Archive for the ‘Krönika’ Category

Krönika: Tack för mig, Lösnummer!

1 juni, 2021, 11:03 Krönika, Lämna en kommentar

För fem år sedan satt jag nervös med en nyskriven krönika som jag ville skicka till Lösnummer. Det tog ett tag men till slut skickade jag in den med något ursäktande meddelande där jag ville betona att den kanske inte var tillräckligt bra och att det inte gjorde något om den inte publiceras. Lösnummer publicerade den och jag ville skriva fler och fler krönikor. Jag skickade in fler och mina medskickade ursäktande meddelanden blev kortare.

Där mitt i tentaångest och tråkig kurslitteratur fick jag ett fritt rum att uttrycka mig i. Ett utrymme där varken källhänvisning eller vetenskapliga begrepp varit obligatoriska. Under fem år har jag fått skriva krönikor för Lösnummer och det är mycket man hinner med då. Jag har hunnit flytta sex gånger, skaffa tre katter, köpa en bil, hoppa av sjuksköterskeprogrammet och påbörja en ny utbildning. Små glimtar av livet som finns bevarat i form av krönikor som jag kan gå tillbaka till och läsa. En digital minnesgång att gå i tack vare att Lösnummer tagit emot och publicerat mina krönikor.

Om ungefär en vecka tar jag min examen och eftersom min sista tid på Örebro universitet har präglats av en pandemi så har det varit extra tacksamt att ha Lösnummer där. En fin gemenskap vid varje redaktionsmöte på tisdagar 16:15 via Zoom, en bit av studentlivet trots att det är i videoformat.

Nu fem år senare sitter jag nervös och försöker få ner en sista krönika för Lösnummer. Ett hejdå, ett tack, en sista fanfar. Det känns märkligt tomt och svårt att få ner orden. Hur ska jag kunna beskriva fem år i en kort krönika? Hur ska jag kunna beskriva hur fint det har varit att få det här fria rummet som jag fick av Lösnummer under fem år?

Det får bli något så simpelt som ett tack. Tack för mig och tack för att jag fick vara en del av er, Lösnummer!

Krönika: Jag vill fan bara vara normal

23 mars, 2021, 15:03 #sjuktvanligt, Krönika, Lämna en kommentar

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och känslor. Trots att det är bra känslor och bra intryck blir det för mycket. Det slutar i att jag mår dåligt. Inget känns bra, hela världen faller på mig. Jag överanalyserar mig själv, andra och allt. Jag kommer in i hypomani och hela världen svävar framför mig. Jag kan allt, är så grym på det jag gör, köper massa saker och pratar pratar pratar men mest skriver skriver skriver jävlar vad jag skriver.

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Jag kommer aldrig ihåg att andra inte tänker som jag tänker, att andra inte fungerar som mig. Jag träffar någon för första gången men ser det som en självklarhet att vi ska vara vänner på riktigt efter två timmar. Jag förstår inte att andra behöver tid för att lära känna en person utan blir istället hysterisk. Hela världen faller på mig. Jag vill bli deras vän, vi har faktiskt träffats i två timmar nu varför vill du inte bli min vän, ingen tycker om mig, jag är lätt att tycka om, jag är svår att tycka om, ingen borde tycka om mig, ingen tycker väl om mig egentligen? Jag har så lätt för att prata, kan prata om allt efter fem minuter, jag vågar inte säga ett ord, är stum trots att jag så gärna vill lära känna den där personen. Jag är tråkigast i världen, inget speciellt alls, fan vad rolig jag är varför förstår inte fler hur rolig jag är och att jag är extraordinär? Jag kommer in i hypomani och blir kompis med alla som jag ser.

Jag blir rastlös. Det kryper i hela kroppen. Allting måste hända på en gång DET MÅSTE SKE NU NEJ DET KAN FAKTISKT INTE VÄNTA. Kan allting snälla ta en paus, måste allt ske nu? Jag orkar inte, jag måste få vila. Jag behöver absolut ingen vila för jag har hela världen svävandes framför mig. Varför går allting så långsamt, varför händer ingenting? Jag skriker för att jag blir så frustrerad på min rastlöshet. Jag blir handlingsförlamad för att jag inte klarar av allt som händer och känns.

Jag blir tom. Ingenting känns. Det är helt tomt inombords. Jag är fylld av allt man kan känna. Jag vet inte vem jag är för jag är så många på samma gång. Varför är det alltid svart eller vitt? Allt eller inget. Hata eller älska. Aldrig kan jag få landa i mitten, kan jag snälla få landa i mitten? Jag landar i mitten och läget är ganska stabilt. Jag mår okej. Jag landar i mitten men jag vill inte vara i mitten, det är så tråkigt. Låt mig få känna hela känslohavet storma.

Tänk att få vara någon annan. Tänk att få vara någon bra. Tänk att få vara någon annan än jag. Tänk att få byta bort sin uppfuckade borderline-hjärna till en normal hjärna. Jag vill fan bara vara normal.

Men ibland är det bra att vara jag. Ibland är jag glad över att vara jag.

Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat håll. Det spelar inte så stor roll vart jag är på väg eller var jag hamnar. Det viktiga är att det alltid händer något, att jag alltid är på väg någonstans. Att jag ständigt är i rörelse.

De värmländska skogarna susar förbi utanför fönstret. Det är mycket rådjur ståendes på den öppna marken där skogen för ett tillfälle tar uppehåll. Trots vackra vattendrag och solnedgång så tänker jag på en annan utsikt. Jag tänker på hur utsikten ser ut när man åker över Gränna ner mot Jönköping. Stadens alla ljus speglar sig och glittrar i Vättern. Det är en av mina vackraste utsikter.

En av mina bästa kompisar ringde mig för en stund sedan och frågade om jag ville följa med till Åmål. Egentligen skulle jag skriva på en hemtenta men jag sa ja och det är därför jag nu sitter här bredvid honom. Bilen är trång och det är svårt att veta hur man ska sitta. Det finns inget utrymme att sträcka ut sig på. Den låter högt och ibland så hör vi inte vad vi säger till varandra. Sätena är så stumma att rumpan gör ont. Det är en Caddy från 80-talet så det är väl vad man får förvänta sig. Den går trögt i backarna och vi blir omkörda av eller hinner inte köra om lastbilar. Mörkret tätnar utanför och det är svårt att se de värmländska skogarna som susar förbi. Vättern ligger alltid spegelblank och går tydligt att se oavsett hur mörkt det är. Det är en utsikt som påminner om hemma trots att hemma är någon annanstans.

Vi kommer fram till Åmål. Fucking Åmål. Det verkar lika tråkigt som jag föreställt mig. Jag stiger ur bilen för att sträcka på benen och går en bit upp på gatan vi hamnat på. Försöker att se om det finns några vackra hus men fryser för mycket och går tillbaka till bilen. Min kompis lastar på och spänner fast de nyköpta fälgarna på Caddyns flak, betalar mannen framför den vita villan och startar motorn. Han ber mig att visa vägen till närmsta bensinmack och jag knappar in det på hans telefon. Vi är på väg tillbaka mot Örebro. Ständigt i rörelse.

Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course of the COVID-19 pandemic. I have learned what I value but also what I disvalue in the world around me: among societies and people. We now live in an era of questions – When will it end? Will it ever end? How do we know it is ending? There has hardly been a day that has gone by where the word ‘corona’ or ‘covid-19’ has not been mentioned by friends, family or media. It has also been rather rare to not bump into a Swede who has not started their sentences with ‘I dessa tider’.

By having relatives or friends in a different part of the world during times like these, I myself have relatives in a part of the world that does not have the same resources as Sweden do, and have therefore had a very different outlook on the pandemic. Their sentences started with something more drastic than ‘I dessa tider’.

If there is something the pandemic has brought to the people of 2020 then that is perspective. Perspective on life and how differently Sweden has handled the situation in comparison to most other countries. Where our government did not only not encourage us to stay at home, provided us students with an income during circumstances we would have not necessarily been provided, but also given us the possibilities to work and study from home. Meanwhile others in other parts of the world do not have that kind of support from their governments. Instead, they are not only forced to go to work but expected to deliver at work as before.

With the awareness of sounding a bit cliché, but not until a piece of you dies do you fully understand and value life again. I myself lost my grandfather during this turbulent time we are living in now, and it was not until that day that I could take a break from my life and see it from a bird perspective. I started asking myself questions I have not done in a long time, such as why I do what I do, where I want to be and who I want to become. Is what I am doing today going to take me to reach such goals? Or am I just wandering about?

Even though it may seem a bit odd and insensitive to mention, but I truly believe that the world needed a break – the world needed a pandemic, in order for us to truly live again.

Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men det är svårt. Så himla svårt. Det är som en förlorad kroppsdel, ett hål i mitten av min bröstkorg. Hur ska jag någonsin kunna fylla det hålet?

Jag saknar det så som jag aldrig har saknat förr. En saknad jag aldrig har känt innan. Kravallstaketet mot bröstkorgen och att med all sin kraft trycka emot kropparna bakom som försöker att tränga sig förbi och ta min plats. Att stå längst fram efter att ha köat hela dagen eller till och med ha övernattat utomhus i flera minusgrader. En siffra på handryggen som bevis på att man var en av de hundra första. Att stå framför scenen och vänta på att de ska komma ut. Att stå där och vara så nervös att det känns som att man ska både svimma och spy. Andetagen räcker inte till, jag hyperventilerar. Hela kroppen skakar, till och med tänderna och rumpan, och om 30 sekunder kommer de ut på scen.

De kommer ut på scen.

Jag saknar att stå där i publikhavet och vara så lycklig att jag inte kan hantera det. Så lycklig att det känns som att min kropp inte längre är min. Tänk att det är de som står där uppe på scenen. Det går inte att förstå, det är för stort för att ta in. Jag har längtat så länge, längtat hela livet efter det här ögonblicket. Jag skriker mig hes och gråter av lycka. Sminket rinner bort direkt; svarta ränder av kajal och mascara över kinderna. Det trycker på bakifrån och det är svårt att hålla kvar sig längst fram men jag klarar alltid av det. Benen är plötsligt stadiga och hjärtat levande som aldrig förr.

Allt har ett slut, även lycka. De går av scenen och lamporna i lokalen tänds. Jag saknar att tröstlöst gråta där framför den tomma scenen. Tårar av lycka men också av tomhet. Efter varje konsert grät jag så mycket att jag blev helt matt i flera timmar efteråt. Jag saknar tomheten som den var förr, när jag visste att det alltid skulle bli en ny konsert. Nu bär jag på denna tomhet ständigt. Det blir ingen ny turné. Aldrig igen ska jag få övernatta utomhus, ha en siffra på handryggen, känna tänderna och rumpan skaka av nervositet innan de går ut på scen eller gråta mig utmattad efteråt. Aldrig mer.

Jag har försökt att sätta ord på känslan av hur det var, men det är svårt. Så jävla svårt. Det är svårt att få ner hur starka känslor det var. Som tur är så lever de kvar i mig för alltid. Då som nu för alltid.

Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande kraft. Det vi för bara ett par månader sedan inte trodde var möjligt är nu ett faktum. Vi är mitt inne i en andra våg och fler än 6000 människor har dött. Som ett resultat av krisen lever många av oss i en ofrivillig social isolering. Det finns inget vaccin mot ensamhet men att visa vår omtanke och medkänsla med de som kämpar med sig själva och livet är en julklapp som kan rädda liv.

Enligt siffror från Socialstyrelsen finns än så länge inga statistiska belägg för att pandemin hittills har inneburit att fler tagit sina liv. Samtidigt begås många självmord under just jul och nyår. Nu gäller det att hålla i och att vi tar hand om varandra i krisen. Vi vet att krisens konsekvenser i termer av närståendes dödsfall, arbetslöshet, ekonomisk osäkerhet och ofrivillig social isolering är riskfaktorer för psykisk ohälsa och självmord i samhället. Vi vet också att de som hade en tuff situation innan krisen riskerar att bli ännu mer utsatta. Den stundande julen bör mana till eftertanke. Vem i din omgivning behöver en vänlig hälsning, din närvaro och omtanke just nu?

Vi människor är som bekant sociala varelser. Vi behöver tillhörighet och gemenskap. Behovet att ingå i en grupp är inpräglat i vårt DNA. Ensam är inte stark. Att bli utesluten från gruppen är istället en signal om att livet är hotat. Hela vårt biologiska system signalerar fara. Att vi tar hand om varandra och bjuder in till gemenskap är utifrån detta djupt rotade överlevnadssystem en livräddande handling. Faktum är att den bästa julklappen kan vara en minut av din tid. Hälsningen och omtanken ger tillhörighet och gemenskap och hjälper vårt biologiska system att signalera att faran om uteslutning är över. Det finns någon som ser mig, som undrar hur jag har det och som har tid att lyssna.

Vi vet att årets jul inte kommer att bli som vanligt. Det som tidigare har fungerat är i många fall inte möjligt denna jul. Det första vi alla ska göra nu är därför att förbereda oss. Det måste vi tala med varandra om. Här kommer några råd på vägen från Liria Ortiz som är psykolog och som är medlem i Suicide Zeros expertråd.

Till sist: ring din bror. Ring din granne. Ring den du tror mår dåligt. Det kan rädda liv.

Rickard Bracken, generalsekreterare Suicide Zero

Kerstin Gerdin Mann, volontär Suicide Zero, Örebro

Här kan du läsa om flera sätt som DU kan få hjälp på:
suicidezero.se/fa-hjalp

Illustration: Oskar Geijersson

Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25 ännu) så känns det som att jag och andra i min ålder nu (måste) börja bli vuxna. Folk omkring mig gifter sig, köper hus och skaffar barn. De blir vuxna och kan inte längre bli redlöst fulla mitt i veckan eftersom de inte är studenter eller enbart har ansvar över katter. De har en familj att komma hem till, en villa att renovera eller ett bröllop att planera. De tar examen och skaffar jobb medan jag brottas med känslan av att vilja hoppa av mitt program eftersom jag inte vågar ta examen och skaffa jobb, för det innebär att jag blir vuxen. Det där livet skrämmer mig så. Det gör mig rädd att växa upp.

Som tur är har ingen av mina vänner som jag umgås med skaffat barn, köpt hus eller gift sig än. Däremot så har jag vänner som flyttar ihop med sina partners i en gemensam lägenhet och även det gör mig lite förtvivlad. Kan det vara så att de snart skaffar barn? Jag vet att det är en egoistisk tanke men jag vill vara kvar i den relationen som vi har nu för alltid. Jag vill inte att mina vänner ska förändras och helt plötsligt ha ett ansvar som gör att vår tillvaro måste formas om. Det är en nästan svindlande tanke och egoismen i dessa känslor gör mig ibland illamående. Varför ska min rädsla gå före deras framtidsdrömmar? Kan jag inte istället bli glad och längta för deras skull? Deras liv kan inte stoppas för att jag inte vill leva ett sådant liv. Jag vill fortsätta att vara i unga 20-årsåldern med bara katter som ansvar i en etta på Väster där folk dödar varandra med kniv och där man kan bli redlöst full mitt i veckan för man är student. Jag vill inte växa upp. Att bli vuxen gör mig så jävla rädd.

Men förhoppningsvis tar det några år till innan mina vänner som jag umgås med växer upp ordentligt.

Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39

Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har varit fullt av händelser och saker har gått så fort men ändå så långsamt. Hur kan jag inte ha något att skriva om?

Utanför fönstret klär hösten av sig medan vi människor klär på oss. Jag saknar Island. Luften, bergen, husen – fan vad jag älskar husen på Island – och språket. Jag borde hålla igång den lilla isländska som jag hann lära mig på kursen jag läste för två år sedan. Varför pluggar jag varken isländska eller ryska? Böckerna ligger ju i skrivbordslådan. Varför skriver jag inte på mina bokmanus? Både språk och att skriva är ju det jag älskar och vill göra. Varför hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet, tack och lov att jag hoppade av sjuksköterska, varför pluggar jag inte kreativt skrivande, litteraturvetenskap eller språk som jag vill mest av allt? Varför slösar jag så mycket tid på onödiga saker istället för att göra det jag vill? Varför tar jag inte tag i saker? Varför är jag så miss…

Varför i helvete har jag tre katter? Det är ju aldrig en lugn stund. Jag skulle aldrig vilja vara utan mina tre katter. Jag älskar ju dem så att hjärtat nästan värker.

Varför lyckas jag inte skriva något bättre än det här?

16:48

Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång, så där så att det blir fult och barnsligt. Blir för arg av fel anledningar och är för krävande – jag kanske blir jobbig att vara omkring. Skrattar nog ofta för högt och för mycket, så där så att alla bara längtar tills jag blir tyst. Ett fult skratt som inte kan kontrolleras utan bara väller ut ur munnen. Jag kanske skriker och pratar för ofta, för mycket, är för ärlig och öppen. Pratar så mycket att man slutar lyssna för det mesta jag säger är ändå ointressant eller så har jag sagt det förut. Rättar andras grammatiska fel så mycket att jag bara blir jobbig att göra skolarbeten med eller vara vän med.

Jag kanske är för naiv ibland, inte så där att det blir gulligt utan bara patetiskt. Eller så kanske jag är jobbig för att jag är så pessimistisk hela tiden och inte tror att någonting kommer att lösa sig. Människor kanske tänker att jag stör eller är jobbig när jag springer runt och pratar med alla jag ser när jag är full. Kanske skrattar människor åt mig när jag kör bil och skriker med till musiken som spelas på högsta volym, så högt att det säkert hörs ut. Kanske tycker andra att jag är larvig som sitter och skriver dikter istället för att kolla på serier när jag kommer hem.

Min släkt kanske är besviken på mig för att jag inte vill det som de flesta andra vill; skaffa barn, jobba med något vettigt, köpa hus, flytta tillbaka till min hemort. Min pojkvän kanske blir ledsen för att jag inte vill bo ihop med honom eller för att jag uttrycker min kärlek genom att reta honom. Om de som bor mittemot mig ser mig från fönstret kanske de hånar mig när jag dansar omkring i min lägenhet och sjunger med i låtarna som spelas även hemma på högsta volym. Det kanske inte är charmigt att jag sover med Nalle Puh varje natt eller att jag måste prata med varenda katt jag möter på gatan. Jag kanske faktiskt är jättetråkig och inte alls någon speciell som man lägger märke till. Jag kanske inte är så vild som jag känner mig, kanske inte är fylld av färger eller glitter i mitt blod, utan kanske alltid är så grå, genomskinlig och kall som jag ibland känner mig.

Jag kanske tror för mycket om mig själv och har för höga drömmar – men allt detta är ju jag. Och min själ är inte till för att tämjas, bara till för att hållas ibland.

Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no need for using homing pigeons, we can directly ‘Facetime’ with our family and friends!”.

That is fair enough. The 21st century might have brought a lot of bad sides, but one definitely good invention has been telecommunication, internet, social media and so on – when it comes to keeping in touch with our close family and friends while we are away.

To be honest, I might never have gone abroad for one year if this did not exist. Being able to hear the voice or even see your family and friends can help reduce the distance between you and them. It is always nice to chit chat as often and as long as one wants.

However, I still think that communicating through letters is a good thing, and can complete in a way the relationship that we maintain with people from home. I for example write letters to my close family and friends, maybe once a month, and I can tell that waiting for a letter back is way more exciting than waiting for someone to reply on my last 4-words-text on WhatsApp.

I am not saying that we all should only communicate through letters like the old times, but this is an alternative way of keeping in touch with our family and friends. A letter is tangible, concrete. It takes much more effort to hand write your thoughts, organise them. Besides, you and your penfriend(s) can keep a trace of your epistolary relation during your exchange semester or year.

In the end, it is up to you to communicate the way you want with your family and friends. After all, this article is in a broader sense emphasizing on the importance of keeping good contact with the persons that we love! No matter how you do it – I recommend you to take a piece of paper and a pen, and try to write some kind words and describe how incredible your experience in Örebro is!

For some more practical information, you can buy stamps at Pressbyrån and send your letters just behind it in the yellow post office box! Price for Europe is 22 kr (February 2020).