INTERVJU. Kan en PowerPoint-presentation rädda världen från klimathotet? Al Gore har försökt och i hans fotspår fortsätter Maria Wetterstrand med bilder på smältande glaciärer och sjunkande öar. Med Lösnummer pratar hon om att hitta fotfästet och varför hon är mer populär än Peter Eriksson.

Foto: Anders Björklund.

Det här retorikknepet får någon imagekonsult vara stolt över. I början av sin föreläsning skickar Maria Wetterstrand ut en Rubiks kub som får cirkulera i publiken för att blandas ihop ordentligt. För klimatförändringen, som vi alla ansvarar över,  har vi tillsammans trasslat ihop oss till den situation vi befinner oss i idag.

En stund tidigare har Maria i Lösnummers intervju gett erkännande för studenternas livsstil. De flesta av oss lever ganska miljövänligt.
– Det är cykel och kollektivtrafik som gäller, också av ekonomiska skäl naturligtvis. Sen bor man ju ganska trångt också så man har låg energianvändning i boendet, och man kan inte köpa så mycket prylar, säger hon och fortsätter:
– Jag tycker att man ska bära med sig det, att det är bra att åka kollektivt och cykla till exempel, att inte glömma bort det så fort man får ett jobb och har råd med en bil.

Själv läste hon biologi vid Göteborgs universitet och pluggade först kvällen innan tentan, men var ”en ganska duktig student”, vilket kan anses en underdrift till exempel med tanke på hennes omtalade högskoleprovresultat på 2.0. Ändå hade hon en jobbig period med arbetslöshet och tillfälliga jobb efter studierna.
– Jag tror det är väldigt många som drabbas av det där, att man tappar fotfästet lite när man lämnar universitetet. Jag tror att det viktigaste i det läget är att se till att man gör regelbundet något som är roligt, om det så är att man går på danslektion eller som jag, är med i Miljöpartiet, säger hon och skrattar.

I föreläsningssalen har Maria fått tillbaka sin Rubiks kub och börjar vrida på den medan hon levererar punchlines som ”Vi har ett ansvar att göra rätt och sluta göra fel”.

Hon är trovärdig, tydlig och rolig och har publiken på sin sida. Ungefär så här har det sett ut sedan i höstas. Stödet för Miljöpartiet ökar kraftigt i opinionsmätningarna och mest älskad av alla är Maria Wetterstrand, som många skulle vilja se som de rödgrönas statsministerkandidat istället för Mona Sahlin. Jag undrar hur det blivit så att Miljöpartiet så tydligt personifierats i henne trots att partiet vill ha en platt struktur med två olika språkrör.
– Det är många människor som säger det, och även opinionsmätningar tyder på det. Men både jag och Peter Eriksson syns faktiskt lika mycket i media. Det verkar dock som att jag får betydligt mer såna här personporträtt och den typen av saker, och att han syns mer i nyhetsinslag. Det är klart att det gör ju lite skillnad, säger hon.

Fotografen Anders tycker att det är typiskt att kvinnan blir intervjuad om personliga frågor medan mannen får prata politik, men jag håller inte riktigt med. För vem skulle orka läsa om ”en dag med Peter Eriksson”? Allvarligt talat så tror inte jag att det är Maria Wetterstrands feminina egenskaper som gjort henne så populär. Hon har en lugn mörk röst och ett uttalat ointresse för stereotypiskt kvinnliga sysslor, kläder och utseende. Som fritidsintressen har hon nämnt sudoku och Civilization 4. Framför allt uppfattas hon som sakkunnig, en person som är passionerad över sitt ämne men aldrig undviker från fakta, en intellektuell och framförallt en vetenskapsman.

Inne i hörsal L3 lyssnar jag bara halvhjärtat på Marias manifest för höghastighetsbanor, spårtrafik i städerna och biogasbilar. Däremot stirrar jag oavbrutet på kuben som hon vrider runt i sina händer nästan utan att titta på den.
– Vi kan inte bara göra en sak, vi måste ha en helhetspolitik, vi måste göra alla dragen rätt, säger Maria Wetterstrand och lyfter upp kuben där färgerna står prydligt organiserade på varsin sida.

FAKTA
Namn Maria Wetterstrand
Ålder 36
Gör Språkrör för Miljöpartiet
Aktuell En av Sveriges populäraste politiker inför valet 2010. Turnerar på landets högskolor med en föreläsning om klimatförändringar.

BIORECENSION. Alice Kingsley har drömt samma dröm om och om igen ända sedan hon var liten. I drömmen finns en hare uppklädd i väst och en katt med ett brett leende – Alice undrar om hon håller på att bli galen. Hennes snälla och uppfinningsrika pappa berättar att det inte är något fel med att vara lite knäpp, tvärtom, men om drömmen skulle bli för läskig kan hon alltid nypa sig i armen och vakna upp.

Foto: Pressens bild

Men nu är pappan död. Alice är 19 år och på väg att möta alla viktorianska hjältinnornas mardröm – hon ska giftas bort till en rik men töntig lord med matsmältningsproblem. När den västklädda haren dyker upp på hennes förlovningsfest lämnar Alice det tråkiga partyt och ramlar (nästan kryper in, om ni frågar mig) i kaninhålet.

På andra sidan finns det en fantasivärld, utan dess like skulle jag vilja säga, men tyvärr är det inte riktigt så. Miljön var häftigare i både Edward Scissorhands och Kalle i chokladfabriken. Även om det inte är makalöst så är det fint och konstigt: här finns trots allt den galne hattmakaren (Johnny Depp som just en medelålders Edward Scissorhands, snäll men missanpassad), den onda Hjärter Dam (Helena Bonham Carter) som är förtjust i att tortera alla slags söta djur  och den vise larven Absalom (Alan Rickmans röst som tydligen kan göra även en gammal vattenpipsrökande larv sexig).

Mitt i allt finns då Mia Wasikowskas späda Alice som enligt profetian ska rädda Underlandet från den onda drottningens makt. Hennes överlevnadsstrategi långt in i filmen är att upprepa för sig själv att allt som händer bara är en dröm och att inget kan skada henne på riktigt. När hon gång på gång nypt sig utan resultat måste hon dock erkänna att Underlandet är högst verkligt.

Det är en berättelse om att växa upp. Från början krymper och växer Alice viljelöst på order av andra men tar mer och mer kontroll under berättelsens gång. Trots att medelåldern i biopubliken var över 20 år är Alice i Underlandet en barnfilm med en lärdom, och det är inga dåliga värden den återger: man ska vara modig och välja sin egen väg, men ändå vara snäll även mot dem som varit elaka. Slutet är härligt frigörande men lite för barnsligt jämfört med filmens övriga nivå. Jag rekommenderar verkligen Alice i Underlandet, men för en film på samma tema med riktigt djup se hellre Bröderna Lejonhjärta.

Titel: Alice i Underlandet
Regi: Tim Burton
Skådespelare: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Crispin Glover
Biopremiär: 2010-03-03
Speltid: 1 tim 48 min

Nu när frågan om kårstatus är löst ska kårordföranden och universitetets planeringschef Stig Forneng börja förhandla om en finansiering av studentkåren.
– Det är troligt att universitetet kommer att ge pengar till kåren i någon form, säger Forneng.
Förmodligen kommer det att handla om ersättning för vissa uppgifter, inte en viss summa per student. Till exempel skulle universitetet kunna betala lönen för en studentombudsman.

Känner inte igen kritik
Planeringschefen känner inte igen kritiken om att diskussionerna om finansiering kommer igång för sent jämförelsevis med andra studentkårer landet över.
– Det är ingenting de (kårledningen) har sagt till mig, säger han och menar också att man rimligen har behövt vänta på beslut om kårstatus innan förhandligarna kunnat påbörjas.
Både Forneng och rektor Jens Schollin menar att en väl fungerande studentkår är viktig för universitetet. På frågan om Schollin anser att några förändringar skulle behöva göras inom kåren svarar han att det fungerar bra idag.
– Men det är oerhört personberoende, vilka som sitter i kårledningen. Det finns ett väldigt stort ansvar för studenterna att välja en bra ledning, säger han.

”Studiesocial uppgift”
Det beslut som så småningom kommer att tas gäller endast under höstterminen 2010 sedan ska den nya kårstyrelsen fortsätta diskutera samarbetet med universitetet. Universitetets stöd är inte begränsat på en övergångsfas utan man kan fortsätta betala för lämpliga uppgifter även i framtiden.
– Studentkårens viktigaste uppgift är att påverka kvaliteten vid universitetet. Sen är det min uppfattning också att kåren har en stor studiesocial uppgift, säger Jens Schollin.

Förändring. För några år sedan fick de flesta nya studenter tillsvidarekontrakt. Det är inte längre möjligt, sedan söktrycket ökat. Foto: Madeleine Larsson.

Höstterminen 2009 började Rita von Feilitzen läsa social-psykologi vid universitetet. Hon fick en delad lägenhet i Brickebacken genom bostadsgarantin, ett korttidskontrakt fram till 15 januari. Efter att ha sökt lägenhet hela hösten fick hon senast i december äntligen ett rum på Studentgatan.
– Jag var helt överlycklig, ringde alla och berättade om lägenheten, säger Rita.

Inget kontrakt
Tyvärr var hon inte antagen på vårterminens fristående kurs, utan stod på tredje plats på reservlistan. Då fick hon enligt Öbos regler inte skriva kontrakt gällande rummet på Studentgatan.  Lite senare blev hon antagen, men då var  rummet redan borta. I början av januari flyttade Rita ut från lägenheten i Brickebacken, hyrde ett garage för sina möbler och nu sover hon i pojkvännens korridorsrum eller hos kompisar. När hon flyttade ut ur bostadsgarantilägenheten förlorade hon samtidigt alla sina köpoäng.
– Nu har jag ett poäng istället för 187, säger hon.
– Reglerna finns kvar från när vi började med bostadsgarantin. Jag förstår problemet och vi borde kanske jobba om reglerna så att man skulle få ha kvar poängen, säger Viktor Pettersson, ansvarig för bostadsgarantin hos Öbo.

Söktryck skärper krav
Enligt honom har reglerna för bostadsgarantin alltid varit samma, men har nu förtydligats i och med det ökade söktrycket. För några år sedan fick de flesta nya studenter tillsvidarekontrakt, vilket inte är möjligt längre.
Kommer ni att kunna ha kvar bostadsgarantin om antalet sökande fortsätter att öka?
– Det beror lite på. Det krävs mycket av oss. Vi måste ställa av många lägenheter som annars skulle finnas tillgängliga på nätet, svarar Pettersson.

BAKGRUND

•Bostadsgarantilägenheterna är vanliga lägenheter som har delats upp. De ligger i områden som Vivalla och Brickebacken.
•240 nya studenter har sökt garanti inför vårterminen 2010
•Hittills har boende kunnat erbjudas till 54 sökande.

Snabba cash. Foto: Press.

Snabba cash är en film som baseras på en bästsäljande bok, men det bästa för tittarens sinnesros skull är att inte jämföra filmen med boken. Som recensent tar jag mig dock friheten att göra just det, jämföra. Handlingen är egentligen bara inspirerad av boken Snabba cash. Det är helt förståeligt – en bok som Snabba cash är omöjlig att översätta till den vita duken rakt av. När jag väl hade slutat irritera mig på olika små och stora skillnader var det egentligen bara en sak kvar som jag inte förstod – varför JW:s försvunna storasyster helt lämnats ur handlingen. I boken hade hennes historia en avgörande roll. Den första uppföljaren (sammanlagt kommer det att bli tre filmer) ska dock baseras på delar av Snabba cash och jag gissar att det är just systerns historia som tas upp i den nästa filmen.

Letandet efter storasystern var också det som gjorde bokens JW till en karaktär man kunde relatera till, nästan förstå trots hans egoism och omåttliga aptit för glänsande yta. I filmen är JW snällare, blåögd – han suktar efter pengar och hamnar mitt i gangsterkriget utan att riktigt förstå vad han har blivit inblandad i. Joel Kinnaman stirrar sig halvvägs genom filmen med sina valpögon, men i sluthalvan visar han sig även vara duktig på att skrika och dregla. Dragomir Mrsic som Mrado känns äkta och är (eller var) ju enligt Aftonbladet en äkta kriminell. Jorge, spelad av Matias Padin, springer snabbt igenom spillrorna av sitt liv trots en stukad fot och är den mest sympatiska karaktären i filmen.

Bilderna är fulsnygga, väldigt svenska och osvenska på samma gång. Förutom överklassvenskan pratas det mycket serbiska och spanska. Något överraskande har regissören Daniel Espinosa och Maria Karlsson som skrivit manus till filmversionen valt att fokusera mindre på Stureplanslivet och mer på brottslingarnas vardag. Istället för att frossa i glassiga fester och vackra människor visar de förorter och lagerlokaler. Våldsscenerna ser äkta och oglamorösa ut. Det som tyvärr förloras är en del av jämförelserna mellan de två världarna, som trots sina olikheter båda styrs av – just det, snabba pengar.

Titel: Snabba cash
Regissör: Daniel Espinosa
Skådespelare: Joel Kinnaman, Matias Padin, Dragomir Mrsic, Lisa Henni
Biopremiär: 15 januari

För fem år sedan vågade han knappt ta sig utanför lägenheten. Idag är Mikael Glännström fri från sin sociala fobi och planerar att bli forskare inom psykologi. Dessutom driver han Örebros största blogg med ambitionen att hjälpa andra som brottas med ångest. Att bloggen blev så stor till att börja med, det kan Mikael tacka slumpen och idol-Ola för.

Datorn behövs när man driver Örebros största blogg. Foto: Björn Olsson

När Ola var med i tv-programmet Idol för tre år sedan lade Mikael upp en ironisk låtsasintervju med honom på bloggen, något som resulterade i missförstånd och kommentarstorm.
– I det inlägget fick folk för sig att det var Idol-Ola som hade skrivit. De måste ha missuppfattat helt, det går inte att tolka så. Alla skrev ”åh Idol-Ola jag älskar dig” på kommentarer, säger Mikael och skrattar.
Sedan dess har han haft ett ganska stabilt antal läsare, ungefär 500 om dagen.
Mikael menar att framgången till stor del beror på att bloggen funnits länge och finns med på sökmotorer, så att läsare hittar dit när de googlar inom olika ämnen.

Mikael har skrivit om allt från kändisar till vardagsbetraktelser, men det är psykologin och ångestproblematiken som utgör bloggens viktigaste innehåll.
– Mycket av det som jag skrivit innan har handlat om hur man mår bra, eller hur man borde må bra. Fast då har det mer varit en utopisk tankegång, att så här önskar jag att det vore, så här vill jag att det ska vara, säger Mikael, som från början bloggade anonymt.
Senare har han gått ut med sitt namn och bild och börjat skriva mer personligt om sin väg tillbaka.

Foto: Björn Olsson

”Hur kunde det gå så här långt? Rädd för precis allting. Rädd för att gå på stan. Rädd för att jobba. Rädd för att gå till affären. Ja, till och med rädd för att träffa mina vänner som jag tycker om.”
Så skriver Mikael på bloggen om sina tankar en novembernatt 2004 då han bestämde sig för att söka hjälp hos psykakuten.
Då hade han lidit av panikångest och social fobi i över sex år. Problemen hade börjat efter gymnasiet och vuxit sig större och större.
– Det blir inte allt med en gång, man går inte från att gå i skolan och sporta till att bara låsa in sig i rummet. Man börjar skala av en viss del och sen skalar man av en del till. Varje sak man skalar av leder till att det blir mindre utrymme att faktiskt kunna åstadkomma förändring, berättar han.

Ungefär fyra månader efter att Mikael sökt hjälp började han må bättre. Men tröskeln till att söka hjälp är stor för en socialfobiker, för att kontakt med psykakuten är just en social situation.
– Det är jättetufft att konfrontera det man är rädd för, det vet ju vanliga människor också, när de ska ställa sig och göra en redovisning eller något. För en socialfobiker är det så hela tiden, i varje situation.
Därför vill Mikael att hans blogg ska utvecklas till en portal av ångestproblematik, där läsare kan dela med sig av sina erfarenheter och ta del av ett självhjälpsprogram.
Det händer att läsare mailar in sina egna berättelser till honom och frågar honom om råd. Då förklarar Mikael först att han inte är någon psykolog utan kan bara berätta om sina egna erfarenheter. Samtidigt menar han att det är bättre att de har någon att prata med än ingen alls, speciellt när många har svårt att söka hjälp i det verkliga livet.
– Men det är ju tungt att prata om såna saker, så man kan inte själv ha ångest. För i sådana fall blir det väldigt tungt att försöka hjälpa någon annan.
– Som det är nu är jag en social människa, jag är inte ens blyg, säger Mikael. Han menar att han inte är frisk, för att en del av beteendena sitter kvar och han har fortfarande saker att utveckla, men han är definitivt ångestfri.

Foto: Björn Olsson

Han skriver nu sin C-uppsats i psykologi och menar att hans sociala fobi har påverkat valet av utbildning.
Först började han intressera sig för filosofin, för att isoleringen ledde till existentiella funderingar som han ville söka svar på. När han blivit mer social har de filosofiska frågorna börjat kännas mer inom parentes och psykologin, som är mer praktisk till sin natur, har blivit huvudintresse.
Mikael menar att studierna har gett honom ökad förståelse om social fobi och vilka faktorer som påverkar den.
Ärftlighet, barndom och enskilda händelser kan alla spela in och det är framför allt inte individens eget fel, något han kunde känna när han själv led av social fobi.
– Framför allt får man insikt om de individuella skillnaderna som finns. Man blir lite mer ödmjuk till ångestproblematiken, säger Mikael.

Det är inom forskningen han ser sin framtida karriär, och om han får välja blir det om ångestproblematik och olika terapiformer.
– Så är det för ganska många inom psykologin har jag hört, det är många som har egna issues som de är nyfikna att veta mer om, säger han.

På bloggen möts läsaren av en ärlighet och öppenhet som är sällsynt till och med på bloggåldern. Mikael säger att han alltid varit öppen av sig, även då han hade social fobi. Då var Internet ett verktyg för att träffa folk, men han var inte helt fri från sin ångest där heller. Idag skriver han om det mesta, även om det finns gränser:
– Det finns ju definitivt saker jag inte skriver om. Känslor och sånt skriver jag inte så mycket om nu. Däremot har jag inga problem att lägga ut texter om känslor jag kände förut. Det är mer historia än en pågående process, menar Mikael.

Jag hoppas och tror att Mikael inte tar illa upp om jag kallar honom en drömmare. Det är den bilden jag får när jag läser bloggen, och det är bilden jag får när jag pratar med honom. En person med drömmar om en värld som byggs på öppenhet och solidaritet, där människor mår bra, kanske framför allt psykiskt.
Samtidigt är han en person som lyckats bryta sig utanför sina egna utopier och ta sig ut ur lägenheten och ner på jorden. En drömmare, om inte med fötterna på jorden så iallafall med ett stadigt grepp om tangentbordet.