KRÖNIKA. Nu börjar det igen. Det som händer varje år, som kryper fram så fort solen eliminerat den sista snön och som nästan går att sätta klockan efter. Jag pratar varken om våren eller för den delen, slutterminsångesten, utan någonting helt annat: Fenomenet Studentgatan-myset.

Det är som att Studentgatan är en egen liten förort med röda tegelhus som likt inget annat ramar in det lilla samhället av ångestfyllda, lyckliga och soltörstande studenter. Under vintern får den vila upp sin asfalt så att den orkar bära upp alla studenter och deras upptåg till våren. Fönster öppnas och skapar en slags kanon av olika schlagers och reggaeton låtar. En remix av vad livet egentligen går ut på (enligt Studentgatan): Musik, fest, relationer och mys. Ingen lagar längre mat i de stora, halvskitiga kollektivköken. Alla drar till ÖoB och köper engångsgrillar, sätter sig på en gräsfläck, öppnar en öl och myser.

Studentgate-dietens frukost består av ett mariekex, en kopp kaffe och en shot. Lunchen, för det kan väl kallas lunch även fast den intas efter klockan 17? Allt är ju i förhållande till när man kliver upp, består av tre hotdogs med bröd, snodd ketchup av hyllan under i kylen och detta sköljs ner av en tvåliters Cola inköpt på den närliggande livsmedelsbutiken. Två öl på gräsplätten nedanför 12:an och en halv påse chips från helgen får stå för middagen, som kvällsmat intas en torr smörgås och lite Pepsodent som oturligt slank ner vid tandborstningen.

Det som händer nu, till skillnad från innan är att vi får se vad som händer. Vi får se alla komma ut ur sina rum och ”studenta” helt öppet, helt utan att skämmas. Underbart. Som nyvakna björnar som går ur sitt ide. Vi lämnar våra spår efter oss i form av burkar, aluminium-folie och tomma Max-påsar. Vi ligger där som skändande lik längs Studentgatan och påminner oss själva om att vi är speciella. Vi människor som lever som att det inte finns någon morgondag. Vi som planerar vårt liv utifrån helgen och tentor.

Studentgatan är fascinerande i sin helhet och när vårens solstrålar träffar den, blommar den upp och visar sitt rätta jag. Det är mysigt. Och nästan magiskt.

Ålder då? Det har visat sig att personer födda på tidigt 80-tal helt har missat hela sms-generationen och kan faktiskt göra tabben att skriva ”ok” på ditt jättegulliga sms. Behöver inte nödvändigtvis betyda att personen inte är intresserad utan bara att han eller hon helt enkelt är tekniskt outvecklad. Puss eller kram som slutord? Om du dejtat personen en gång kanske du inte kan kräva ett ”puss” i slutet av ett sms bara för att du vill det. En liten oskriven regel är att man inte skriver ”puss” innan man pussats på riktigt. Ett flörtigt sms som avslutas med ”puss” innan puss i verkliga livet kan dock tyda på att personen vill pussa dig nästa gång ni ses.

Här förekommer ofta en graderingsskala: ”Kram” blir efter ett tag ”Kram Kram” som sedan blir ”puss” som blir ”puss i nacken”. Personen kan dock ha en svår relation till starka ord och kanske bara skriver ”ha de bra” Tonfall. Smilegubbar och uttryckssymboler kan användas för att lättare blir förstådd.”Va kul” kan låta som en diss medan ”Va kul!! =)” får en att förstå att personen i fråga faktiskt tycker att det kommer bli roligt.

Vem skickar först? Rent mänskligt är det upplagt så att dejting alltid är intressantast i början. Den första spänningen lägger sig och personen behöver inte längre kämpa lika hårt och visa lika stort intresse. Den vet att ni är intresserade av varandra.  Men om personen dock alltid brukade skicka först och numera aldrig skickar först, tar lång tid på sig att svara eller kanske inte svarar alls kan du lika gärna lägga ner. Alternativt konfrontera och säga att han eller hon i alla fall kunde haft så mycket stake att säga det till dig.

Utanför mitt hus på Studentgatan står det ofta en kille och röker. Han hälsar alltid på mig och jag tillbaka. Men jag har ingen aning om vem människan är. Så nu hälsar vi hela tiden på varandra, för vi kan ju inte sluta när vi en gång börjat. Jag finner det lika fascinerande som trevligt. Nästa gång han hälsar kanske han lägger till ”bra krönika sist” eller någonting? Det borde han, det är dags att utveckla denna relation.

Man kan tycka att alla de som jobbar i butik borde inneha denna egenskap (eller i alla fall låtsas som att de har den) men vi vet ju alla att detta inte är fallet. De flesta ler och spelar glada när vi stegar in i butiken. Frågar slentrianmässigt om de ”kan hjälpa till med något”, när deras ögon och tonfall egentligen säger ”kan du försvinna ut ur min butik så jag får dricka mitt kaffe i fred”. Det märks så tydligt att de gått kurser i mötet med kunden. Det är allt från de små tonartsbytena i slutet av varje mening ”Det blir 149,50 TACK” till de fåniga tacksamma leendena när man mot förmodan köpt något.

Mest tydligt blir detta i de stora kedjorna där de inte ens behöver le eller säga tack då alla vet att ingen kommer sluta handla där för den sakens skull ändå. De är som robotar som likt radiostyrda bilar åker fram och tillbaka från kassan tillgolvet. De behöver inte ens titta ner längre när de tar bort larmknappen på plaggen. Det som ser så pilligt ut. Och de har inte ens en antydan till glädje eller entusiasm i sina blickar. Om jag skulle stå där och gråta och säga att jag blivit misshandlad eller tappat bort min mamma skulle de titta på mig och fråga om jag har H&M Clubkort?

Går man dock in i en liten pluttig butik i någon ännu pluttigare gränd kommer man heller inte därifrån för att de är så inåthelvete trevliga. Bara för att jag var den enda som dum nog stegade in i butiken den dagen, ska de nagla sig fast och prata om allt mellan himmel och jord. Till slut har man ju fått en så stark relation till biträdet att det skulle bli ett personligt påhopp om jag inte skulle köpa någonting. Pest eller kolera?

Jag antar att vi bara får inse att det inte krävs charmkurser för att få jobba i butik, vi får handla det vi ska och acceptera faktumet att alla butiker inte kan vara som Pressbyrån på campus.

KRÖNIKA. Det är väldigt intressant att se hur människor ändrar sig i kampen om de perfekta plaggen. En annars stillsam shoppingtur förvandlas snabbt till någonting som skulle passa in i ett avsnitt av Buffy och Vampyrerna så fort skylten rea kommer upp.

Här följer därför lite smarta tips för att överleva i readjungeln:
Det är tillåtet att trängas och småknuffas vid borden, ge onda blickar och trampa på fötter och tår, under reor behövs inga ursäkter. Du kan låtsasprata i mobilen och prata om hur många du slog ner i helgen och hur du varit så lättirriterad den sista tiden. Flyttar inte folk på sig då får du använda dig av det säkra kortet: Säg till din kompis högt och tydligt vid bordet att det kanske inte var så smart att gå ut och shoppa när du ändå har maginfluensa. Funkar inte det beror det nog på att du antagligen bara har Pro-Shoppers runt dig eller en busslast från de dövas riksförbund.

Det finns negativa saker med rea. Du gör av med extremt mycket pengar, ibland på saker du aldrig kommer att använda, vilket vissa anser som oekonomiskt. De mytomspunna impulsköpen görs ju oftast, om inte alltid, under rean.
Ta den där tröjan till exempel, den som såg så snygg ut på galgen och som du inte ens behövde prova eftersom du ändå är ”en perfekt medium”. Den riktiga orsaken till att du inte provade den var dock att du inte orkade stå i kö till provrummen i trettiotvå timmar.

Fler tips: du får aldrig under några omständigheter berätta för någon var det är rea. Det är som att ge bort en skattkarta eller anmäla ett brott man själv begått. Inte ens familjen går att lita på. Glöm kött och blod. Det enda blodet man pratar om i reasammanhang är det som sipprar ut då någon huggit kniven i ryggen på dig.
Ett smart kort om du behöver prata av dig är att hoppa upp en generation och prata med mormor. Hon lär garanterat inte sticka till H&M’s julrea och hon ger dig dessutom säkert pengar till att köpa plagget ifråga.

Jag ser shopping som ett arbete och frågade mig själv vad som egentligen är skillnaden från ett vanligt jobb. Vad krävs egentligen för att få jobb? Jo, utbildning, någon slags praktik, initiativförmåga och att våga ta för sig. Samma sak gäller för reor. Utbildningen sker under flera år under sena tonåren. Man studerar, lär sig och tar efter. Att handla är lätt en oupptäckt Kvalificerad Yrkes Utbildning (KY-utbildning). Och praktik? Studenten får väl gå bredvid ett tag så att denne lär sig. Det får man alltid göra när man är ny på jobbet. Det där med initiativförmåga och att våga ta för sig säger sig självt. Jag kan därför inte undgå att fråga mig själv: Är Pro-Shopping den nya yrkesgruppen?

KRÖNIKA. Den här krönikan kommer att handla om de där personerna som alla älskar att hata och som av någon konstig anledning bestämt sig för att nagla sig fast och förpesta ditt liv.
De andra, de tidigare, de bättre, de som var där före dig, de ouppnåeliga.
Även kallade ex.

Att öppna ”Arkiv Ex” är lika skrämmande som fascinerande. Samtidigt som jag absolut inte vill veta någonting har jag en slags inbyggd vilja att vilja veta allting som har med min partner och dess tidigare erfarenheter att göra.
Många säger pedagogiskt att det är i rent studiesyfte, att man med hjälp av ex kan förstå sin partner, vilket såklart enbart är skitsnack.
Det enda jag vill få fram när jag börjar leta i lådorna i ”Arkiv Ex” är någonting konkret som visar på att jag är mycket bättre.
Helst vill jag få reda på att de var dem som blev dumpade för att de hade svaga personligheter eller inte direkt mycket studielån.

Fenomenet och hatet mot ex grundar sig i att hur jag än vrider och vänder på dem, så tycker jag att de är mycket bättre, vackrare och mer framgångsrika.
Även om jag vet att de i verkligheten kallas pizzaansiktet och jobbar som timvikarie på Willys.
Vetskapen om att de varit där jag är nu fast långt innan mig gör att jag är konstant i psykiskt underläge. Det är som att vara fast i en slags ofrivillig trekant för hur jag än ser på det har någon legat i sängen före mig.

I matematiken står x för det okända eller en beteckning för en okänd storhet och redan som barn får vi lära oss att med tandagnisslan och gråt frenetiskt försöka få fram x:et genom otaliga sätt.
Halva skoltiden går ut på att lösa gåtan med x och nu sitter man där i vuxen ålder med exakt samma ekvation framför sig.
Vilka medel och uträkningar krävs för att lösa x:et?
Det känns precis lika jobbigt och hopplöst nu som då, jag sitter där och ser problemet men har varken förståelse, kunskap eller ork att lösa det.
Men här finns det inga genvägar, facit eller någon lärare att fråga. Man måste försöka lösa problemet på egen hand och det är inte det lättaste.
Jag kan inte undgå att fråga mig själv, är det en olöslig ekvation?

”Han handlar också enbart på Willys” tillägger hon och ger mig en manande blick. Jag tittade lite extra på honom och det sorgliga var att han såg exakt ut som oss, alltså varken fet eller flottig i håret.
Vad var anledningen till att han aldrig unnade sig någonting bättre i sitt till synes normala liv? ”På tal om att inte ha något liv, du vet att hon den blonda i min klass alltid är kvar i bibblan tills de stänger?” säger min kompis och gör en vemodig grimas. ”Jag kan tänka mig det. Hon handlar också alltid på H&M. Man kan ju tro att en brud utan fritid borde ha pengar att spendera på lite dyrare grejer?” svarar jag. ”Hon var ju tillsammans med den där killen som är på Coren varje fredag, är inte det lite patetiskt?” frågar min kompis och rufsar till håret. ”Sedan är han alltid på systemet också. Och varje gång köper han en sjuttis Explorer vodka, är det inte lite alko-varning på det?” viskar jag och höjer vänster ögonbryn.”Hans bror är ju han som alltid sitter på fiket i Musikhuset och sjunger svenska visor. Faktiskt rätt falskt också för den delen” fortsätter kompisen. ”Att folk inte bara skaffar sig ett liv?” avslutar jag.

Detta är ett vanligt och underligt beteende som den som skapat oss måste missat i sin programmering. Hur kunde jag veta att tjejen alltid åker buss om inte jag åkt samma buss varje gång hon åkt den? Och min kompis skulle ju aldrig veta att den killen alltid äter på Burger King om det inte var så att hon också alltid äter där? Kanske är det dags att klättra ner från de där höga hästarna och istället gå hand i hand med våra medmänniskor på markplan där alla, likt oss, går på Coren och har riskfyllda spritvanor?

Jag tittade på min kompis och skulle precis informera henne om min näst intill bibliska uppenbarelse då hon tröttsamt utbrast: ”Kan hon sluta att envisas med att alltid vara på Åhléns?” och med den repliken visade hon klart och tydligt att hon minsann tänkt rida på sina höga hästar ett tag till.
The stoned horses.

KRÖNIKA. Fashionism kallar jag den för. Religionen som de flesta i världen lever utifrån och har gjort under decennier. Och det verkar som att dagens ungdomar går med i detta till synes oskyldiga trossamfund utan några som helt betänksamheter. Det är sorgligt att se hur ungdomen förändrats på så kort tid. Barn är inte längre barn utan små vuxna som pratar, beter sig och framför allt klär sig precis som oss.

På min tid gick vi omkring på dagis i pastellfärgade mjukisdressar, sockiplast och lyssnade på Mora Träsk.
Nu går barnen omkring i stuprörsjeans, randiga strumpor från Polarn O. Pyret och lyssnar på Günters ”Teeny Weeny String Bikini”. Generationsklyftan har blivit en smula påtaglig.Olika modegurus kommer konstant ut med ”Modebiblar” som visar hur vi ska klä oss för att passa in i samhället och vi faller handlöst för märkesindustrin som kanske är det heligaste fashionismen värnar om. Jag förstår inte hysterin med att dyrka märken. Och om nu djävulen bär Prada, borde inte Gud logiskt sett vara tvärtom och bära Lindex? Barnen blir mobbade för att de inte följer trender, och mode som ska vara ett intresse har blivit ett krav. Mode har blivit en klassfråga med barn som de värsta offren.

Det är så lätt att döma ut någon för att den inte ser ut som de andra och den ekonomiska frågan blir påtaglig i just skolan då barn är så medvetna om hur man ska se ut för att passa in. Jag tycker verkligen att skoluniformer borde införas igen. Det är ett enkelt medel för att eliminera klassfrågor som kan ger barn sådan ångest, utanförskap och framförallt en dysfunktionell bild om vad som faktiskt betyder någonting. Lika barn leka bäst?

Jag känner ändå att fashionismen hittills hör hemma i större städer där allting är lite mer anonymt, tolerant och mindre fördomsfullt. Där det är lättare att sticka ut och vara sig själv. Och trots att det är min dröm att se att alla ska få se ut som de vill, på sina egna villkor är vi inte där ännu. Även fast vi vill tro att vi är där. För seriöst, skulle jag gå till Ica Tybble klädd som Lady Gaga hade jag fått en enkelbiljett till psyket snarare än en massa avundsjuka blickar.

KRÖNIKA. Jag får inte ihop det? Det verkar som att både CSN och universitetet tycker att jag ska välja mellan föda eller studentlitteratur den här månaden. Varje gång jag får litterurlistan i handen tänker jag ”den här gången kanske de har tänkt till?” men icke, där sitter jag och tittar på de fjorton böcker som ska inhandlas till nästa kurs med gråten i halsen (självklart gråter man ännu mer då överskiften lyder obligatorisk kurslitteratur).

Jag förstår bara inte hur de tänkt sig att man ska överleva? Tar man maximalt lån får man lite drygt sju lök i månaden, om det inte är terminsstart för då får man nio. På den inkomsten ska man betala hyra, överleva med hjälp av mat och dryck och köpa kurslitteratur för nästan hela månadsbeloppet. Det är ganska lätt matematik att det inte går ihop sig? Och sen skyller de på att studenter festar för mycket? Hade de tvingats betala 2400 spänn för ett rum på 19 kvadrat hade de också börjat dricka.

Känner man sedan att man har tid och ork över trots att man pluggar heltid och börjar jobba så kommer CSN in med pekfingret igen och säger ”nej du lille student, du ska ha det dåligt, så mycket får du inte tjäna”. Om jag vill slita ut min kropp i förtid (det krävs för att köpa allt universitetet kräver) är väl det mitt val?
Jag tror starkt på att CSN, Adlibris och Campusbokhandeln har en pakt. De sitter säkert varje måndag på konspirationsmöte och funderar över hur de ska tjäna så mycket pengar som möjligt. Så här går nog tankarna: CSN skickar ut för lite pengar till kontot som ren och skär psykning. Vi ser att pengarna inte kommer räcka men böckerna måste vi ju ha vilket leder till att vi ändå köper dem på Adlibris.

De i sin tur skickar ut böckerna alldeles för sent och efter många mail och telefonsamtal senare anländer böckerna någon dag innan tentan och man får sälja dem till Campusbokhandeln som nöjt sitter och väntar. Excellent! Och det fungerar ju, Akademibokhandeln har ju blivit utkonkurrerad och stängt.
Jag ger all cred åt dem, de har skapat den bästa affärsidén någonsin. Jag sitter där med listan i handen, accepterar tanken om att jag är ett offer för litteraturkomplotten. Jag ler och inser att jag aldrig kommer vinna och sätter kurs mot Campusbokhandeln.