Bild: Press

Livet har återgått till det vanliga i den numera tysta småstaden Woodsboro. Tiden har ”läkt” alla sår och för den nya generationens ungdomar har otäckheterna växt till något spännande. ”En generations mardröm är en annan generations skämt”, säger den ärrade poliskommisarien Dewey Riley uppgivet, samtidigt som de något morbida festligheterna kring ”tioårsjubileet” av The Woodsboro Murders intagit sin självklara plats i almanackan. Sidney Prescott, den ständiga överlevaren, är aktuell med sin självbiografi, där hon behandlar både sig själv och de hemskheter som staden varit med om. Men som alla skräckentusiaster vet – återförenande högtidligheter såsom dessa kan ju omöjligt hålla ulven borta, än mindre den blodtörstiga Ghostface. Naturligtvis känner han sig nödgad att agera hedersgäst och svinga klingan vidare. Nu har dessutom reglerna förändras, och om man inte känner till de nya stadgarna så är det hög tid att lära sig.

Om vi bortser från Scream 3, och litegran från Scream 2 också, så har åtminstone Scream 1 en given plats i skräckfilmshistorien. Med sin smarta metahumor och intertextuella tendenser fungerade den första filmen som en slags krönika över den filmhistoriska skräcken, i synnerhet slasherfilmen.

Wes Craven presenterade ett koncept som dekonstruerade skräckgenren i sina beståndsdelar och som genom det lekte med det uppenbara att det (mer eller mindre) faktiskt finns ”regler”. Säg aldrig ”I’ll be right back” och vänta för guds skull med sexdebuten, annars är vinddraget mellan ditt hjärta och en sylvass slaktkniv det sista som du kommer höra. Det faktum att det nu har gått ett antal år sedan Scream 3 rullade sina eftertexter understryker ju det faktum att genren har moderniserats, förändrats och bakats om. Därigenom tycker jag att Scream 4 berättigar sin plats bland bioutbudet. Det är dags att revidera skräckgenren, och vem annan än Wes Craven.

Det finns emellertid ett väldigt stort problem över den här filmiska uppdateringen. När filmmakarna nu gör anspråk på att sätta sin biopublik i 2000-talets skräckskola så uppdagas ett smärre pedagogiskt bekymmer. Nämligen det att hela idén mutuleras eftersom filmmakarna helt öppet inte har en aning om hur det nya receptet faktiskt ser ut. Att hävda sin genremässiga spetskompetens med repliken att ”det oväntade är den nya klyschan” känns väl sissodär trovärdigt. Det känns snarare som ett något mer garderat sätt att säga att ”vi vet faktiskt inte”. Å ena sidan så kan man ju betrakta det som en väldigt bra facit för de gågna årens skräckproduktioner, men å andra sidan så faller ju hela Screamkonceptet på sin egen gimmick.

Nåja, Scream 4 är till trots inte helt poänglös. Jag vet inte om det är nödvändigt att ens understryka, men att inte förvänta sig handlingsmässig briljans eller djuplodande karaktärsutveckling (trots fyra filmer) känns väl någonstans som en naturlig självklarhet. Scream handlar inte om det. Däremot så lyckas man under givna perioder ändå anspela på den här nya skräckregeln att oberäkneligheten är den nya klyschan, även om det är vanskligt att bygga en hel film på det.

Särskilt scenen mellan de två vakthavande poliserna som tjänstgör under ett olyckligt nattpass lockar till både skratt och hoppa-till-moment. Vidare bör man understryka slutet också, där Craven obestridligt slår huvudet på spiken och faktiskt når upp till den ambitionsmässiga nyansering och modernisering som han annars helhetsmässigt inte ror i hamn.

Scream 4 är inte en dålig film, den har sina poänger och fyller en funktion. Däremot fullföljer den inte sitt eget koncept, helheten känns intetsägande och kompetensen kring den egna genren känns betydligt trubbigare än sist. Dessutom kan jag tycka att man i sedvanlig uppföljartradtion har försökt lite för mycket. Viljan finns men kanske har man blivit lite fartblind. Metahumorn håller sig med svårighet på banan, och rör sig stundtals mot spooffacket. Emellanåt känns det som att Scream parat sig med sitt parodiska syskon, det vill säga Scary Movie-filmerna. Resultatet blir smått incestiöst och svårplacerat. Inte helt hundra helt enkelt.

Craven överglänser både Scream 2 och 3 med Scream 4, men når aldrig upp till ettans briljans, även om han stundtals snuddar vid den. Jag hoppas att man inte river flera Screamproduktioner efter den här, vilket rykten tydligen gör gällande att man ska. Det fanns utrymme för en fjärde film, men om nya konstellationer ska få vara med så ska det vara sjuhelsikes bra idéer i såna fall.

Regi: Wes Craven

Genre: Skräck

Speltid: 111 min

Skådespelare: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Premiär: 2011-04-15

Bild: Press

Ritualen faller nämligen redan i den inledande halvtimmen. Filmens förvirrade protagonist, den motvilligt prästinvigde Michael Kovak, är en plågsamt omotiverad karaktär vars plats i den här berättelsen saknar både logik och relevans. Han tror inte på Gud så därför inleder han präststudier, han tror inte på Djävulen så därför åker han till Rom för att studera exorcism. Filmen kretsar därefter kring Kovaks möte med den okonventionelle exorcisten Father Lucas Trevant, vars huvudsakliga uppgift är att övertyga vederbörande om att Hin Håle är en högst verklig företeelse.

Det vilar emellertid ett stort problem över Kovaks person, nämligen den att han initialt aldrig har velat bli präst egentligen. Bättre hade varit att måla upp en plågad agnostiker, en tvivlare, vilket kanske är meningen, men som man i så fall har misslyckas med. Kovak vill inte, och ännu värre, han är ointresserad, och då blir det genast väldigt svårt att köpa i princip allt som händer i de två efterföljande tredjedelarna. Det haglar överlag dramaturgiska frågetecken genom hela filmen, allt från suggestiva och slarvigt underbyggda flashbacks till allmän karaktärsmässig inkonsekvens. Anthony Hopkins briljanta skådespel lyfter filmen stundtals med även hans Father Lucas tappar balansen ibland.  

Vad Ritualen vill är att belysa den moderna exorcismens offer och aktörer, de som utövar den uråldriga ritualen och de som säger sig vara besatta av onda andar. Bra så, men man når inte fram där heller. Vad Ritualen lyckas med är att vara genremässigt onyanserad och tröttsamt hollywoodskadad, vilket per automatik totalraserar den initiala ambitionen. Visserligen har man exkluderat snurrande huvuden och gröna kaskadspyor vilket känns både uppfriskande och tacksamt, men det utesluter tyvärr inte att Håfström likväl använder sig av en hel del schabloner. Hela slutscenen är till exempel en ordentligt ”hollywoodifierad” variant av massa andra föregångare, knappast unik vare sig manusmässigt eller i uttryck.

Rysare med religiösa förtecken brukar annars kunna bli otäcka ganska ansträngningslöst just för att det vilar något väldigt apokalyptiskt och obekvämt bekant över dem. Kanske är det för att kristendomen, eller åtminstone den institutionaliserade kyrkan, har hårdlanserat helvetet och demoner i hundratals år som gör att biblisk skräck per automatik blir lite extra obehaglig.

Ritualen har sina otäcka partier men blir trots det skräckbibliska formatet aldrig riktigt skrämmande. Då har föregångare som exempelvis Scott Derricksons Besatt eller Hans-Christian Schmids tyska Requiem lyckats bättre, där man dissekerar begreppet exorcism genom att mer ingående ställa agnosticism och religion emot varandra. Men Ritualen kommer aldrig så långt, man närmar sig mer traditionell hollywoodskräck snarare än den rationaliserade (nåja) förlaga som filmen bygger på, d.v.s. Matt Baglios journalistiska The Rite.

Ritualen är helhetsmässigt ojämn och väger tyvärr alldeles för mycket åt fel håll. Det efterlämnar en besviken insikt, det här blev inte en utav 2011 års otäckaste filmer.

Titel: ”Ritualen”

Kategori: Skräck

Regi: Mikael Håfström

Medverkande: Anthony Hopkins, Colin O’Donoghue, Alice Braga m.fl.

Längd: 1 tim 54 min. Från 15 år

Foto: Press

Livet efter detta börjar med Sydostasien och den tsunamikatastrof som drabbade turister och invånare på annandagen 2004. Den franska tv-journalisten Marie drunknar nästan i det översköljande kaoset men återvänder mirakulöst till livet. På andra sidan jordklotet förlorar skolpojken Marcus sin tvillingbror i en tragisk bilolycka på London gator, och lämnas därefter ensam kvar med en nerknarkad socialmamma.

Filmens tredje huvudkaraktär visar upp George, en ensam fabriksarbetare med en fantastisk gåva, eller förbannelse, som han själv kallar det. Han är ett medium, något som han tidigare praktiserat men som han nu, utan framgång, försöker fly ifrån.

Jag trodde i ett sentimentalt ögonblick att detta blir Clint Eastwoods sista film – en insiktsfull och vacker avslutning på en fantastik filmkarriär. Kameran sveper i den stillsamma slutscenen snett upp mot höger i ett stigande fågelperspektiv och lämnar två stycken figurer ensamma tillsammans på ett anonymt café.

Sedan såg jag på IMDB att den ålderstigne veteranen i skrivande stund håller på med ett verklighetsbaserat epos om J. Edgar Hoover. Clintan fortsätter alltså, rakt in i kaklet, men han har helt uppenbart börjat fundera på döden. Och med tanke på hans 81 fårade solvarv så känns den företeelsen i sig själv väldigt gripande.

Ett problem, i det här fallet, är Clintans på senare år lugna berättarteknik, det långsamma och eftertänksamma. Det är ett stilgrepp som jag har uppskattat i många av hans senare filmer, exempelvis Gran Torino och Million Dollar Baby.

Dessvärre lider Livet efter detta av alldeles för stillsamma passager där det insiktsfullt kvardröjande förvandlas till det försåtligt sömniga. Bryce Dallas Howard må vara en begåvad skådespelare men hennes roll som den kontaktsökande Melanie känns bara lång och utdragen, nästan överflödig. Matt Damons ofrivilliga medium, hans predikament och egna kontaktsökande är förståeligt ändå, Dallas Howards karaktär behövs inte.

Helhetsmässigt är Livet efter detta absolut inget lågvattenmärke, men Eastwood kan bra mycket bättre än såhär. Bäst är bröderna McLaren i sina respektive roller. Där apteras det tårkanaler big time. Den våldsamma inledningsscenen understryker jag också, den är lika välgjord som den är hemsk.

Regi: Clint Eastwood

Genre: Drama

Speltid: 129 min

Skådespelare: Matt Damon, Cécile De France, Frankie McLaren, George McLaren

Premiärdatum: 2011-02-11

Foto: Press

Johnny Marco (Dorff) är en filmstjärna. Han har pengar, kör Ferrari och karriären skjuter i höjden. Trots det så finner han sig själv vara på villovägar från sitt eftersökta välbefinnande. Sprickor i kulissen avslöjar ensamma hotellkvällar, flyktiga kärleksrelationer och ett jädrans cigarettrökande. Tristess, leda och tomhet summerar det hela, vilket lämnar oss med slutsatsen att Marco inte mår så bra. När hans 11-åriga dotter överraskar honom med en längre visit är den livsmässiga övervärderingen ett faktum. Förändringens vindar börjar stillsamt blåsa.

I grund och botten så är Somewhere och Lost In Translation same/same. Vi presenteras för en trasig själ, i det här fallet en filmstjärna, på emotionell drift, som finner klarsynthet och frälsning hos en förbipasserande ängel. Lite grovskuret kanske, men typ. I Lost In Translation hade vi den förbisedda flickvännen som lyfter den avdankade TV-stjärnan, i Somewhere den vilsna filmstjärnan som finner rätt stig via en ensam dotter. Jag ser inget fel i det egentligen, förutom att temat känns gjort.

Jag tycker inte att man ska förväxla ett annorlunda upplägg med en självklar fördjupning av en diskussion. Det skulle ungefär vara som att hävda att det är stor skillnad på en hjärtformad pepparkaka kontra en stjärnformad pepparkaka. Det är gott, men inte särskilt överraskande om man ätit pepparkakor förut. Missförstå mig inte (trots jämförelsen av Coppola med pepparkakor), det är fortfarande en lysande film.

Kameran betraktar en tomögd Dorf i långa, kvardröjande tagningar, som genialiskt nog inte säger någonting om ingenting, d.v.s. Marco. Återkommande hat-sms från bittra one-night-stands avlöser varandra samtidigt som kväll efter kväll avslutas med tragekomiska callgirls. Det visar inte bara på ett ohämmat hedonistiskt leverne med ytlig dekadens som tafatt försöker plåstra om ett sårat inre – här snackar vi seriös limbo också. Elle Fannings bräckliga 11-åring i kontrast mot Dorffs lika bräckliga vrak blir sedermera, sakta, en både gripande och förlösande vändpunkt. En vändpunkt som lyser absolut starkast mellan de små och stora ögonblicken. Nånstans där…

Regi: Sofia Coppola

Genre: Drama

Speltid: 98 min

Skådespelare: Steven Dorff, Elle Fanning m.fl.

Premiärdatum: 2010-10-22

Foto: Press

Martin, spelad av Bill Skarsgård, bor hemma med en gravt alkoholiserad pappa som slår både honom och hans kuvade mamma. Genom en vän får han möjligheten att sommarjobba på ett exklusivt värdshus ute i den stockholmska skärgården, vilket erbjuder ett behövligt avbrott från det eskalerande eländet. Han kommer till Sandhamn där han möter lyxkrögaren Gösta, vars bekantskap i underdrift erbjuder något utöver det vanliga. Snart befinner han sig i samröre med några utav östkustens snuvigaste snögubbar – Sandhamnsligan. Och då snackar vi inte snö…

Bara den välarbetade 70-talsnostalgin ror den här filmen i hamn en bra bit över godkänt, vars tidstypiska estetik påminner om den färgpalett som Moodysson hyllar i Tillsammans från 2000. Vidare så är det en film med flera fingertoppsslipade dimensioner som alla samverkar i ett symbiotiskt förhållande. Dels är det en film som understryker den inte alltid så problemfria nödvändigheten i att växa upp och konfrontera en värld som inte är särskilt enkel att tackla. Dels så är det just också en hyllning till en svunnen tid, där allt från musik, kläder och mentalitet bidrar till en 70-tals-pulserande helhet.

Sandhamnsligan var för den vetgirige den liga som förmodligen drog hem flest löpsedlar när det begav sig i mitten av 70-talet. Tillslaget mot Fleming Boman, som Dalles karaktär Gösta baserar sig på, och hans organisation är den största sprängningen av en narkotikaliga i svensk kriminalhistoria. Som inbiten cineast inser man dock ganska snart att den filmiska skildringen med största sannolikhet förenklar den omfattande apparat som måste ha utgjort Sandhamnsligan.

Filmen handlar dock inte om Sandhamnsligan, det känns som att Holm understryker det. Filmen kretsar uteslutande kring Martin, hans resa från blåögd pojke till klarsynt yngre vuxen. Knarkhärvan är bara en intressant kuliss, som inte bara förstärker den himmelska blåögdheten som utgör Martin, utan som också tillför ett spänningsmoment.

Bill Skarsgård piskar för övrigt sina bröder vilken dag i veckan som helst. Det känns stundtals ganska svårt att värja sig mot hans sargade och ungdomligt godtrogne Martin. Grabbiga tårkanaler apteras, både av glädje och sorg. Stort plus till Dalle också, som är osedvanligt allvarlig snarare än sedvanligt rolig.

Regi: Hannes Holm

Genre: Drama

Speltid: 112 min

Skådespelare: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Amanda Ooms

Premiärdatum: 2010-10-15

Wall Street: Money Never Sleeps. Foto: Press

Precis utsläppt från fängelset finns det många punkter att beta av för Gekko, en gång i tiden Wall Streets vassaste börshaj. Han behöver för det första reparera relationen med sin dotter Winnie, som helt och hållet kapat banden med honom. Vidare så behöver han kapital för att komma på fötter igen.

Jake Moore, spelad av Shia LaBeouf, som har ett förhållande med Winnie, har också en del fetstilta saker att avverka på sin att-göra-lista. En personlig vendetta till exempel, mot den bankman som drev hans mentor i konkurs och därefter fick honom att begå självmord. Vägar korsas och i en värld där framgång stavas makt, inflytande och information är det upplagt för dubbelspel, svek och lögner.

Det är lätt att känna sig verbalt bortdribblad mellan alla fackmässiga finanstermer när man slår sig ner framför Wall Street. Man ska dock inte låta sig skrämmas för det, för egentligen är det inte så krångligt som det kanske kan låta. Den första filmen kastade sig in i hjärtat på en framväxande yuppiegeneration, medan uppföljaren aktualiserar den börskrasch som för några år sen skakade världen. Utöver det så handlar båda om precis samma sak, d.v.s. skrupulösa kostymnissar i en skrupulös bransch.

Man understryker idealismens död, girighetens existensberättigande, och det sammantaget är den plattform som både ettan och tvåan står på. På det sättet är uppföljaren mest en upprepning. Däremot är det synd att säga att filmen för den sakens skull inte är nyanserad. I bemärkelse av tidskapsel så når den i alla fall upp till att vara lite intressant och rolig. Det är kul när den fårade och väderbitne Gordon får tillbaka sin tegelsten till yuppienalle och möter en värld som blivit ännu mera galen.

Stone har i alla fall försökt skapa ett annorlunda Wall Street, vilket inte går helt förlorat när Gekko citatsprutande reflekterar mellan då –och nutid. Helhetsmässigt så försöker han dock för mycket. Han presenterar en hämndhistoria, ett relationsdrama, och en dysfunktionell fader-dotter-relation, vilket föranleder lite tre-filmer-i-en-syndrom, d.v.s. för mycket.

Stone är alltid Stone, men jag vet att han kan bättre.

Regi: Oliver Stone

Genre: Drama

Speltid: 133 min

Skådespelare: Michael Douglas, Shia LeBeouf m. fl.

Premiärdatum: 2010-09-24

Karaktärerna i Den Bärande Väggen går stundtals bananas. Foto: Press/Petter Koubek.

KULTUR. Viktiga val och ofrånkomliga beslut, det är väl något som känns bekant för de flesta. Örebro Länsteater och Dramatiska Institutet tar fasta på det och bjuder i och med Den Bärande Väggen på ordentligt farsartad beslutsångest, till hälften humorbelamrad, till hälften allvarstyngd. Visst handlar det om dagens hypade heminredningsprogram, men en bit in i dråpligheterna står det också klart att detta handlar precis lika mycket om vårt behov av den relationsmässiga ommöbleringen.

I en väldigt modern och minimalistiskt inredd tvåa bor paret Vanja och Abel. Hon arbetar med hudvård och han håller precis på att certifiera sig som livscoach. Tillvaron har för närvarande hamnat i ett ganska besvärligt stand-by-läge, Vanja vet inte vad hon vill och Abel har svårt att skilja på jobb och privatliv.
Nu börjar verkligheten hinna ikapp parterna och en bristningsgräns är nära. I en lägenhet där morgonrockarna går i samma mönster som tapeten är det inte bara inredningen som är beige och intetsägande. Även förhållandet börjar bli grått. Tills den dagen då färgklicken, i form av den framtidsvisionerande heminredaren Krister, kastas in i ekvationen. Förändringens vindar uppnår orkanstyrka, och plötsligt står hela situationen inför rejäl omstrukturering.

Den Bärande Väggen liknar knappast något annat som Länsteatern satt upp den senaste tiden. Den ter sig som något av ett unikum i teatersammanhang överhuvudtaget. Publiken bjuds på en hysterisk berg- och dalbanehistoria i en sorg- och skrattkarusell, en i sammanhanget direkt reaktion på alla maniska inredningsprogram med kreativt överdoserade designers.
Uppsättningen är dessutom en återspeglande karikatyr av vad det innebär att vara karriärsinriktad människa idag, där allting inte alltid är kompatibelt med ett liv i tvåsamhet. Det är utan tvekan en intressant kompott av ganska unika idéer som samarbetet mellan Örebro Länsteater och Dramatiska Institutet fört med sig. Till viss del i alla fall.

Foto: Press/Petter Koubek.

För mig blir det stundtals alldeles för hysteriskt, alldeles för urspårat och galet. Kanske handlar det om smått övertända premiärnerver, men ibland tenderar det hela att angränsa till överspel. Det skriks i munnen på varandra, och stunderna av total hysteri känns snäppet mer hysteriska än vad den aktuella situationen kanske kräver. Det blir jobbigt i längden. När en av karaktärerna försöker mörda en annan med en köksapparat tycker jag att galenskaperna kulminerar, då spårar det ut ordentligt.

Annars är det en trivsam föreställning, och såvida man inte är helt humorbefriad så skrattar man. När karaktärerna inte går fullkomligt bananas vill säga. Men när en utav karaktärerna reducerar en cirkelsåg i bröstet till något lika bagatelliserat som att krokslå en spik, då gapskrattar jag. Vidare så tycker jag att manuset stundtals bjuder på riktigt minnesvärda formuleringar. ”Jag vill inte ha en ironisk soffa!” och ”70-talet var ett skitigt årtionde” är bara några exempel. Humorn i textform är det inget fel på, det känns jämnt och balanserat, och ibland riktigt vasst.
När ridån slutligen går ner känns det som diskussionen genom föreställningen lämnat ett ganska brett utrymme för både tolkning och eftertanke, och det gillar jag. Möjligtvis fäller den hysteriska överkokningen krokben för budskapet ibland, men i slutändan så når ändå allting fram. Den Bärande Väggen känns aktuell och reflekterande, och understryker vikten av att faktiskt möblera om, både utåt och inåt. Det handlar inte bara om att gå omkring barfota i lägenheten och spåna efter innovativa inredningsmöjligheter, utan det handlar lika mycket om att inse nödvändigheten att ibland baka om sin egen inställning, riktning och person.

Allt detta, tillsammans med en stor skopa humor, och lika stor skopa svärta, gör Den bärande Väggen till mer en bara en hysterisk fars. Den är lika mycket ett kulturellt tidsdokument i flera tänkvärda dimensioner.

 Får man skriva så, eller säga så – är det ens okej att tycka så? Frågar jag mig. I nio fall av tio så är svaret förmodligen ett rungande ”nej”. Eller förlåt – ett rungande ”NEJ!”. För saken är den att genom bitande kyla som huvudsakligen råder i vårt avlånga land så har sommaren kvalat in sig själv som årstidsmässig frälsare – den har blivit helig.

Och heligheter behandlar man med respektfull vördnad. Sommaren välkomnas således med nära religiös hängivelse, och hedras med obrytbar dedikation. Så fort solens värmande strålar tittar fram bakom molnen och skingrar mörkret så trängs det huttrande folket längs landets alla husfasader. Det har alltid varit så – solen kommer alltid vara solen, så är det ju. Och om man, Gud förbjude, gör någonting som i sammanhanget liknar, ska vi kalla det årstidsblasfemi, då är man illa ute.

Skulle man göra nått avvikande, och av valfri anledning rata solsvärmeriet, då blir man obönhörligt jagad av solkrämsinsmorda bålbrännare. DET kan jag störa mig på – den där Vi hade i alla fall tur med vädret-stirriga blicken, eller den där Pappa Rudolf-stressiga rösten, som liksom vittnar om rekorderlig överdosering. Då har det gott för långt mina damer och herrar.  

 Å andra sidan – jag förstår att den svenska sommaren är helig, jag förstår entusiasmen, och framförallt den långa väntan på den sällsynta värmen. Vi bor i ett mörkt land, där huvuddelen av årets tolv månader omfamnas av kyla och vind – där solen förvisso lyser, men mestadels med sin frånvaro. Jag greppar att folk blir soltokiga och förslavar sig själva under det fina vädret – speciellt när sommaren gör sitt inträde ungefär lika snabbt som den gör sorti.

Sommaren ÄR helig, och framförallt nödvändig, MEN – lugna ner er. Förstör inte min sommar genom att med stirrig blick komma springande med grilltången varje helg, skrik inte på mig om jag faktiskt tittar på en film (till och med) när solen skiner, inse att en fika, eller en öl, på en uteservering duger gott – man behöver inte styra upp en parkpicknick jämt. ”Jaha, men då skiter vi i att ringa dig då”. Nej, vänta lite nu, det är inte så jag menar. Ring mig, hemskt gärna, men kan vi inte bara ta en promenad, ta en bärs på balkongen när solen är på väg ner – måste vi göra sommaren till en tre månader lång julafton, där allt som man enlighetsmässigt SKA göra, till varje knogblödande pris, absolut måste hinnas med, och helst göras om sjuhundraelva gånger.

Jag förordar istället horisontalläge och lugn, avslappnad djupandning. Så… smultron, jordgubbar, kubb, krocket, grillning, bad, utflykter, rosévin, midsommar, kräftor, parkhäng, festivaler, sommarstugor, öl, allsång på skansen, sommar med ernst, västkusten, östkusten, fiske, roadtrips, campingar, husvagnar, färska örter på balkongen, beachvolleyball, hängmattor och sena, ljusa kvällar. Jag säger det som så många redan sagt: det är inte kvantiteten, det är k-v-a-l-i-t-e-t-e-n. Andas…

KULTUR & NÖJE. Bilden av den upptagne professorn visar fördomsfullt upp en stadssilhuett av vertikala pappershögar på ett överbelamrat skrivbord. Hinner våra föreläsare egentligen läsa skönlitteratur? Lösnummer har pratat med fyra föreläsare inom fyra olika ämnen. Vem läser Barack Obama och vem gillar “balkongböcker”?

________________________________________________________________________________________

Anna Lindstöm, Professor i Svenska språket. Foto: Anders Björklund.

Vilken skönlitterär bok läser du för tillfället

– Hypnotisören av pseudonymen Lars Kepler. Egentligen borde jag istället läsa Kristin Lavransdotter som vi ska diskutera i min bokklubb,  men den läste jag som ung och jag har inte mäktad med att läsa om den nu.

Hur mycket icke jobbrelaterad läsning hinns med egentligen?
–  Jag tittar inte på TV så en bok i veckan hinner jag med för det mesta. Jag lyssnar även på ljudböcker via podcast. Just nu har jag laddat ner en inspelning av Pride and Prejudice av Jane Austen.

Genererade bokrean något klipp?
– Under valnötsträdet som är en kokbok av Anna och Fanny Bergenström, samt Den orolige mannen av Henning Mankell och den senare var ingen hit, väldigt seg faktiskt.

Någon favoritförfattare?
– Svenska favoriter är P-O Enqvist, Inger Alfvén, Torgny Lindgren, Göran Tunström och Selma Lagerlöf.

__________________________________________________________________________________________________
Någon favoritgenre?
– Är något bra så är det bra helt enkelt, oavsett genre. Men Willy Kyrklund är oundviklig (har bland annat skrivit Polyfem förvandlad, reds. anmärkning)

Sten Wistrand, Universitetslektor i Litteraturvetenskap. Foto: Anders Björlund.

Var och när läser du helst?
– På kvällen, i fåtöljen, gärna till musik och med en kaffemugg, och eventuellt något mer, inom räckhåll.

Vilken skönlitterär bok läser du för tillfället?
– Österrikaren Thomas Bernhards roman Gamla mästare, en furiös attack på konsten och staten, och på allt vad lärare heter. Dessutom Marina Tsvetajevas Med gröna ögon, dikter nyligen utgivna av ryskorienterade förlaget Akvilon som drivs av en före detta student vid Örebro universitet. Bara det är ju roligt. Dessutom är
Tsvetajeva en fruktansvärt bra poet.

Hur mycket icke jobbrelaterad läsning hinns med?
– Kort sagt för lite.
__________________________________________________________________________________________________________________

Roland Gustafson, Professor i Psykologi. Foto: Anders Bjröklund.

Vilken skönlitterär bok läser du för tillfället?
– Just nu läser jag Jill Tingsten Klackenbergs bok I skuggan av Tingsten. Mycket intressant läsning.

Hur mycket icke jobbrelaterad läsning hinns med egentligen?
– Jag försöker läsa lite varje dag och ungefär en bok i veckan eller så. Ibland mer ibland mindre beroende på vad livet i övrigt har att erbjuda. Jag förbereder alltid en hög med böcker som jag kallar “balkongböcker”. Det kan vara allt möjligt som jag tycker är intressant.

Någon favoritförfattare?
– En av mina stora favoriter är irländaren John Banville. En säker Nobelpriskandidat som jag ser det. Läs till exempel The Sea.

Genererade bokrean något klipp?
– Bokrean var lite tunn enligt min smak men jag hittade bland annat Klas Östergrens Orkanpartyt och Peter Bratts Med rent uppsåt. Två typiska balkongböcker alltså.

______________________________________________________________________________________________________
Vilken skönlitterär bok läser du för tillfället, Åsa?
– Barack Obama, Dreams From my Father. Siri Hustvedt, What I Loved och J.M.G. Le Clézios Afrikanen står på tur. Den sistnämnda har jag påbörjat och lagt ifrån mig, men den ligger envist kvar på nattduksbordet.

Åsa Jernudd, Universitetslektor i Medie- och kommunikationsvetenskap. Foto: Anders Björklund.

Hur mycket icke jobbrelaterad läsning hinns egentligen med?
– Jag läser inte mycket skönlitteratur. Det blir några få böcker per år.

Någon favoritförfattare?
– Nej, det är det nya mötet som är kul med läsning tycker jag, ihop med känslan av igenkänning med någon annans berättelse. Jag uppskattar nog det nya mer än igenkänningen.

När och var läser du helst?
– På semestern passar jag på och i övrigt är det när jag reser som jag kan koppla av och nöjesläsa. Det är inte så himla ofta, så det blir inte så mycket som sagt.

_________________________________________________________________________________

BOKTIPS:

•The Sea av John Banville
•Hypnotisören av Lars Kepler
•Med gröna ögon av Marina Tsvetajevas
•Dreams From my Father av Barack Obama
•I skuggan av Tingsten av Jill Tingsten Klackenberg
•Polyfem förvandlad av Willy Kyrklund
•Orkanpartyt av Klas Östergren

Disciplin. Träning utförs lika bra i korridoren. Lösnummer guidar dig till diskning på tid, intervallsträning på tiometersbana och straffarmhävningar. Foto: Anders Björklund.

Låt oss börja. En studentkorridor är uppskattningsvis tio meter lång. Här har du genast fantastiska möjligheter för raffinerad och explosiv sprinterträning. Och som alla vet, explosiva muskler är snygga muskler.  Du ställer dig alltså i position vid ena änden av korridoren, och sedan är det bara att tuta och köra.  Börja med fem eller sex vändor, fram och tillbaka, kort paus, repetition. Din ork sätter gränserna.

Naturligtvis kommer folk att se dig, och du kommer förmodligen att möta allt ifrån upphöjda ögonbryn och smått skakande huvuden till hånskratt. En allmänt dumförklarande framtoning kommer att prägla dem som eventuellt ser dig. ”De förstår ingenting, jag blir stark och lever hälsosamt”, är förslagsvis ett mantra att anamma vid en sådan situation. Då kan du dessutom addera mental träning till sprintermomentet.
Fantastiskt.

Nästa moment är diskning. Jovisst, diskning. Och vänta gärna tills berget vuxit sig upp till rent hiskeliga proportioner. Även här kan den mentala träningen ligga till grund för den goda prestationen.  Utrusta dig med en väckarklocka, äggtimer eller dylikt, för du ska nämligen diska på tid. Uppskatta mängden disk och ställ inte klockan i relation till det.  Halvera istället den tid du tror det kommer att ta. Det här ska gå fort!
Här övar du genast finmuskulaturen i hand och underarmar, och dessutom finslipar du din finmotorik och fingerfärdighet, som kan vara nog så användbart i livet.

Du får självklart inte ha sönder glas eller porslin, eller skära dig på vassa objekt för det genererar obönhörligt reprimander i form av armhävningar. Vårt förslag är 50 stycken per felsteg. Det är nämligen ett tecken på att du är väldigt dålig på det du gör, varpå ett rekorderligt straff är oundvikligt. Skulle klockan ringa innan du är färdig så blir det ju inte roligt, så mycket kan vi säga. Ett förslag är att du exempelvis hoppar på ett ben under resterande diskningstid.  Så skärp dig.

Förena nytta med nytta. Foto: Anders Björklund

Vi hoppar raskt vidare till nästa moment: regelrätt styrketräning med fria vikter. Men var hittar jag fria vikter, tänker du? Titta i kylskåpet. Nyckeln är att tänka efter, för med brist på fantasi och innovationsförmåga kommer du ingenstans. Nåväl, grabba tag i två mjölkpaket, börja med enlitersförpackningar, och arbeta dig sakta upp mot de större förpackningarna. Därefter kan du hoppa vidare till exempelvis tvåliters Bravojuice. Egentligen sätter bara din träningsambition gränserna.

Låt två kilo fryst kyckling hägra vid horisonten, eller en rejält överdimensionerad kalkon, det är inte på något sätt svåruppnådda mål.  Peppa dig själv, var disciplinerad och arbeta med just kortsiktiga mål, så ligger nog inte de riktigt biffiga charkvarorna så våldsamt långt fram i tiden.  Du klarar det.

Detta är såklart bara exempel på vad en välsorterad korridor kan erbjuda. Var innovativ, så kommer möjligheterna att hopa sig.  Om du efter flera veckors tränande skulle vilja testa din nya fysik, så föreslås följande: Var selektiv och välj ut din mest osympatiske och fysiskt överlägsne granne och provocera  denne hejdlöst. Ge personen en smaskig örfil och spring därifrån, uppmuntra till jakt. Du kommer att behöva springa fort, kanske klättra lite, hoppa över staket och så vidare. Alltså det perfekta testet för att se om din träning burit frukt. Förr eller senare kommer det emellertid att sluta med en våldsam konfrontation, du kan ju inte springa för evigt, och då kommer mjölkpaketsträningen att komma väl till pass. Den är, skulle vi vilja säga, essentiell. Lycka till på din resa!