsta sida. Förut var jag en ledsen tjej som ibland var glad, men nu är jag en glad tjej som ibland är ledsen.

#sjuktvanligt: Att bryta ihop regelbundet och välplanerat

16 april, 2018, 10:29 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att ha ett sammanbrott innebär då ungefär en mini-variant av att gå in i väggen. Att man släpper ut allt som man har inom sig, gråter, kanske kastar något i ilska eller frustation, sedan lägga sig och vila ikapp. Gärna med en hund och några katter i sängen.

Anledningarna till sammanbrotten kan variera i hög grad, men i slutändan handlar det om att man har varit stark för länge. Kanske har man haft en stressig period, gått igenom många förändringar senaste tiden… ibland kan det ju också kännas som att det kommer helt opåkallat från ingenstans. Säkert har det alltid någon slags botten även om det kan vara svårt att hitta källan. Kanske är det något flera år gammalt som bubblar upp?

Det råder i alla fall konsensus i min umgängeskrets att det är hälsosamt, det vidhåller jag nu också. Alternativet är väl att samla på sig allt och så småningom gå in i väggen på riktigt, det är ju så tidskrävande och omständigt. Antagligen otroligt obehagligt. Det önskar inte någon. Antar att det finns folk som aldrig släpper ut sina känslor alls på det sättet, det kan jag inte riktigt sätta mig in i och känner inte att jag har rätt att uttala mig särskilt mycket i ämnet…

När det gäller mina sammanbrott sker de väl med lite olika tidsintervaller, beror väl på vad som händer i livet. I regel skulle jag säga att det händer var tredje månad ungefär och pågår i 30 min till max 8 timmar. Jag känner mig själv ganska väl på det sättet och närmar mig ämnet på ett väldigt teoretiskt plan. Jag har fungerat på det här sättet så länge jag kan minnas egentligen, även om jag nu förstår mer av vad som händer med mig än när jag var barn. Ibland känner jag att får, vad det kan kännas som kommer från ingenstans, lite mini-hjärtklappning och att jag bara andas halvdant. Liksom drar luften halva vägen ned i lungorna. Då vet jag att det är på väg. Ibland glömmer jag bort vad det handlar om och kan förlora mig smått i den känslan och undra vad det är som händer, oftast kommer jag på; justfan, det var ett tag sedan jag bröt ihop nu. Oftast kan jag dock ha framförhållning, vilket är bra för att vardagen inte ska ta skada. Kan känna att det inom överskådlig framtid kommer att spricka. Då måste jag hitta en lucka i vardagen. Då är det dags. Maskineriet behöver rebootas, hårddisken är full och måste rensas, sedan måste jag starta om. Det är väl inget konstigt med det?

Men själva planeringen tycker jag är lite märklig. Rationaliteten är också lite konstig. Varför ska jag alltid vara så praktisk? Jag planerar in ett sammanbrott då jag vet att jag har tid med det. Känner jag för att kasta saker i frustration väljer jag en kudde som jag inte är rädd om och ser mig om för att undersöka i vilken vägg jag kan drämma den i utan att göra skada på någon inredningsdetalj i hemmet. Bra. Eller? Ibland kan jag ogilla att jag är så rationell. Tror att det är svårt att vara arg på mig av samma anledning, för att jag alltid har svar på tal och kan försvara saker jag har sagt, eller lägger mig direkt platt när jag inser att jag gjort fel eller sagt något dumt till någon. Kan knappt minnas att jag på riktigt bråkat med någon någonsin. Höja rösten och sånt. Även de få gånger det hänt är även det genomtänkt och planerat. Jag borde markera att jag verkligen tycker detta är viktigt, jag tar och smäller i dörren här så man förstår att jag är arg. Det är som om jag har studerat mänskligt beteende i teorin och faktacheckar inombords om det är legitimt att bli förbannad eller inte. Efter att ha funderat tar jag ett aktivt beslut om hur jag ska känna.

Jag tror att det är bra att tänka igenom vad det är man känner och vad det kommer ifrån. Ibland kan jag dock undra om det där är normalt att göra det i såpass stor utsträckning. Tänka först och känna sen. Framförallt om det är hälsosamt? Antar att huvudsaken är att man mår bra och det gör jag ju. Det kräver närmare analys.

Under temaveckan #sjuktvanligt publicerar Lösnummer innehåll relaterat till psykisk ohälsa för att bryta tabun. Skicka in dina egna upplevelser, tankar eller känslor till hej@losnummer.se! 

Krönika: Jenniina Martikainen: “Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att se inkommande trafik från bakom hörnet på dagiset, vilket jag vet om. För ett knappt halvår sedan kom jag cyklandes mot gatan i hög fart och struntade i att bromsa in för att försäkra mig om att det var fritt fram att korsa. ”Kommer det en bil, så kommer det en bil”, tänkte jag. Den tanken var bara en droppe i den flodvåg av skadliga, förlamande och panikframkallande känslor som länge härjat inom mig, och som jag nu var skrämmande nära att drunkna i på riktigt.

Det kom ingen bil. Inte den här gången, och inte gångerna efter heller. Inte en enda gång kände jag lättnad över att ha kommit hem hel. Det blöta, tunga täcket av ångest och självtvivel som fick hela mitt väsen att värka så hade tagit över hela min tillvaro. ”Jag klarar inte av det här”, ”Tänk att få upphöra”, ”Jag vill inte leva” – tankarna eskalerade. Den som skrämde mig allra mest kom när jag byggde legotorn med min två-åriga systerson i knät. ”Det här är kanske sista gången jag får se dig”, viskade jag i mitt huvud till den person som jag älskar på ett sätt jag två år tidigare inte visste var möjligt.

Så långt fick det gå innan jag vågade. Med hjälp och uppmuntran från vänner fick jag till slut samtalsstöd. Stora förändringar i kombination med kontinuerligt hög stress och, till råga på allt, det enormt skadliga sättet att basera hela sitt människovärde på prestationer. Dessa faktorer hade byggt upp den där ökända väggen som jag nu hade traskat rakt in i. När samtalsstödet inte längre räckte till och den akuta paniken slog ned mig hyperventilerande på golvet än en gång tog jag till min stora förvåning nästa ostadiga steg.

Efter det svåraste samtalet jag hittills ringt satt jag gråtande i ett undersökningsrum på vårdcentralen och läste upp ett klotter av ord som skulle beskriva hur mitt liv sett ut den senaste tiden. ”Tror hon på det här?”, ”Jag är väl inte alls sjuk”, ”Vem försöker jag lura?”, tänkte jag. Men mina tankar motbevisades då jag lämnade mottagningen med ett recept och en telefontid inbokad till två veckor senare.

För tre veckor sedan hämtade jag ut sista förpackningen antidepressiva som jag får med receptet som läkaren jag fick träffa akut i november skrev ut. Milt sagt ser min vardag väldigt annorlunda ut idag. Jag är på många sätt förändrad efter utmattningen. Mitt minne svajar, den fysiska orken är inte riktigt där än och emellanåt har jag förbaskat svårt att fokusera och prioritera. Men jag har successivt accepterat det, och slutat be om ursäkt. Jag lever igen, och inte mot min vilja.

Att möta sig själv och sina orimligt höga förväntningar någonstans halvvägs har varit min absolut största utmaning. ”Inget i naturen blommar året runt, var snäll mot dig själv”, och andra quotes man hittar på Pinterest och Instagram, ni vet. Det tog mig många år att sluta tolka mina känslor som svaghet. Att inse att jag aldrig skulle kräva av någon annan allt det jag så länge krävt av mig själv.

Kanske svamlar jag, kanske blev detta långt. Men det är okej. Det jag vill få fram är att det alltid lönar sig att våga ta emot hjälp. Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam.